Det var det i måndags då när Anders var tvungen att kalla på ambulans för att få in henne på akuten.
Väl där inne klarade hon inte att hålla sina armar rätt ut. Hon grejade att berätta vad hon själv hette och Anders namn kunde hon också. Fast när doktorn frågade vad det var för dag så svarade hon ”yesterday” och på frågan vad det var för månad blev svaret också ”yesterday”. Den där katetern som man har för att få dropp försökte hon klösa bort ett par gånger.
Anders blev rädd för det konstiga beteendet medan Ama inte minns ett smack av det hela.
Att hon var mycket förvirrad var bara förnamnet.
Som tur är så har hon blivit sitt mer ”normalförvirrade jag” igen fast hon är fort farande kvar på sjukan.
… Bikarbonat. Vi har hört att många lovordar bikarbonaten för sina excellenta rengöringsegenskaper så vi var såklart tvungna att göra ett produktionstest.
Våra bestick har fått en beläggning. Främst är det teskedarna som blivit drabbade.
Så till testen:
Man häller bikarbonat i en skål.
Sen spolar man i lite vatten…
… och rör om så det blir som en gröt.
Efter det gnuggar man med en disksvamp.
Se så rena dom blev!
Fast det måste sägas att tipset vi fick av Ole angående fläcksuddarna funkade minst lika bra och var dessutom betydligt enklare. Det testet kan ni se HÄR.
Åtminstone säger Anders det, han som är den som utfört alla städtester.
Några dagar innan midsommar kom Ama ut från sjukhuset.
Hon hann precis bara vänja sig med det fria livet innan…
… hon började må tjuvtjockt och blev alldeles förvirrad. Hon mådde så illa och uppträdde så märkligt att Anders tyckte vi skulle åka in på sjukan igen, men Ama totalvägrade. Nej, nej, NEJ kom det från Ama hela tiden. Till slut såg sig Anders tvungen att ringa efter en ambulans och efter mycket lock och pock fick dom med henne i stolen till ambulansen.
Ja, Ama åkte in igen. Ut och in på väldigt kort tid alltså.
Det första hon fick var en dos av antibiotika.
Sen fick hon… nåt annat. Ser ni förresten vem som har återgått till sin gamla tjänst?
Ja, just det – Kajsa Klädhängare ångrade sitt ingrepp och blev Staffan Stativ igen.
Goeftermiddag!
PS: Efter den pärs som Ama genomlevt så kommer hon varken att ge eller svara på kommentarer idag, hon orkar helt enkelt inte. Hoppas ni har förståelse för detta.
Så var det dags för Skyltsöndag med BP igen och denna veckas röda tråd är Sysslor vid hemkomsten.
Det var ingen tvekan om att vi var hemma i Torrevieja. Se där! Ännu en bild för Anders att rensa bort innan arkivering. Fast Ama kan inte hjälpa att hon är så förtjust i dom där flamingosarna i rondellen vid Carrefour.
En kväll på sjukan kom det ett regn- och åskoväder. Vi hade en fin vy över det då vårt rum hade utsikt över den blåa lagunen.
En nackdel var att det som så ofta kom sand ned med med regnet…
… så den första sysslan vi gjorde vid hemkomsten var att tvätta bilen. Biltvätten vid Carrefour har nu höjt priset till hutlösa 3,50 euro för det billigaste tvättprogrammet, men det är smällar man får ta.
Dom gör en snabb förtvätt…
… sen dras man genom biltvätten. Ama tycker att det är läskigt, men dom har satt upp fina röda lysrör för att lugna nerverna och avleda uppmärksamheten.
Man ska tydligen köra ut när lampan lyser grönt. Problemet var bara att den lös grönt hela tiden som vi såg den och då var vi långt ifrån utgången. Ama som alltid brukar lyda skyltar (utom möjligen fotoförbudsskyltar) bestämde att vi väntar med att åka iväg innan bilen var utanför.
Nästa syssla var att byta ena framljuset. Tyvärr har nutidens bilar (åtminstone vår) gjort det typ omöjligt att göra det själv. Trångt och svårt att komma åt. Så det blev till att åka till Toyota och få det gjort. Där har dom rätta verktygen för det jobbet.
