Första stoppet på kryssningen

Det blev här:

I Cabo San Lucas. Längst ned på Baja California, den mexikanska halvön söder om Kalifornien.

Där har vi varit förut, i september 2014. Då blev vi överfallna av orkanen Odile, en mindre trevlig upplevelse. Förberedelserna i stan inför orkanen har Ama berättat om HÄR.

Förödelsen efter kan ni se i det här videoklippet på drygt 2 minuter:

Det var verkligen ingen rolig upplevelse, fast det blev ändå bra i slutänden. För oss i alla fall som flydde norrut med en lokalbuss efter tre dygn utan el, vatten eller någon som helst kontakt med omvärlden.

Igår kom vi tillbaks igen och då såg det tämligen lugnt ut.

Förra gången kom vi ”landvägen”, fast det var snarare luftvägen. Med flyg alltså.

Den här gången kom vi vattenvägen.

Vår skuta ankrade i bukten utanför stan och vi åkte iland med små tenderbåtar.

Då kunde vi se att stan hade reparerats efter den naturkatastrof som hade demolerat den till stora delar (det syns i klippet lite högre upp hur det såg ut efter Odiles härjningar).

Señor Frog hade fått hjälp av nån veterinär eller nåt och såg pigg och kry ut igen.

Småbåtshamnen såg visserligen lite småtrång ut, men den var åtminstone intakt.

Ama minns inte riktigt polkagrisfyren, men den fanns förmodligen där redan 2014.

Hotellet där vi bodde var fint igen och poolen var blå istället för brun.

Fast tejpen dom hade använt för att hindra fönstren från att blåsa in verkar ha varit svår att få bort. Man kunde fortfarande se korsen på rutorna där tejpen hade suttit.

Vi pratade med en tjej i receptionen som hade varit där när orkanen slog till. Vi själva flydde ju norrut efter tre dygn och hade en fin – men oplanerad – semester i La Paz. Dom som bodde på platsen hade varit utan el, vatten eller kontakt med omvärlden i sju dygn… Det hade varit en svår tid.

Av nostalgiska skäl gick vi till ett lokalt hak bredvid hotellet och tog en öl.

Eller var det en öl egentligen? Kanske var det en Red Bull?

För det är väl såna som ger en vingar? Men det där var väl snarare en propeller, så det var väl en bira trots allt.

Efter att ha vandrat runt länge i minnenas kvarter så tendrade vi oss tillbaks till vår skuta…

… och när vi åkte vidare på den ”något” större båten såg vi Cabo San Lucas största attraktion – The Arch. En väldigt vacker klippformation som lockar många besökare.

Idag blir det en dag till sjöss. Skönt att få vila upp sig lite efter en ansträngande gårdag.

Gomorron!

Trängsel ombord

Vi är fortfarande inte riktigt i fas med tiden, så vi är ovanligt tidigt uppe på mornarna.

Då kan man ju passa på att titta på den vackra soluppgången från balkongen i hytten. Inte ofta som Ama ser soluppgångar annars.

Sen blir det en tidig frukost. Såna där Frost Flakes hör till Anders absoluta favoriter och dom har han längtat efter länge nu. Dom finns i och för sig att köpa i Torrevieja också, men det blir liksom inte samma sak.

Innan flingorna så tar han en liten förrätt också.

En sak som är lite synd är att det är sån trängsel ombord på båten, här nedan kommer några exempel:

Det är svårt att hitta nånstans att sitta inne på bufférestaurangen.

Samma sak på serveringen utanför buffén.

Vid poolerna är det knökfullt med folk.

Då kan man sätta sig i kö för att invänta en ledig plats.

Eller så kan man strosa runt i fören på båten för att kolla så att kaptenen kör åt rätt håll.

På barerna kryllar det av gäster.

Dom är tämligen fullsatta…

… samma sak på casinot.

Nej vill man vara säker på att få en plats så är det bara att kliva upp vid soluppgången.

Har man tur då så kan man kanske hitta en ledig solstol som man kan paxa.

