Det är stilla, fridfullt och ett vackert ljus ute. Och alla vet ju att ”morgonstund har guld i mund”.
Ama kan bara se ett enda fel på morgonpromenader – dom tilldrar sig så förfärligt tidigt…
Men nu slipper Anders oftast gå ut på dom där prommisarna själv i alla fall.
Ole håller honom sällskap.
Så vad diskuterar karlarna när dom är ute och traskar, kan man kanske undra?
Det något oväntade svaret är städning och hjälpmedel för detta. Några exempel:
KH-7 är ett ovärderligt rengöringsmedel.
Det här är bra för att rensa avlopp.
Den här presenten fick Anders av Ole.
Såna där fläcksuddarsvampar visade sig vara mycket effektiva för att rengöra vaskarna och spisen. Bara blöta i vatten, torka och – vips! – så var det blänkande rent.
Som sagt var, lite oväntade samtalsämnen och utbyte av lärdomar karlar emellan.
Ama då? Tog hon nån lärdom?
Inte så mycket kan man säga. Hon satsade mer på tapas och dryck (fast senare på dan då).
Och det intas gärna i glada vänners lag, som här tillsammans med Lena och Göran.
Ja, man kan ju inte vara bra på allt och det gäller väl att välja sina favoritsysslor noga, eller vad säger ni?
Så var det dags för Skyltsöndag med BP igen och denna veckas röda tråd är Skyltar i USA.
Där finns det huuur många som helst och här kommer ett litet urval.
Det fanns många roliga väggmålningar och såna tolkar Ama som skyltar också. Tolkningen är fri, vilket är jättebra.
Härligt när folk släpper loss sin kreativitet.
Det finns just inga begränsningar när det kommer till den konstnärliga friheten.
Många går på ”retro-stilen” och den tilltalar Ama.
Dom vackra, gamla amerikanska bilarna gör sig bra på bild.
Sen fanns det flygplan också.
Och kolla bara! Ama lyckades fånga det! Nåja, nästan i alla fall.
Sen såg vi den här ”muffler-mannen”. Ama minns när vi var i USA på 80-talet och vi var ute med våra kompisar och letade frukost. Mmmm… sa Maggan – muffler låter gott!!! Det tyckte även Ama, men kompisen Anders (som hade varit utbytesstudent i USA) berättade att muffler betydde ljuddämpare, och då blev vi inte lika sugna kan man säga.
Vi gick förbi ett ställe där galna kosjukan verkade härja.
Sen satte sig Ama ned i gott sälskap.
Efter det gick vi raka spåret hem.
Eller raka och raka… Efter en sån där skylt kanske det blev några snedsteg.
Vi träffade även på George Lucas, mannen bakom ”American graffiti” (Sista natten med gänget) och ”Star Wars” bland annat. Kul att möta en sån celebritet!
Ama fick till och med en puss på kinden – en sämre dag kan man verkligen ha.
Hos vårt juridiska ombud, där vi hade ett möte med Erik Stattin.
Mötet gick som vanligt väldigt bra. Han har svar på alla frågor som vi har och om han inte har koll på vad som gäller så tar han reda på det. Vi är väldigt nöjda med den hjälp vi får där.
Det är egentligen bara ett enda fel med Erik som Ama komma på.
Som varandes västerbottning håller han på helt fel lag.
Ama fnissade lite när vi kom hem och Anders berättade en story från när han jobbade på Rönnskärsverken i forntiden. Då sa dom inför säsongspremiären:
– Hösten är här och nu ska löven falla!
Haha!
Efter besöket hos Erik blev det typ ett kinderägg.
Lucköppning igen och tre överraskningar i en.
Vad blev då resultatet av det hela?
Tja… Inte vet väl Ama, men dom där grejerna är säkert bra att ha till nåt.
Ja, inte helt ofarlig i alla fall, vår hemstad Torrevieja.
Ofta har barerna sina serveringar ute på gatorna.
När man ser sånt här så känns det inte så bra. Visst händer det att bilar kör in på serveringarna, men det är tack och lov väldigt sällan.
Sen händer det även att överförfriskade chaufförer kör in i husen också.
Men det behöver inte vara bilar som ställer till det. Ibland rasar husen alldeles av sig själva.
