Hemresan

Den blev en långdragen historia.

Kvällen innan det är dags för slutgiltig landgång ska man packa väskorna och ställa ut dom i korridoren. Då forslas dom ned till ankomsthallen utan att man behöver släpa dom stora väskorna samtidigt som alla andra ska av båten, man spar bara ett litet handbagage med ”reservkläder” och necessär. Väldigt praktiskt! Fast sorgligt också att behöva packa för att lämna kryssningen.

Sen tog vi farväl av vår otroligt trevlige och hjälpsamme hyttsteward – Macton. Han var gladare än vi att få lämna båten, för när han kom iland denna gång skulle han åka hem till Goa i Indien och få träffa sin familj och sin tämligen färska son för första gången på 9 (nio!!!) månader.

I lördags den 14/5 klockan 06:15 (lokal tid) angjorde vi hamnen i Fort Lauderdale, Florida.

Vi satte oss på vår angivna väntplats inför den välorganiserade landstigningen. I vårt fall var det spelhallen som var väntsal. Ama funderade på att satsa allt på rött och fortsätta kryssningen, men hon satt väl vid fel spelmojäng för att göra det.

När det blev vår tur att kliva av kändes det lite snopet att dom redan hade satt upp ”Välkommen ombord”-banderoller på båten för nästa gäng som skulle ge sig ut på böljorna dom blå. Orättvist, liksom.

I ankomsthallen hittade vi våra väskor ganska omgående – skönt! Det har hänt att vi fått leta rätt länge ibland, då när dom inte har sorterat dom riktigt rätt efter dom bagagetaggar man blivit tilldelad.

Vi hoppade på busstransporten som vi hade beställt. Den skulle ta oss från hamnen i Fort Lauderdale till flygplatsen i Miami.

Det gjorde den också och där på flygplatsen fick Anders en ny kompis.

Visst var han fin!

Fast vi vågade oss inte på att försöka smuggla med nån fripassagerare, så vi gick ut i solen och släppte ut honom i det fria där han fick flyga med sina egna vingar.

Ama fick till sin stora lycka åka ännu ett ”Lilla Tåget”.

Sen såg vi hur flygplanet som skulle ta oss till Madrid kom in och förbereddes för vår avgång. Mycket logistik krävs det på en flygplats!

Fast logistiken när planet skulle bordas lämnade verkligen en hel del i övrigt att önska. Man hade en siffra på sitt boardingpass som angav vilken grupp man tillhörde och sen skulle man gå ombord när dom grupperna ropades upp. Vi hade grupp 2, men som ni kan se var det en och samma kö för grupp 1, 2 och 3 och en annan för grupp 4 och 5. När dom ropade upp vår grupp 2 så stod det ett helt gäng med 3:or och blockerade så det gick inte komma fram. Till slut ropades alla grupper upp och då blev det smått kaotiskt… Ama undrade även lite över radnumreringen. Alla som hade rad 1 – 49 – vilken grupp tillhörde dom???

Nåja. Det löste sig såklart, men det kunde ha skötts betydligt smidigare.

Vi landade så småningom på Amas favorit-hatobjekt till flygplats – Barajas i Madrid. Den flygplatsen är stooor! Som ni kan se på skyltarna så anges avståndet till dom olika gateområdena i minuter, och som nästan alltid skulle vi behöva ta oss till dom som låg längst bort.

Men vi kom fram i god tid till vårt lilla Alicante-flygplan vid en av K-gaterna och kunde kliva ombord.

Efter en kort flygtur på cirka 40 minuter flög vi in över Elche och landade i Alicante…

… hoppade på flygbussen…

… och kom hem till Torrevieja.

Där såg vi det ultimata beviset på att vi var hemma igen:

Flamingosarna i rondellen. Och nej, det var inte Ama som fotade dom den här gången. Eftersom Anders inte körde bussen så överlät hon äran att fotografera den oemotståndliga rondellen till Anders. Eller så kanske det var så att han blev tvingad att göra det då det var han som hade fönsterplatsen.

Jodå. Hemresan blev en långdragen historia, från det att skutan la till i Fort Lauderdale på lördagsmorgonen tills vi kunde fota flamingosarna igen runt 15-tiden på söndagen (även det lokal tid) gick det ett drygt dygn. Själva flygresan från Miami till Madrid tog ”bara” 8 timmar (när vi åkte iväg på kryssningen med flyg till Los Angeles tog flyget 13 timmar), men det var mycket väntetid både här och där nu vid hemresan.

Fast frågar ni Ama så tycker hon det är bättre med långa väntetider istället för att riskera att missa nån anslutning.

Nu är vi i alla fall hemma igen och det är inte så tokigt det heller, men det var allt lite jobbigt att behöva bädda sängen själv nu på morgonen.

Gomorron!

Annons