Undrar om vi kanske borde byta deodorant eller nåt? Vi tycks skrämma bort alla människor…

Nejdå. Den här skutan tar lite drygt 3600 passagerare och enligt en uppgift vi har hört är det ”bara” 1700 ombord på denna resa. Det är faktiskt väldigt skönt att det inte är ett dugg svårt att hålla avstånd och att mask är obligatoriskt vid många tillfällen. Att sen alla passagerare har visat bevis på att dom är fullt vaccinerade och har gjort ett färskt, negativt antigentest innan ombordstigning gör att det känns så säkert som det kan bli.

Gomorron!

Sail away

I tisdags tog vi oss till Pier 27 i Port of San Francisco och bordade vår skuta.

Först intog vi vår hytt och läste på lite om vad som skulle ske under avresedagen.

Vi var i alla fall välkomna ombord vilket kändes bra.

Vi bestämde oss för att passera fängelset – Alcatraz – utan att stanna till där.

Skeppet avgick och vi lämnade San Franciscos skyline bakom oss.

Även denna gång var vi med båda två.

Vi tuffade fram under den tämligen välbekanta Golden Gate-bron.

På båten finns det flera poolområden…

… och runt denna pool hade dom ett glatt sail away-party.

Där pågick det en massa musik, dans, skutt och hopp. För dom som orkade, vill säga.

Själva hade vi blivit inspirerade av en av dom superläckra olivtavlorna som dom har på båtens konstgalleri. Lägg märke till skuggorna!

Så varför inte slå till på en GT?

Jamen det var inte alls en dum start på en kryssning det.

Gomorron!

Vi rörde på oss igen

Men först behövdes fler förberedelser.

I förrgår (i måndags alltså) så åkte vi hit:

Till ett litet skjul därför att vi var tvungna att göra ett nytt antigentest.

I väntan på testresultaten intog vi ännu en sån där supergod frukost, Ama avslöjar dock inte var vi åt den. När vi hade käkat upp frukosten var vi mätta och belåtna. Ännu mer belåtna blev vi när beskedet kom via mejl att även dessa provsvar var negativa på ett sånt där positivt vis.

Glada i hågen gjorde vi en utflykt till en något större stad än San Jose.

Fast Ama avslöjar inte heller vart vi styrde kosan den här gången.

Vi var i alla fall där båda två.

Efter vår lilla tripp åkte vi tillbaks till San Jose och sov där en natt till.

Igår fortsatte förberedelserna inför den fortsatta resan. Bagagetaggarna och häftapparaten plockades fram.

Bagagetaggarna häftades fast på resväskorna. Ooops! Den lite större röda resväskan hade visst också dykt upp.

Vi körde ut från Flamingomotellet…

… lämnade tillbaks hyrbilen som vi trivts så bra med…

… och hoppade in i en taxi som matchade väskorna helt perfekt.

Den lämnade av oss vid Pier 27.

Där nere bland alla väskor hoppades vi att våra två röda skulle finnas.

Sen var det dags att borda skutan…

… och inta en balkonghytt som känns väldigt välbekant även fast det var över två år sen vi bodde i en sån senast. Och ja, väskorna kom fram precis som dom skulle och levererades till hytten.

I förrgår åkte vi alltså över den där bron med bil…

… och igår under densamma med båt.

Äntligen ute på en kryssning igen – som vi har längtat!

Gomorron!

När Anders själv får välja

I söndags fyllde ju Anders år och då fick han alldeles själv välja vad han ville göra på sin dag.

Han valde att göra en utflykt på vår väg mot nästa mål, så efter att ha checkat ut från motellet i Modesto styrde vi kosan ut på vägarna igen. Vi startade med att åka genom en fin palmallé.

Första stoppet blev på McDonalds där vi intog en favoritfrukost. Ett varsitt Bacon, Egg and Cheese Biscuit meal. Supergott! Det kaaan tänkas att det inte var Anders egna val, Ama kan ha haft ett finger med i spelet.

Sen fick Anders bestämma själv, och då ville han åka på kringelikrokvägar upp över bergen. Till en början var det mer ”bergkullar”, men det blev brantare på sina ställen. Inte Amas favorittyp av vägar, men det fanns i alla fall mittmarkeringar vilket uppskattades.

Det var väldigt lite trafik och väldigt ödsligt.

Fast uppenbarligen fanns det folk som bodde där mitt ute i ingenstans.