Om man bara är ute och strosar runt så vore det verkligen inte kul att få en sån där stenbumling i skallen…
Vi har studerat byggen på många ställen här och utan att vara nån som helst byggexpert så tycker Ama att det slarvas en hel del. Exempelvis när dom sätter kakel på fasaderna så kluttas det ofta bara dit en cementskvätt på mitten av plattan innan den trycks fast lite nonchalant mot väggen. Dom plattorna brukar lossna rätt snart.
Det nya Mercadona i närheten av oss växer upp mer och mer. Ama hoppas innerligt att dom jobbar mer noggrant med byggnationerna där.
Temperaturen i skuggan kryper upp till – och över – 30-strecket om dagarna.
Så det var dags att ta ur täckena för sommarförvaring i sina ”dammsugarpåsar”. Påslakanen räcker nu för att hålla värmen på natten.
Folk söker sig ned till stranden för att hitta svalka i havet.
Man ser många försäljare på strandpromenaden som säljer handväskor, skor, kläder, frukt och annat smått och gott. Men att se en som säljer fisk hör mer till ovanligheterna.
Vi traskade vidare och det här var målet:
Restaurangen El Gambeo.
Där hade vi stämt träff med Janette och Peter och vi fick en väldigt trevlig eftermiddag.
Anders fick en ”liten” tallrik med potatis och två såser. Vi var alla med och norpade av den.
Peter och Ama skålade glatt medan alla andra besökare skrålade glatt. På såna där typiska spanska ställen är det ofta en rysligt hög ljudnivå, men även väldans genuint och trevligt.
Vi beställde in lite blandade rätter och allt var väldigt gott. Det var vårt första besök på den restaurangen, men definitivt inte det sista.
Att vi satt inomhus och åt berodde på att det inte fanns nåt ledigt bord ute i skuggan, men det var rätt varmt inomhus också.
Det börjar som rubriken säger bli varmt i Torrevieja nu…
… så Ama funderar på att gå tillbaks och tipsa dom på El Gambeo att det kan vara dags att montera fast fläktbladen på takfläkten. Det vore inte alls dumt.
Eller ja, hon hade tänkt att springa den i söndags när den gick av stapeln här i Torrevieja.
Tyvärr var rejset över när Ama kom till starten…
… och dom flesta gick i lugnt mak iväg utefter strandpromenaden. Utom Ama då, hon stod still.
Som tur var pågick en annan mara – ”krokett-maran”. 11 restauranger deltog med en varsin krokettvariant. Tillsammans med tillhörande dryck (vin/öl/vatten) var priset 3 euro vilket väl får anses vara överkomligt.
Som oftast så sätter restaurangerna ut ett demoex av vad dom serverar.
Vi slog oss ned på Aura (fd Casa Juaní) och fick jättegoda kroketter.
Ama var glad och nöjd i Hackebackeskogen.
Ja, vi var båda glada och nöjda.
På Bahía fick vi två kroketter var. Det ”kompenserade” dom med att servera vinet i det vi brukar benämna som ”snik-vinglas”. Dom små glasen plockas oftast fram till tapasmaror och dylika matrundor. Till restaurangens försvar kan man säga att dom åtminstone fyllde på glasen rätt rejält, ibland serveras det bara typ bottenskyla i dom.
Jodå, det är trevligare att äta sig runt en mara än att springa den om ni frågar Ama. Å andra sidan har hon aldrig sprungit en mara – varken en hel eller halv – så vad vet hon egentligen om det?
På kartan som syns på tredje bilden i inlägget fanns ett litet facit över vad som serverades på dom olika ställena.
Vissa kände vi för att hoppa över, som den här till exempel:
Kändes likaså bra att hoppa över den, annars hade den kanske hoppat över oss?
Det är i alla fall väldigt trevligt med allt som arrangeras här i stan, sen kan man ju välja att vara med på det som man tycker verkar passa bäst.
Nuförtiden kan man typ hålla hela världen (och lite till) i sin hand. Som i det här fallet The New York Times. All information ryms i den lilla telefonen.
Om man vill kan man hålla den under armen också, fast då blir det inte så lättläst.
Annat var det förr i tiden.
