Vädrets makter…

… kan verkligen ställa till det.

Såvitt vi kan minnas så har den här våren har varit den ostadigaste sen vi kom ned hit till Spanien på heltid 2006. Fast det ska erkännas att ibland är minnet inte riktigt pålitligt nuförtiden.

Det har i alla fall kommit många regn och regnskurar nu under april och tyvärr har många av dom haft med sig sand ned på marken.

Det märks inte minst på bilarna.

Även solen kan ställa till det:

Lacken på bilarna tar ordentligt med stryk när dom står i solgasset ute på gatorna. Vi är väldigt glada att vi har garage, både för regnen och solens skull.

Vinden är inte heller nådig…

… här hade en stoppskylt blåst ikull. Fast det där kanske berodde på kombinationen i Teddans härliga låt, ♫ ♫♪♪ Sol, vind och vatten ♫ ♫♪♪. Eventuellt med tillägget ”salt” också.

Nere vid havet är det inte bara stränderna som tar stryk.

Även bänkar och annat påverkas av vädret och slits rätt snabbt så det ser trist ut.

Stränderna lagar dom tämligen omgående när regn och vågor sabbat dom, men även bänkar och andra grejer fixas till med jämna mellanrum.

Ni kanske minns den här bilden där Anders var ute och provgick sina nya stödstrumpor. La ni märke till mannen under bänken då? Han var i full färd med reparationsarbeten.

Snacka om att bänkarna efter uppfräschningen ser betydligt trevligare ut och är mer inbjudande att slå sig ned på.

Ja, vädrets makter kan verkligen ställa till det, men med en gedigen arbetsinsats kan man ställa allt till rätta igen. Så länge det nu varar…

Gomorron!

Dagen efter…

Ja, dagen efter vaccinationen alltså, då var Ama lite matt. Så vi skippade promenaden och tog istället bilen och åkte hit:

Till Zenia Boulevard.

Där började vi med att besöka återvinningen av grejer som inte platsar i vår närmsta återvinningsstation. Här kastade Anders några fjärrkontroller vars manicker dom styrde inte längre finns kvar. Det såg ut som man skulle kasta förbrukade trollerispön i den gula lådan, men Ama antog att den nog snarare var menad för lysrör.

Det är verkligen ingen trängsel på shoppingcentret nuförtiden. Undrar just hur det går för affärerna?

Om Ama var lite matt redan innan, så tilltog mattheten rejält här:

Finns det nåt tråkigare och mer utmattande än klädaffärer? Nåja, vi lyckades i alla fall köpa en t-tröja till Ama och två till Anders innan vi lättade lämnade C&A och gick över till Alcampo.

Anders var sugen på att köpa en vattenpistol för att jaga bort duvor, fast helst skulle han vilja ha nåt effektivare vapen. Deras ho-ho-hooo-ande promenerar verkligen på våra nerver!

Vi passade på att hamstra te igen, det brukar vi alltid göra på Alcampo där dom har den rätta sorten till ett bra pris.

Sen blev det ett bakslag.

På Alcampo brukar vi göra oss av med dom trista brunpengarna när vi betalar i automatkassorna. Den här gången hade vi inte så många, men likaså bra att bli av med dom. Vi hystade i mynten i myntinkastet och betalade sen med en 50-lapp. Anders var ute efter att få sedlar i mindre valörer som växel, vill man slippa växel kan man betala restbeloppet med kort efter att man har matat apparaten med brunpengarna.

Maskinen räknade och sen lät den typ tvi-tvi-tvi-tvi-tviii…

… när den spottade ut myntväxeln. Fyra små en-petare… Varför inte två stycken tvåor? Vi är övertygade om att den där apparaten vill hämnas när den gör på det där viset. Så där många encentare stoppade vi nog inte ens in i manicken från början. Amas matthet tilltog ytterligare ett snäpp.

Nåja. Shoppingturen slutade i alla fall mycket bra:

Ett stopp på Matboden på hemvägen gjorde att vi nu har fyllt på löjromsförrådet i frysen. Weehooo!

Igår var Ama pigg igen. Förmodligen berodde det på den kur med glassätande som hon hade ägnat sig åt. Den rekommenderas varmt, fast inte så varmt så att glassen smälter.

Gomorron!

Vaccinera mera!

Sent på måndagseftermiddagen åkte vi iväg utefter Valencianas.