Det var väldigt vackra vyer om man nu vågade släppa vägen med blicken och titta åt sidorna istället.

Man kunde se att det hade brunnit på sina håll.

Till slut kunde vi se födelsedagsbarnets val att kolla in på sin dag.

Lick Observatory. Anders är väldigt fascinerad av allt som har med rymden att göra.

Det var en ganska stor byggnad. I brist på tändsticksaskar att jämföra med så agerade Ama måttstock.

Man kunde se att det fanns fler observatorier i omgivningarna…

… och en väldigt slingrig väg.

Utsikten var fantastiskt fin och vi hade verkligen tur med vädret.

Vi såg hästar där uppe också.

Jajjemensan!

Ett helt gäng med Mustanger minsann.

Sen gick vi in på en visning av själva observatoriet.

Där inne fanns ett bautastort teleskop som hade färdigställts 1888 och används vid speciella tillfällen än idag.

En väldigt trevlig kille berättade historien om hur grundaren – som hette Lick – såg till att det byggdes där uppe på berget. Lick hade många andra idéer om hur han skulle göra sig ”odödlig” och berättelsen var väldigt intressant att lyssna på. Att det var gratis inträde gjorde ju inte saken sämre.

Ama hade hela tiden gruvat sig för den första delen av nedfarten från observatoriet. När vi åkte upp på den väldigt smala vägen så trodde hon att det fanns en annan väg därifrån, men det gjorde det inte. Som tur var så fick vi inget möte.

Vägen ned gick ut mot kusten och var tämligen kurvig. Guiden som hade berättat historien om teleskopet hade sagt att ned till bukten var det 365 kurvor. Svängigt värre!

Fast där på andra sidan av bergen var vägen i ett betydligt bättre skick, vilket kändes bra.

Efter ungefär en timme var vi framme vid vårt mål – Flamingo Motel i San Jose. Vi verkar vara förföljda av flamingos nuförtiden.

Vi checkade in och Anders var mycket nöjd med sitt val av syssla på sin dag. Det gäller väl att passa på när valfrihet gäller.

Gomorron!

Tillbaks till Sverige?

När vi hade checkat ut från motellet i Bakersfield och kört i ungefär en och en halv timme så hamnade vi här:

I Lappland??? En kort men intensiv tripp till USA kan man tycka… Fast den där dresscoden brukar man väl inte vanligtvis se där uppe i norra Sverige?

Nej, sanningen var den att vi var kvar i Kalifornien, i Kingsburg. En svensk by (stad?) som grundades av emigranter (eller från amerikansk sida sett immigranter) 1908.

Där kände vi oss väldigt välkomna.

Det som Anders hade snokat upp där var den här grejen.

The Swedish Coffee Pot Water Tower. Ett väldigt vackert och annorlunda vattentorn.

Byggnaden i förgrunden var stadens brandstation.

Även den hade en viss svenskanknytning.

Brandbilarna inne på stationen var mycket tjusiga och välskötta.

På baksidan av brandstationen låg fängelset. Medan Anders vaktade dörren…

Så hjälpte Ama till med en rymning på den motsatta sidan. Snacka om bra teamwork!

Det fanns många svenska detaljer i den pittoreska och gulliga stan.

Bland annat ett gäng dalahästar som kom i diverse kulörer.

Det fanns röda…

… blåa…

… och Ama fick klappa en rosa.

Det fanns mycket annat med Sverigeanknytning också.

Fast midsommarstången var lite… ynklig tyckte Ama.

Då var den här muralmålningen desto svulstigare.

Vi åkte vidare till ett annat vattentorn som Anders hade hittat:

Det var inte fullt lika intagande… Även om det inte hade hade haft kläder på sig så hade det inte varit lika fint som det i Kingsburg. Men vad ska man säga? Man kan inte lyckas jämt.

Anders vill också passa på att tacka för alla fina hälsningar och gratulationer på födelsedagen igår! Vad vi hittade på då kommer nog på bloggen framöver.

Gomorron!

Skyltsöndag – födelsedagsresa

Så var det dags för Skyltsöndag med BP igen och denna veckas röda tråd är Födelsedagsresa.