Sen såg vi en bil som tydligen var arg.
Varför då, kan man undra?
Ja, Ama kan säga som så:
”I haven’t got a klo”. Eller det kanske heter ”I haven’t got a clue”? Fast det passar inte till skylten.
Efter att ha utfört vår tredje syssla vid hemkomsten – handlat på Mercadona – bestämde vi för att det fick vara nog med sysslor för dagen och åkte hem och tog det lugnt.
… det infaller på kvällen den 23/6. Det är kvällen innan ”San Juan” (Johannes döpares dag).
Då tänds det eldar på stränderna och det är ett härligt folkliv.
Dom två senaste åren har det varit stoppat av en anledning som ni säkert förstår, men i år blev det av igen på vissa av Torreviejas stränder, bland annat på Playa del Cura.
Så här har det sett ut tidigare:
Och om man inte hade nån strand att elda/fira på…
… så kan man ju alltid fjutta på en brasa på torget.
I år gick vi inte ned till stranden. Förutom att Ama fortfarande är en anings folkskygg så kände hon sig lite för matt för att gå ned dit och trängas utan att ha nånstans att sitta.
Men vi kollade på fyrverkeriet från terrassen:
Fyrverkeriet startade 23:30 och höll på i cirka 25 minuter. Fascinerande och vackert att beskåda, men snacka om att bränna pengar – på riktigt!
På morgonen efter kunde Anders konstatera att stranden var supersnyggt städad. I och för sig görs det varje år efter eldandet, men att det extra rent berodde nog på att det enda man fick elda med var ved som kommunen hade lagt ut. Tidigare har folk eldat precis vad som helst och man kunde se rester av barnvagnar, cyklar, stolar och andra grejer som inte var direkt brännbara.
Så här i Spanien kan vi alltså fira dubbla midsomrar, förutom när den svenska midsommaren råkar infalla den 23/6, för då uppstår det en kollision.
Hoppas ni hade en finfin midsommarafton och får en fortsatt braig midsommarhelg!
Det har det varit en mängd av under den dryga vecka som Ama låg inskriven på Quirón.
Det var inte alltid lugnt i sjukhuskorridorerna, det städades, fejades, delades ut mediciner och serverades mat alla dagar. Fast på helgen var det färre patienter för personalen att ta hand om.
En som hade det hur lugnt som helst var Staffan Stativ, ooops Klara Klädhängare var visst nya gebitet. Ama fick inget ständigt dropp under vistelsen.
Visserligen fick Ama medicin i droppform emellanåt, men det rann igenom så snabbt så den fasta upphängningen på sängen räckte gott och väl till.
Blodsockernivån kollades typ 100 gånger om dan (”lätt” överdrift). Dom värdena levde sitt eget lilla liv och hoppade upp och ned lite hur som helst.
Även blodtrycket kontrollerades ofta. Ama har under många år ätit medicin för högt blodtryck, här på sjukan togs den medicineringen bort och blodtrycket visade sig snarare vara i underkant än tvärt om. Vi har en sån där mätmanick hemma fast den har vi inte använt på länge. Väldigt klumpigt, faktiskt. Nu ska vi återuppta dom mätningarna som är både enkla och snabba att genomföra.
Ama misstänkte lite att det möjligen var det låga blodtrycket som i början hade gett henne yrsel och en sämre balans. Nu har doktorn tagit bort den medicinen från det som Ama ska äta.
En sån där fingerdutt ingick också i dom dagliga testerna. Mätte kanske… blodgenomströmningen?
Mellan alla tester och undersökningar blev det mycket väntetid. Tur då att det fanns bautapussel filmer och dokumentärer att se och lyssna på.
En del röntgenundersökningar gjordes, bland annat i ett sånt där rör. Ama fick även åka i ”långröret” som dom har i källaren. Inget för såna som lider av klaustrofobi kan man säga. Nu lider inte Ama av det, men jösses vad den mackapären levde om! Väldigt mycket sprakande och högljutt knäppande. Man ska ligga jättestilla, men det är inte så lätt att göra när man ligger där i 25 minuter. Trots att Ama fick höronproppar så var det svårt att ligga still när det varit tyst en stund och sen satte oljudet igång igen. Ama är väldigt skvätträdd och plötsliga ljud gör att hon hoppar till. Nu gick det ju inte så bra att hoppa i det trånga röret och Ama fick godkänt för undersökningen.