Målet var detta – ”Russindiskot” – som nu är nåt sorts kulturcentrum som inte verkar användas så mycket. Förutom nu i dessa tider då det pågår massvaccinationer i dom lokalerna. Bra att dom hittar alternativa platser för detta så att inte dom vanliga sjukvårdsinrättningarna belastas så mycket.

Det var i samma lokaler som Anders fick sitt första stick 13 dagar tidigare.

Här var Ama redo att gå in med dom nödvändiga grejerna för att bli stucken: Sms-et med kallelsen, SIP-kortet (det spanska sjukförsäkringskortet) och en legitimation. Ama hade med sig passet för att bevisa att hon faktiskt var hon.

Väl inne i lokalerna kunde man inte undgå att se att vi befann oss i Torrevieja.

Ooops! Övertramp…

Det var mer folk än då när Anders fick sin första dos, men det gick ändå snabbt att komma fram. Åtta olika ”inskrivningsluckor” fanns det och minst lika många vaccinationsstationer.

Här hade den vänliga och trevliga sköterskan precis gett Ama sprutan. Sticket kändes inte alls, men dom börjar tydligen dra ned på utgifterna för Ama fick inte ens ett plåster – det hade Anders fått. Nåja, det var ingen större blodsutgjutelse så det behövdes ingen omläggning av det hela. I ärlighetens namn så syntes det knappt var sticket hade gjorts.

Sen var det 15 minuters vila innan man fick lämna lokalen. Dom vill väl se att ingen drabbas av några akuta grejer som allergiska reaktioner eller annat. Ama placerade sig nära utgången så hon snabbt skulle kunna fly fältet när det hade gått en kvart.

Vad roar man sig med under väntetiden kan tro?

Tja… Man kan ju alltid fota beviset på att man fått första sticket. Ama fick papperet av killen i inskrivningen som dessutom sa att dom skulle skicka ett sms i juli för att kalla till vaccin nummer 2.

Sen kan man ju alltid roa sig med att ta selfiesar också. Ama funderar på att skaffa sig såna där tjusiga bladdekorationer för att pigga upp frisyren.

Efter att ha suttit av tiden – tänk att en kvart kan vara så lååång ibland! – kom en glad och nöjd Ama ut genom dörrarna. Tiden hon hade för vaccinationen var 18:22 och bilden är tagen 18:19. Jodå, nog har dom fått snurr på hanteringen av vaccinationerna alltid, dom är både snabba och effektiva.

Vi avslutade besöket med att köra ut genom ingången, mot körriktningen. Rätt modigt med tanke på polisbilen som stod där till vänster. Men man måste få vara lite wild & crazy ibland.

Vi mår fortfarande bra båda två även om Ama var lite matt igår – dagen efter första sticket. Det kan vara så att hon möjligen kände efter en aning för mycket.

Gomorron!

Födelsedagsfirande

I lördags fyllde Anders år och det måste såklart firas.

Vi började med att åka ut till Los Balcones och hämta upp Nikki och Derick som nu är i full färd att fixa till parkeringen på tomten och att bygga ett förråd bakom. Dom har alltid något eller några projekt på gång. Duktiga på att göra det snyggt är dom också.

Sen åkte vi hem till oss och fick lite att dricka…

… och några små tilltugg.

Efter att ha suttit en bra stund med tapas, dryck, prat och många skratt så begav vi oss ut på en liten tapasrunda med betoning på liten.

Vi kom nämligen bara till en bar i grannkvarteret. Tyckte det kunde räcka eftersom molnen som började närma sig såg rätt hotfulla ut. Dessutom är det ett väldigt bra ställe.

På La Paramount kostar ett glas vin 1,50 och då ingår det en tapa, dock inte valfri utan man får ta det som bjuds och det har alltid varit gott.

Ett aber var bara att Derick inte äter kött.

– Inga problem, sa den alltid lika glade och serviceinriktade Luis. Det fixar jag. (Arkivbild från den tiden vi bara fick handla take away).

Så när vi andra till exempel fick stekt fläsk på en brödbit så fick Derick en bit potatiskaka. Sån flexibilitet gillas!

Det blev ett födelsedagsfirande som Anders var mycket nöjd med – och även vi andra, såklart.

Att det sen fanns grejer kvar så vi kunde fixa till rest-tapas dagen efter…

… det hade Ama verkligen inte nånting som helst emot.