Idag gratulerar vi nämligen den här grabben:

Anders. Amas älskade Anders. Han har inte växt till sig, han är åtminstone fortfarande inte nio fötter lång. Hur långt det nu kan vara? Varför kan inte alla köra ett metersystem så man begriper?

Födelsedagsresa var det ju, så vi tar det från början.

En knapp vecka innan avresa bokade vi flyget till USA.

Dagen innan planet skulle gå till Los Angeles gick vi hit:

Till IMED i Torrevieja.

Antigentestet fick nämligen inte vara mer än 24 timmar gammalt när flyget avgick. Ama var nervös! Själva ”näsprovet” lät väldigt otäckt och det var vårt första. Sen var det såklart oroande med resultatet också – skulle vi vara positiva? Har inte haft några symptom alls och varit väldigt försiktiga under pandemin, men man har ju hört om symptomfria och försiktiga människor som ändå testat positivt.

Nu var själva provtagningen inte särskilt obehaglig och provet negativt, vilket var positivt (konstigt det där med att negativt kan vara positivt…). Så vi blev godkända för att åka iväg på födelsedagsresan.

På Alicante flygplats köpte Anders lite ”mat”. En mat helt i Amas smak,

Väl framme i Kalifornien fick födelsedagsbarnet välja vilken typ av skådning han ville göra. Ama brukar vilja fågelskåda, men Anders valde planespotting.

När det dessutom finns nåt rymdrelaterat inblandat så blir lyckan ännu större.

Här hade vi hittat en perfekt plats! Ett trevligt motell och en gourmetrestaurang mitt emot. Kan ju knappast bli bättre.

En vacker dukning på restaurangen var det också.

Anders har varit jättenöjd över vår hyrbil, den största midsizebilen vi någonsin haft. Gott om utrymme för både oss och bagaget.

Fast här låg lastutrymmet i lä. Allt i USA är stort! Som tur var stod det att släpet inte var för uthyrning, så det hade vi ändå inte ha kunnat slagit till på. Dessutom var det nästan onödigt stort för vårt bagage.

Ett sånt vidlyftigt leverne som vi har haft hittills på resan – lyxmotell och gourmetrestauranger – det kräver sina resurser. Pengar, typ.

Vi (och amerikanerna) är mycket för den gamla parollen att ”cash is King” så vi åkte till en bankomat för att fylla på dollarreserven.

Sååå amerikansk! Varför ska man behöva lämna bilen för att utföra sina ärenden? Fast Anders är – trots att han lagt till en siffra till på sin ålder – en rask och smidig man. Han parkerade bilen och gick för alldeles egen maskin fram till bankomaten där i tunneln.

Polisen verkade dock lite misstänksamma och hotade med fängelse. Men kollar man på skylten på gallerdörren så kände sig fångarna bara ensamma och ville ha besök.

Jodå, det har varit en jättebra födelsedagsresa såhär långt, och det bästa var nog när till och med vägen hyllade Anders med musik:

En väldigt rolig väg som spelade en trudelutt för Anders. Vägen var ”räfflad” på ett speciellt sätt som gjorde att ljuv musik uppstod när man körde på den.

Här kommer en kort film som visar hymnen, fast ni måste nog ha volymen hög. Ljudet från bilen och vinden gjorde att själva musiken inte framkom lika bra på filmen som i verkligheten.

Haha! Så klurigt gjort av musikmakarna!

Idag gratulerar vi alltså Anders – GRATTIS älskling!

Gomorron!

Från Santa Clarita till Bakersfield

När vi fått en mycket god natts sömn efter den långa, jobbiga resan från Torrevieja till Los Angels så vaknade vi upp på vårt motell i Santa Clarita.

Vi startade dagen med en näringsrik, typisk amerikansk motellfrukost. Den ser väl nyttig ut? Dom där inplastade bullarna blir faktiskt väldigt goda efter att man värmt dom i mikron i 15 sekunder.

Sen gav vi oss ut på fina vägar på landsbygden.

Vi kom fram till vårt första mål för gårdagens utfärd, Vasquez Rocks National Area.

Där blev vägarna liiite sämre. Som tur var så har vår hyrbil fyrhjulsdrift så vi tog oss fram i terrängen.

