För inte så länge sen så bytte vi duschskärmar här hemma. Fast när Ama kollade efter i bloggen så var det där ”inte så länge sen” ganska precis 11 år sen. Vart tar tiden vägen?
Visst städar vi och skrubbar med jämna mellanrum, men till slut krävs det lite större insatser.
Det kalkhaltiga vattnet gör att det blir avlagringar.
Så det var dags för en mer rejäl genomgång av duschen.
Den fick således en egen dusch med både vatten, KH-7 (ett fantastiskt rengöringsmedel som säkert Greta inte skulle tycka om), koncentrerad citron (mer Greta-vänlig) och fönsterputs.
Där stod dörrarna rena och fina. Amas finger kom också med i bild, men det var också rent.
Sen gick vi iväg och träffade A-K på Paramount. Himla kul att vi hann träffas, hon skulle åka hem till Sverige dagen efter.
Igår gick vi på El Tapeo. Såg ut som om Ama skulle ha behövt duscha ur håret, men silikonet i duschen hade inte hunnit torka ännu. Fast det är smällar man får ta.
Och om ni inte är intresserade av flygplan så kan ni ju flyga nån annanstans i cyberrymden nu på en gång.
När vi bilade runt i Kalifornien innan kryssningen började så hade Anders sett ut några sevärdheter som han tyckte var väldigt intressanta.
Bland annat detta som syns till vänster i bild.
Ett flygmuseum.
Anders blev lite irriterad när vi kom dit och det var stängt. Han hade sett på nätet att det var öppet på lördagar och söndagar och vi kom dit på en lördag. Trodde vi ja! Det visade sig att det var på en fredag som vi anlände… Rätt enkelt att tappa både tid och rum när man åker runt.
Nåja. Man såg flygplanen rätt bra ändå även om man stod utanför staketet.
Häftiga flygplan, det måste även Ama tillstå.
Dom såg lite hajliknande ut.
Motorerna var rätt imponerande dom också.
Fina flygplan…
… med tufft målade dekaler.
Den där skulpturen i silver var en modell av ett stelth-plan. I alla fall tror Ama att det var så,
Men det bästa av allt tyckte Anders var att NASA var involverat. Rymden är hans favoritmiljö.
Det där jumbojetet såg lite märkligt ut, det tyckte vi båda.
Men det var faktiskt Ama (applåder tack!) som löste gåtan snabbast.
Det var den där typen av flygplan som kunde frakta hem rymdfärjorna oppanpå taket till Florida när dom hade blivit tvungna att landa på fel ställe. Intressant konstruktion!
Ibland lyckas man glömma nåt på hotellrummet där man bott även fast man tycker att man är supernoga med att kolla att man packat ned och fått med alla grejer. Vissa gånger kan man skylla på stress, som då när vi flydde efter orkanen Odile i Cabo San Lucas i Mexiko 2014. Då blev det väldigt bråttom iväg och det blev flera saker kvarglömda, som flappatofflor och en del annat.
Andra gånger handlar det mer om slarv och klumpighet. När vi lämnade ett hotellrum i Kalifornien den här gången blev det kvar en liten rackarns grej i ett vägguttag. Liten, men ack så nödvändig. En adapter för att få internetet att funka till alla våra enheter. Man kan skylla på att den var väldigt lömskt kamouflerad i samma färg som vägguttaget, men det var fortfarande väldigt snopet när vi många mil senare skulle koppla upp datorerna på nästa hotell.
Fast i vanlig ordning hade Anders både hängslen och livrem med sig:
Den högra mojängen hade fel vinkel på kontakterna. Det hade även den vänstra till en början, men med hjälp av en tång löste Anders snabbt problemet.
Taadaaa!!! Funkade hur bra som helst! Vi såg senare på flygplatsen i Miami att den mojängen som finns kvar på ett hotell i Kalifornien kostade 6,99 dollar. WOW!!! Enkelt insparade pengar där.
Igår sparade vi ännu mer pengar genom att gå på 100 Montaditos – readagar på onsdagar (och söndagar), ni vet.
Ostbollarna och salladen sparade vi in 2,40 euro på mot en vanlig dag. Vilket klipp!
Okej. Drycken är det aldrig rea på, men en stor öl kostade fortfarande 1,50 euro. Att dom höjt vinpriset till 2 euro per glas är smällar man får ta. Det går faktiskt inte att vara hur sparsam som helst.
Fortsätter vi på det här sättet så har vi nog råd att åka på en kryssning snart igen.
Nu är vi tillbaks i Torrevieja igen och det hårda livet har börjat om.
En hel del verkar ta det lugnt på stränderna, men det har vi inte haft tid med.
När vi kom hem gapade både kylskåpet och skafferiet tomma så vi var tvungna att åka iväg och handla. Det som stod högst upp på listan var tandkräm. Dagen efter hemkomsten – i måndags – tog vi bilen till Mercadona och shoppade loss en hel del, men vad som inte kom med i handlingen var såklart tandkrämen. Varför ska det alltid bli på det viset?