Ännu så länge känner Ama inga konstigheter som helst efter gårdagens AZ-stick, men hon tror att hon kommer att fortsätta sin metod för ”rehabilitering” efter kontakt med sjukvården. Idag blir det nog glass i stora lass.

Gomorron!

En andra chans…

… det förtjänar väl både dom flesta och det mesta? Första helgen som det var tapasrejs så blev vi besvikna över det nya konceptet vilket Ama berättade om HÄR.

Men som sagt, man kanske skulle ge det hela en andra chans?

Vi mötte upp med Annica, Christer, Carolin och Fredrik vid vattenfallet nere på stan.

Vi gick först till ”gamla” El Muelle (som har bytt namn till ett jättesvårt). Ama som är en listig person hade sett att deras tapaspaket (fyra tapas+två dryck för 10 euro) hade tre av fyra tapas från det vanliga erbjudandet med en tapa+en dryck för 2,50 euro. Eftersom klockan inte var 14 ännu så beställde vi från den och skulle alltså tjäna in två bonusdrycker per sällskap. Eller rättare sagt, vi försökte beställa från den, men det erbjudandet gällde inte när tapasrejset pågick fick vi veta. Varför i allsin dar hade dom den skylten uppe då?

I ren protest ställde vi oss upp, lämnade restaurangen och satte oss på ett ställe på andra sidan gatan. Där beställde vi bara in dryck och funderade på nästa drag.

Vi beslöt oss för att ändå ge rejset en andra chans och gick till El Piscolabis.

Vi satte oss inomhus för ute i tältet fanns det inte tillräckligt med lediga platser så vi kunde sitta tillsammans.

Ama hade kollat med servitrisen ifall man kunde byta ut en tapa och ta två av nån som man tyckte lät godare och det skulle gå så bra så. Okej. Lite mer valfrihet än veckan innan i alla fall. Bra där! Sen att dom plockat fram dom små ”snål-vinglasen” som ni kan se i bild, det irriterade Ama. I och för sig gör många restauranger så även vid ”vanliga” tapasrejs, men ändå! Det är ju inte så att vinet är direkt dyrt här i Spanien, onödigt att reta upp folk på det viset. Jodå. Ama vet flera andra som inte heller gillar oskicket med glasfifflet. Beställer man ett glas vin utan tapa, då kommer dom normala glasen fram…

Det gick alltså att välja som man ville bland dom fyra tapas som ingick i paketet, men alla i sällskapet valde att ta paketet i befintligt skick. Haha! Så mycket för valfrihet… Vi var mycket nöjda med maten även om minihamburgaren kanske var lite överstekt.

Vi gick vidare till La Sureña och valde helt fritt smårätter från menyn.

Sen avrundade vi med nattvarden på kyrktorget vid vita kyrkan. Det blev en väldans trevlig dag i glada vänners lag.

Ja, nu är tapasrejset över för denna gång. Ama hoppas verkligen att dom återgår till det gamla vanliga konceptet nästa gång och att dom dessutom skippar ”snål-vinglasen”.

Idag kommer Ama att få en ”shot” av ett annat slag:

I torsdags kom nämligen det här sms-et på Amas telefon. Klockan 18:22 ikväll är det dags för första sticket med AZ-vaccinet. Ama är kallad till samma ställe – det så kallade Russindiskot – där Anders fick sin första spruta för knappt två veckor sen.

Skönt att äntligen ha kommit fram i kön, även om det innebär att Ama måste inse att hon inte är nån ungdom längre.

Gomorron!

Skyltsöndag – rulla

Så var det dags för Skyltsöndag med BP igen och ännu en gång blir det en kombi med Sannas Weekly Photochallenge där temat för den kommande veckan är Rulla.

Den här veckan är samtliga bilder hämtade från skyltarkivet.

Ibland känner man för att rulla hatt och då kanske man kan använda någon av dom där hattarna?

Innanför dessa dörrar rullar det många bowlingklot. Ama tycker dock att skyltningen är märklig. Den vänstra skylten säger att det bara är en ingång och det är förbjudet att gå ut där… Sitter inte den skylten åt fel håll? Den borde väl vara riktad inåt till dom som kan vara på väg ut?

På en flygplats såg vi mängder av godisrullar. Undrar om det var nåt barn som hade satt upp skylten för att lura sina föräldrar att det var mat och inte godis i rullarna?

I London rullar det stora hjulet runt, runt.