Man kunde tydligen ha åkt buss dit också och den där busshållplatsen var väl söt?

Den blommande Yuccan var också väldigt läcker.

Det fanns vackra klippformationer i området.

Mest känd och betittad var denna.

Anders hade nog överskattat storleken på vår midsizebil, för han tyckte han hade parkerat jättenära buskarna där… Men det gjorde inte så mycket, för parkeringen var inte direkt överfylld med bilar.

På den klippan kunde (och fick) man klättra alldeles högst upp sa Anders. Det kunde man inte alls, sa Ama.

Fast det kunde man visst. Ni ser väl Anders? Han är en man.

Kvinna, däremot, hon varken kunde eller ville utan höll sig kvar nedanför klippan. Den egentliga anledningen var att hon vaktade bilen, fast den bortförklaringen går ni inte på va?

När Anders hade kommit på tok för högt upp och alltför nära kanten skrek Ama i vanlig ordning ”KOM NER OCH GÅ BORT DÄRIFRÅN!!!”. Tack och lov så lydde han. Ama kunde andas ut och vi åkte iväg från dom vackra, men ganska otäcka klipporna.

Vi passerade en filminspelning. Ama tyckte sig se både Kevin Kostner och Clintan men hon är inte helt säker.

Vid ingången till området fanns ett litet museum. Där fanns det lite smått och gott att titta på, bland annat fanns det bevis på att det har spelats in en himla massa filmer på platsen. Många westernfilmer, tydligen.

Men dom mest kända för den stora allmänheten är nog Star Trek och Flintstones.

När vi efter ett bra tag åkte från det lilla museet efter att ha pratat lääänge med den väldigt trevlige volontären som hade hand om det så åkte vi vidare. Vi har många gånger konstaterat att utan alla volontärer som jobbar med alla möjliga sorts saker i USA så skulle landet stanna. All heder åt dom!

Sen är det verkligen skönt att kunna prata med folk ganska obehindrat på ett annat språk än svenska utan att få hjärnsläpp precis hela tiden. Det är också en stor bonus.

På vägen mot Bakersfield besökte vi ett ”måste” som vi alltid åker till i USA:

Walmart! Amas favoritaffär här i staterna.

När vi sen checkade in på motellet i Bakersfield så skulle Ama tända lamporna för att få till lite myspysbelysning på bilden. Då dök våra lampproblem upp igen, den vid Amas säng fungerade inte. Trasig, typ. Anders som är väldigt tekniskt kunnig löste problemet på en endaste gång – det fanns ingen glödlampa, då kan det nog inte lysa. Haha! Fast den här gången tänker vi strunta i nån lampjakt, det får bli motellets problem.

Vi gjorde fler grejer igår också, men eftersom det här inlägget redan är på tok för långt så får nog Ama återkomma till det nån annan gång.

Idag åker vi vidare igen.

Gomorron!

En lååång resdag…

… det blev det igår.

Den lilla röda väskan som stod framför dörren fick givetvis sällskap av den vanliga röda resväskan som åkte in i bagageluckan, fast inte i vår bil.

Klockan 06:00 stod Ole utanför vår port och lassade in väskan i bilen och sen skjutsade han ut oss till Alicante flygplats. Så snällt och gulligt av honom! Självklart fick han en belöning för det, nämligen en påse med överbliven potatis.

Som vanligt var det trängsel och långa köer vid incheckningen, men det kanske skulle kunna gå snabbt ändå.

Men icket.

Vi hade haft det kämpigt att få fram alla dokument som krävdes för resan. Iberias hemsida är verkligen otroligt långsam, helt kass och levererar mer felsvar än rätt. Gärna när man kommer till slutfasen vid ifyllandet av dokumenten, då kommer den med ett felmeddelande och säger glatt åt en att försöka senare och då börja om från början. Morr och dubbelmorr…

Vi var dessutom sent ute eftersom det antigentestbevis som behövdes inför resan fick vara max 24 timmar gammalt innan man åkte.

Klockan 01:34 på natten innan avfärd fick vi ett bra besked – det skulle bara vara att visa upp det här mejlet vid incheckningen så skulle allt vara frid och fröjd och vi kunde lugnt resa iväg. Pyttsan!!! Hon i incheckningen ville se alla utskrivna papper också, dom på telefonen dög inte. Blir man trött eller blir man trött?