Här hade Anders varit ut en lördagskväll 1988 i New York och köpt söndagsupplagan av The New York Times. Inte fullt så lätthanterlig som nätupplagan är idag. På söndagen tog vi med oss blaskan till Central Park där vi hade picknick och försökte att hålla reda på alla delar så att dom inte blåste bort.
Lite marigare, men mysigt även det.
Jodå. Tiderna förändras, men minnena är inte dumma dom heller. Det är faktiskt roligt att få ha varit med om den fantastiskt snabba och spännande utveckling som tekniken har genomgått på en tämligen kort tid trots allt. Visst håller ni med om det?
Så var det dags för Skyltsöndag med BP igen och denna veckas röda tråd är Bila i Kalifornien.
När vi åkte mot kryssningsstarten häromsistens så inledde vi med ett lååångt hemskeflyg till Los Angeles. Sen hade vi några dagar på oss att ta oss upp till San Francisco där båten utgick ifrån.
Vi hyrde en bil som vi båda var jättenöjda med. Det kändes lite väl dyrt att köpa en bil för bara några dagar, fast i och för sig hade man kanske kunnat slå till på en halv bil som den uppe på taket där? Tänk vad lugnt och skönt Anders skulle ha haft det utan ett passagerarsäte med en ”hjälpchaufför”.
En del vägar var väldigt stillsamma att åka på. Lastbilen till höger som säkert var proppfull med matvaror fick Ama att bli en anings nostalgisk. När hon var liten kom det en lastbil (av något mindre modell) och stannade i kvarteret. Där kunde man köpa glass (och andra matvaror, men glassen var intressantast). ”Rulles rullande snabbköp” hette den. Hade ni något liknande där ni växte upp?
På andra ställen var trafiken ”något” mer intensiv. Den inringade skylten säger att där ska man stanna när trafikljuset visar rött, ett sätt att försöka underlätta och få spridning på bilarna när dom ska in på motorvägen från en påfart.
Det finns ”snabbkörningsfiler” också, så kallade HOV lanes. Det står för ”High-occupancy vehicle lane” och oftast krävs det minst två personer i bilen för att få åka där. Två personer anses alltså vara en hög beläggning i bilen??? Ja, ni får betänka att vi var i USA där dom flesta bilarna bara åker runt med en enda person i varje.
Här försöker dom underlätta för trafiken genom att vända på körfälten åt olika håll beroende på hur mycket trafik det är. Oftast ska ju folk antingen iväg eller hem beroende på tidpunkt på dygnet.
En bra regel som dom har i bland annat Kalifornien är att man får köra mot rött vid en högersväng om det är fritt från bilar. Undantaget är när det finns en sån där skylt som Ama har ringat in, då får man snällt stå och vänta på grönt ljus även om det inte finns en enda bil i närheten när man ska svänga höger. Sen syns det var man ska stoppa också på skylten bredvid. Det gäller tydligen inte cyklar men den tilläggskylten var helt onödig kan Ama tycka – sen när har väl cyklister brytt sig om rödljus?
Se där! Det finns faktiskt en förklaring till det mesta. Haha!
När man har åkt runt mest hela dan så blir bilen törstig.
Men jösses vad dyr bensinen hade blivit! Precis som det mesta i USA nu faktiskt.
Anders såg till att bilen blev otörstig…
… medan ett helt gäng andra putsade och fejade så bilarna blev rena och fina. Vi struntade dock i att få vår bil tvättad, det kändes rätt onödigt.
Sen var det bara att leta upp motellet som vi valt för natten. Kan tänkas att vi också blev otörstiga efter att ha landat där.
Att man bilar runt i USA är svårt att missa, dom är inte direkt diskreta med sina flaggor.
Kaliforniens flagga skyltar med en björn. Ama har alltid drömt om att få se en björn ute i naturen – men på ett säkert sätt såklart, från bilen till exempel.
Och se på tusan! Drömmen gick i uppfyllelse!!!
Taadaaa!!! Fast det var lite oväntat att björnen själv var i bilen… Det var ändå ett bra val han hade gjort, en fräsig, sportig och läckert röd Mustang minsann.
Publicerat av Ama de casa 
Ama de casa 