Så igår, tisdag, gick vi till Consum.
Nej, nej, Anders. Frost Flakes hör kryssningar till, så ett sånt där paket får allt stanna i hyllan.
Vi lyckades i alla fall få med oss tandkräm hem den här gången (och lite fler grejer som varken stod på listan eller som vi visste att vi ”behövde”).
För att fira vårt lyckade inköp gick vi hit:
Till Paramount.
Som vanligt ingick det en tapa till drycken också.
Ja, nu är vi tillbaks i ekorrhjulet och det hårda livet igen. Fast i ärlighetens namn så är det inte så dumt det heller.
Det har vi gjort flera gånger under vår nyss avslutade kryssning.
Det är inte ett dugg svårt när man är på finrestauranger och dessutom får hjälp med själva serveringen. (Nej, det var inte skivad falukorv, det var hummer).
Fast det är inte så jättesvårt att äta fint på snabbrestauranger heller, kolla bara:
Här skötte sig Ama helt exemplariskt på en McDonalds i Kalifornien.
Att äta fint funkar faktiskt både på fina restauranger och på snabbhak.
Eller??!!???
Här kommer en stilstudie av Anders på Burger King när vi var på flygplatsen i Miami:
Åhej!
Åhå!
För att ta ett citat ur en av Amas favoritfilmer: ”Slippery little suckers” (Pretty Women, när hon åt sniglar ifall ni är obekanta med det citatet).
Resultatet av middagen och jämförelsen:
Resultatet: Det såg ut som en smärre katastrof hade inträffat.
Jämförelsen: Jo, det är helt klart enklare att äta fint på finrestauranger där det finns hjälp att få med själva serveringen.
Men hamburgaren på Burger King var även den god, om än ”lite” kladdig. Alltid något.
Kvällen innan det är dags för slutgiltig landgång ska man packa väskorna och ställa ut dom i korridoren. Då forslas dom ned till ankomsthallen utan att man behöver släpa dom stora väskorna samtidigt som alla andra ska av båten, man spar bara ett litet handbagage med ”reservkläder” och necessär. Väldigt praktiskt! Fast sorgligt också att behöva packa för att lämna kryssningen.
Sen tog vi farväl av vår otroligt trevlige och hjälpsamme hyttsteward – Macton. Han var gladare än vi att få lämna båten, för när han kom iland denna gång skulle han åka hem till Goa i Indien och få träffa sin familj och sin tämligen färska son för första gången på 9 (nio!!!) månader.
I lördags den 14/5 klockan 06:15 (lokal tid) angjorde vi hamnen i Fort Lauderdale, Florida.
Vi satte oss på vår angivna väntplats inför den välorganiserade landstigningen. I vårt fall var det spelhallen som var väntsal. Ama funderade på att satsa allt på rött och fortsätta kryssningen, men hon satt väl vid fel spelmojäng för att göra det.
När det blev vår tur att kliva av kändes det lite snopet att dom redan hade satt upp ”Välkommen ombord”-banderoller på båten för nästa gäng som skulle ge sig ut på böljorna dom blå. Orättvist, liksom.
I ankomsthallen hittade vi våra väskor ganska omgående – skönt! Det har hänt att vi fått leta rätt länge ibland, då när dom inte har sorterat dom riktigt rätt efter dom bagagetaggar man blivit tilldelad.
Vi hoppade på busstransporten som vi hade beställt. Den skulle ta oss från hamnen i Fort Lauderdale till flygplatsen i Miami.
Det gjorde den också och där på flygplatsen fick Anders en ny kompis.
Visst var han fin!
Fast vi vågade oss inte på att försöka smuggla med nån fripassagerare, så vi gick ut i solen och släppte ut honom i det fria där han fick flyga med sina egna vingar.
Ama fick till sin stora lycka åka ännu ett ”Lilla Tåget”.
Sen såg vi hur flygplanet som skulle ta oss till Madrid kom in och förbereddes för vår avgång. Mycket logistik krävs det på en flygplats!
Fast logistiken när planet skulle bordas lämnade verkligen en hel del i övrigt att önska. Man hade en siffra på sitt boardingpass som angav vilken grupp man tillhörde och sen skulle man gå ombord när dom grupperna ropades upp. Vi hade grupp 2, men som ni kan se var det en och samma kö för grupp 1, 2 och 3 och en annan för grupp 4 och 5. När dom ropade upp vår grupp 2 så stod det ett helt gäng med 3:or och blockerade så det gick inte komma fram. Till slut ropades alla grupper upp och då blev det smått kaotiskt… Ama undrade även lite över radnumreringen. Alla som hade rad 1 – 49 – vilken grupp tillhörde dom???
Nåja. Det löste sig såklart, men det kunde ha skötts betydligt smidigare.
Vi landade så småningom på Amas favorit-hatobjekt till flygplats – Barajas i Madrid. Den flygplatsen är stooor! Som ni kan se på skyltarna så anges avståndet till dom olika gateområdena i minuter, och som nästan alltid skulle vi behöva ta oss till dom som låg längst bort.