Nu hade vi alla papper med och kunde sätta oss inne på flygplatsen och avnjuta vår frukost. Anders käkade en macka och Ama valde… nåt annat.

Målet var Madrid.

Vi valde att ta bussen.

Dock inte hela vägen. När vi skulle borda planet hamnade vi i en liten kö.

Fast vi har rätt vassa armbågar och hittade bra platser.

Efter cirka 40 minuters flygning var vi framme på Barajas flygplats som den heter i Madrid. En väldigt stor flygplats med långa gångavstånd. Som tur var så befann sig vår nästa flight på samma terminal där vi hade landat.

Även på nästa flyg hittade vi braiga platser.

Efter en nätt liten flygning på 12 timmar och 25 minuter i luften gick vi äntligen in för landning. Det var munskyddstvång på hela resan, men det kan tänkas att vi fuskade med det så snart tillfälle gavs. Vi var inte dom enda som gjorde det kan man säga.

Så efter en lång och jobbig dag tog vi alltså mark i Los Angeles, USA

Där hade vi förbokat en midsize-bil. Dom har vuxit sen vi senast var i staterna… Ändå försökte biluthyraren att få Anders att uppgradera sig till en ”truck” utan kostnad. Det var innan Anders sett bilen men han sa att han ville ha den bil han beställt. Sen ville uthyraren dyvla på honom en himla massa andra grejer för ”en mindre kostnad”, vilket också avböjdes. Det tog tid innan vi fick ut bilen kan man säga, trots att den var förbeställd och klar. Jobbigt sånt där!

Trafiken runtikring LA kan också vara nog så jobbig. Vi är glada att vi inte behöver pendla till och från jobbet där.

Sent på kvällen kom vi fram till vårt motell i Santa Clarita och var glada att äntligen få sträcka ut oss och vila ordentligt.

Ja, det var en lååång resdag igår, men nu befinner vi i Kalifornien och har för första gången lite drygt två år lämnat Iberiska halvön. Det känns bra!

Gomorron!

(”Gomorron” kanske känns fel tidsmässigt för er, men vi ligger 9 timmar efter er i Sverige så här är det morgon)

Att rätta till ett felköp…

… ja, det är väl det enda rätta att göra.

Ni kanske minns vårt (senaste) felköp av lampor? Nu var det ju inte vårt fel att det blev fel, vi hade beställt lampor på 200 lumen, men Amazon levererade lampor på 250 lumen och dom lyste alldeles för starkt.

Anders hade snokat upp en adress på nätet där man kunde göra returer, men Carmen ville inte ha lamporna hon heller.

På den utpekade pappershandeln gick det bättre. Perfekt att kunna lämna tillbaks dom kostnadsfritt. Det var förresten på det leveransstället vi en gång skulle hämta en TV vi beställt. Killen bakom disken gav oss en kopia på vår orderbekräftelse och passet istället. Haha! Men det redde ut sig direkt och vi fick vår TV och slapp betala för kopiorna.

Sen gick vi till ett ställe där vi spanat in lampor på 205 lumen och dom borde vara enligt våra önskemål.

På Kinabazarer kan man hitta det mesta man behöver.

Visserligen blev det halogenlampor istället för LED-lampor, men man kan inte få allt här i världen. Att dom var betydligt billigare främjar dessutom Amas Nobelprismål, 75 eurocent styck var ett helt OK pris.

Sen blev det dags för ett spännande produktionstest:

Jodå, dom lös med en helt perfekt styrka! Vem vill väl ha typ strålkastarljus i nyllet när man möter sig själv i spegeln på morgonen? Eller nån annan tid på dagen heller för den delen. Fast på dan kan man ju låta bli att tända lamporna när det kommer in ljus genom badrumsfönstret.

Vi är mycket nöjda med att ha rättat till det hela på helt rätt sätt.

Igår drog det in fula moln över oss igen och då tyckte vi att det var likaså bra att dra nån annanstans.

Så idag stod den röda väskan framför dörren. Dags för en liten tripp igen, det var länge sen nu. Ni hakar väl på?

Gomorron!