Vad dom bland annat kollade var om det fanns spår efter nån stroke eller mindre tia i huvudet och om det syntes till några tumörbildningar nånstans. Tack och lov så fanns det inget sånt på röntgenbilderna.
Vad som hade upptäckts i ett tidigt skede var att det fanns vätska i kroppen på ställen där den inte skulle finnas. Med hjälp av ultraljud lokaliserades en ”källa på fel ställe” varvid dom stack in en nål och samlade upp några rör av vätskan från magen som sen undersöktes. Vätskan visade sig vara ”på fel ställe, men godartad”. Fanns ingen infektion/inflammation i den.
Sen blev det gastroskopi. Då undersöks matsmältningsorganen i dom övre regionerna. Ama hade gruvat sig för denna, har hört att det ska vara väldigt obehagligt med kräksreflexer och annat när dom sticker ned röret. Fast här blev det inget obehag alls. Ama fick en ”narkos light” när doktorn skulle stoppa ned röret för kontroll och Ama sov sig igenom alltihop och märkte ingenting.
Dagen efter blev det dags för koloskopi. Då går man in via utgången om man så säger. Som vanligt fick Ama åka säng ned till stället där undersökningen skulle göras. Även denna gång fick hon sova sig genom alltihop. Tydligen spelade dom in en film då, Ama har inte sett den, men det gör inget – hon tror ändå att det var en riktig skitfilm.
Nåväl, ingen av ”skopierna” som genomfördes visade på några större, oroväckande grejer.
Ama sov vidare i lugn och ro, med vetskapen att det förmodligen skulle bli utskrivning snart, för nu kunde dom väl inte komma på fler saker att undersöka?
Och visst blev det utskrivning dagen efter!
Fast först bjussade sjukhuset på en riktigt festlig kulinarisk höjdare till lunch:
Morotssoppa… Försök att sortera bort morötterna från den där tallriken den som kan.
Fast Ama var glad och nöjd ändå eftersom hon visste att det fanns betydligt godare saker att knapra på hemmavid.
Vid själva utcheckningen sa läkaren att han tyckte att Ama hade snygga spiror. Nåja, det sa han kanske inte ordagrant, men han tyckte att dom såg betydligt bättre ut nu när svullnaden hade lagt sig.
Summa summarum blev att blodtrycksmedicinen byttes ut mot vätskedrivande piller som ska fortsätta hålla vätskeansamlingarna i kroppen under kontroll. Ama mår mycket bättre efter den dryga veckan på sjukhuset och är glad att testerna visade så bra resultat som dom gjorde. Även om hon fortfarande är lite obalanserad så ska det nog bli bra det här. Ska ta det lilla lugna ett tag framöver och sen öka efterhand.
Om en dryg månad har vi tid inbokad för efterkontroller som förhoppningsvis inte blir lika tidskrävande.
Nej, nu får det vara slut med sjukhussnack, istället passar vi här på bloggen på att önska er alla en riktigt…
Som slutkläm lägger Ama in en favoritmidsommarbild från ett firande ute på Arholma 1993:
Om man nu ledsnat på att vända alla bitar i 42-tusenbitars pusslet, alternativt konstaterat att det inte ryms nånstans i det egna rummet, ja då får man väl roa sig på nåt annat vis.
En grej som vi gärna gör är att titta på TV eller filmer. Tiden går fort då (eller så somnar man och när man sover går tiden också snabbt).
Vi tycker att det är extra kul att titta på filmer som har nån sorts anknytning där vi har varit själva i verkliga livet.
Några exempel:
På Bonnevilles saltbanor utspelar sig filmen ”World’s fastest Indian” med bland annat Anthony Hopkins. En underbar film som vi såg häromdagen. Själva stället besökte vi 2019 och då pågick det tävlingar i ”köra rakt fram snabbast” i olika klasser. Himla kul att vara där och titta – underlaget påminde om snö både att gå på och köra i (fast vi körde inte ett dugg fort). Bodde gjorde vi i en liten håla bredvid som hette Wendover. Vi döpte snabbt om stället till ”Bendover”, vilket gör att Ama minns vad hålan hette än idag.