Men vi kom fram i god tid till vårt lilla Alicante-flygplan vid en av K-gaterna och kunde kliva ombord.
Efter en kort flygtur på cirka 40 minuter flög vi in över Elche och landade i Alicante…
… hoppade på flygbussen…
… och kom hem till Torrevieja.
Där såg vi det ultimata beviset på att vi var hemma igen:
Flamingosarna i rondellen. Och nej, det var inte Ama som fotade dom den här gången. Eftersom Anders inte körde bussen så överlät hon äran att fotografera den oemotståndliga rondellen till Anders. Eller så kanske det var så att han blev tvingad att göra det då det var han som hade fönsterplatsen.
Jodå. Hemresan blev en långdragen historia, från det att skutan la till i Fort Lauderdale på lördagsmorgonen tills vi kunde fota flamingosarna igen runt 15-tiden på söndagen (även det lokal tid) gick det ett drygt dygn. Själva flygresan från Miami till Madrid tog ”bara” 8 timmar (när vi åkte iväg på kryssningen med flyg till Los Angeles tog flyget 13 timmar), men det var mycket väntetid både här och där nu vid hemresan.
Fast frågar ni Ama så tycker hon det är bättre med långa väntetider istället för att riskera att missa nån anslutning.
Nu är vi i alla fall hemma igen och det är inte så tokigt det heller, men det var allt lite jobbigt att behöva bädda sängen själv nu på morgonen.
Så var det dags för Skyltsöndag med BP igen och denna veckas röda tråd är Äntligen en kryssning!
Till slut – efter ett par års uppehåll – kom vi ut på en kryssning igen. Som vi längtat!
Vi startade i San Francisco och dom här ställena stannade vi till på:
1: Cabo San Lucas
2: Puerto Vallarta
3: Huatulco
4: Puntarenas
5: Fuerte Amador (lägg märke till det snygga namnet)
6: Panamakanalen
7: Aruba
8: Slutligen landstigning i Fort Laurderdale.
Det har varit en helt fantastisk 18-dagars kryssning som gick ungefär såhär:
Skillnaden mot verkligheten var att vi aldrig steg iland i Nicaragua denna gång, det blev Huatulco i Mexiko istället. Men vi är jättenöjda! En suverän blandning mellan upplevelser iland och slappa, härliga sjödagar på båten.
Hoppas verkligen att det inte tar lika lång tid innan vi kommer iväg på en kryssning igen.
När man kryssar eller åker runt på andra vis i varmare trakter behövs det massor av vatten. Mängder! På båtarna är alla drycker dyra, inte minst vattnet. En sån där flaska med dricksvatten kan kosta 1 – 2 dollar.
Men på restaurangerna finns det kranar med vatten som är gratis, där får man vatten dygnet runt utan kostnad.
Så vi har alltid med oss en sån här:
En liten tratt, inhandlad på en kinaaffär i Torrevieja för långt under en euro.
Med hjälp av den kan man fylla på sina vattenflaskor med vatten från restaurangerna utan att det blir nåt spill.
Sen kan man sitta och titta på en himla massa annat vatten utan att behöva vara törstiga.
Jodå. Ama känner hur ekonomipriset närmar sig mer och mer.
Fast till slut beslöt hon sig för att vi var på Aruba igen. Här var vi senast i april år 2016. Då åkte vi på en tur runt ön och hann inte se nåt av själva stan, den här gången tänkte vi göra tvärtom.
Till Amas stora lycka fanns ”Lilla Tåget” som dessutom var gratis. Fast den där vagnen hade ju fel färg.
Weehooo! Sådär ska det se ut…
… och Ama var lycklig.
Vi skramlade runt på fina gator med palmalléer.
En del husfasader verkade vara just fasader. Titta på toppen av det där gula huset till exempel.
Tåget skramlade runt, gick väldigt långsamt och dessutom gnisslade det en hel del, så vi smet av det efter ett tag. Då skulle det ta 10 minuters paus.
Vi tänkte att vi kunde ta nån av dom fina, blåa hästarna istället, men skyltar meddelade väldigt tydligt att dom fick man inte klättra på. Fast det fanns inget som sa att man inte fick klappa på dom, så det gjorde Ama. Sen tog vi apostlahästarna istället för nån av dom blåa varianterna.
Det fanns många fina hus i stan.
Färgglada och välskötta.
Snygga fasader…
… och vackert renoverade.
Fast det där med ”snygga fasader och vackert renoverade” det stämde inte in på alla. Tvärs över gatan från förra bilden med det gröna välskötta huset låg den här kåken:
Liiite arbete kvarstod för att få den här barren i ordnings.
Efter att ha vandrat runt i stan ett tag så gällde det att hitta tillbaks till båten.
Inte helt lätt, men till slut lyckades vi.
Sen satt vi uppe på vår balkong och studerade folklivet på kajen och ”Lilla Tågets” tidtabell. Sämre kan man ha det en onsdag i maj.
Publicerat av Ama de casa 
Ama de casa 