Titanic brukar vi titta på när vi korsar Atlanten. Helst ska det vara så tät dimma ute så mistluren tutar hela tiden, då kommer man liksom i rätt stämning.
2016 råkade vi hamna på Very Large Array.
Det var där som filmen Contact med bland andra Jodie Foster spelades in. Det är roligt när man ”snubblar” över ställen som är väldigt intressanta att besöka.
2014 besökte vi en park där bland annat kurvan på bilden fanns. Ni kanske känner igen den? Den skymtade förbi i filmen ”Forrest Gump” (en annan av Amas favoritfilmer) när han joggade från kust till kust och fick ett gäng trogna anhängare med sig. Vi sprang inte i kurvan, vi satt kvar i bilen. På ett annat håll i parken parkerade vi dock bilen, klev ur och köpte en himla massa fudge.
En annan ”snubbla-över-attraktion” var den som sticker upp bakom Ama. Det var där som filmen UFOT i filmen ”Närkontakt av tredje graden” landade. Fast det visste Ama inte då när vi var där 2015, för då hade hon ännu inte sett den filmen.
Men visst är det trevligt att se på filmer där man känner igen sig lite från verkligheten, eller vad tycker ni?
Jomenvisst är det kul att titta på filmer, men den bästa synen av alla är ändå denna:
Anders kommer körandes för att plocka upp Ama…
… och sen fick hon den obligatoriska ”komma-hem-från-sjukan-glassen”.
Igår eftermiddag blev Ama äntligen utskriven efter att ha varit inlagd 8 dagar. Även om dom är både noggranna, snälla och duktiga på sjukhuset så är det sååå skönt att vara hemma igen!
Det ska göras efterkontroller i slutet av juli, och fram tills dess litar Ama fullt och fast på syster Anders.
Nu har hon varit inlagd på sjukhuset i drygt en vecka och det börjar bli lite enahanda.
Som ni alla vet vid det här laget så är Ama en utpräglad strandmänniska…
Såhär såg det ut på Playa del Cura morgonen innan hon åkte in på sjukan. Det såg väl härligt ut?
En himla massa sand man kunde få mellan tårna…
… och ville man slippa den där sanden kunde man alltid hyra sig en solstol så man kom upp sig lite här i livet.
Men nu är stranden långt borta och Ama funderar på nåt annat hon kan sysselsätta sig med, nåt som får tiden att gå fortare.
Sen kom hon på det. Pussel! Att lägga pussel borde väl vara grejen?
Varför inte ett sånt här:
Det lilla nätta där i nederkant på behändiga 42.000 bitar, det borde väl räcka till en stund?
Jamen då är det väl bara att be Anders åka till Granada och köpa det då.
Vad är det största pussel ni har lagt? Ama försökte lägga ett 3.000-bitars pussel på 80-talet. Det gick väl sådär… Hade inget bord som var tillräckligt stort så hon byggde på golvet. Eller byggde och byggde – försökte bygga är nog rättare att säga. Så snart hon hade fått ihop några kantbitar så kom katten och hoppade sönder projektet och dessutom hörde man ett tydligt ”klink, klonk” från dammsugarröret när man dammsög i närheten. 1500 bitar är nog det största som faktiskt blev nåt av.
Ja, det är Quirón verkligen, speciellt på helgerna.
Några exempel:
Huvudentrén. Man kan slinka ut där även på helgerna, men in kommer man inte igen ifall man inte har turen att komma samtidigt som nån annan går ut. Annars får man ta sig runt till akutingången.
Dom i receptionen har fullt upp. Jodå. Förmodligen har dom det, fast på nåt annat ställe än på sjukhuset.
Ingen större kö till röntgenrummen…
… och hemmakorridoren ligger så gott som tom och ödslig.
Då finns det väl bara en sak att göra:
Invänta maten som serveras i den egna kuppen. Det här var faktiskt riktigt gott! En kycklingsallad och en fransk omelett. Inte en morot i sikte – bra så!
Jodå. Quirón är ett riktigt livligt sjukhus på helgerna.
Publicerat av Ama de casa 
Ama de casa 