Varning för rullgrus! Eller det är nog snarare en varning för rullande stora stenar. Men rullar utför kanten, det gör dom.

Här ville dom inte veta av några rullande grejer. Fast tänker man efter så verkar det ändå vara OK att köra bil på platsen.

När man rullar uppför en rulltrappa måste man vara väldigt försiktig. Förmodligen gäller samma sak även när man rullar nedför.

För att komma iväg på en resa kan man exempelvis rulla till flygplatsen i en buss och sen rulla iväg i ett flygplan (som sen förhoppningsvis lyfter också). Åååhhhh den som ändå fick resa snart igen!

Vi rullade förbi den glada gräsmattebilen häromsistens. Den rullade ingenstans utan stod bara still och log stort, precis som den alltid brukar göra.

Dom här bilarna rullade inte heller om man inte hjälpte till för hand. Fast det stod stora skyltar (utanför bild) att man inte fick peta på dom. Som ni vet så är Ama mycket noga med att lyda skyltar.

Den här rullande baren skulle kunna rulla iväg bara den fick draghjälp. Fast den såg lite inparkerad ut.

Undrar just varför den här fortmoppen inte rullade iväg – den hade ju grönt ljus och allt?

Ama blir alltid lika nervös när såna där stora långtradare rullar runt bland en massa trånga gränder. ”Det kommer aldrig att gå!” är Amas positiva tankegång då.

Oavsett om man rullar runt på två, fyra eller ännu fler hjul så är det onekligen en massa skyltar man måste hålla koll på.

Till sist:

Vi funderade på att skaffa en flickvän till Rulle så han skulle få sällskap i sitt sommarstall. Nu blev det inte så (även fast det var 30% rabatt), men om vi hade slagit till så hade vi givetvis döpt henne till Rulla.

Anders passar på att tacka för alla hurrarop och gratulationer han fick på sin fyllårsdag igår. Han blev så glad för alla fina hälsningar!

Gomorron!

Ännu ett sjukhusbesök och gratulationer!

Förra lördagen åkte vi till Quirón (”vårt” sjukhus) för att vi var lite oroliga över Anders fot som blivit en anings svullen efter covid-vaccinationen några dagar innan.

Nån blodpropp var det inte – tack och lov! – men doktorn tyckte att Anders borde kolla upp åderbråcken som han har på smalbenen. Han har haft dom i många år och har funderat på att kolla upp det hela men har inte kommit till skott för han har aldrig haft ont.

Nu fick han en remiss till en specialist på sjukhuset och det redan fem dagar senare.

Tills vidare fick han ett par mediciner av doktorn på akuten (bland annat urindrivande) och dessutom rådet att ha en stödstrumpa.

Så han fick mellannamnet ”Stödstrumpan” och dessutom kommer han nog att få en skojig solbränna.

I torsdags åkte vi alltså hitåt.

Ooops! Vägen var avstängd. Vilken tur att vi skulle svänga till vänster precis där.

Vi kom fram till målet – Quirón igen.

Det var bra många fler bilar där än det hade varit när vi åkte in på akuten lördagen innan.

Här fick man sitta i väntan på inskrivningen vid ankomsten.

Väntrummet innan vi fick träffa läkaren var mer oklart. Tredje stolen från vänster? Vad gällde där?

Nåväl. Vi fick träffa doktorn som kändes väldigt pålitlig och kunnig. Att han pratade en utomordentligt bra engelska var inte heller fel. Han tyckte inte att det behövdes nån operation och han tyckte dessutom att den ordinerade medicinen från akuten var helt onödig. Anders behövde inte nåt urindrivande, hans kropp hade inga vätskeansamlingar. ”Se bara på dina spinkiga armar!”. Nej, så sa han inte, men vi uppfattade det båda lite åt det hållet, haha!

Han tyckte att det enda som behövdes var att använda stödstrumpor (på båda benen), att försöka ha fötterna i högläge så mycket som möjligt och se till att inte stå stilla mer än nödvändigt. När man rör på sig så hjälper musklerna i benen till att motverka eventuella proppar.

Så nu har Anders gått från att vara ”Stödstrumpan” till att vara ”Stödstrumporna”. Nåja. Det ger ju en ”jämnare” solbränna kanske.

Varken Anders eller Ama bryr sig om det estetiska. Huvudsaken är att han mår bra!

Nu över till gratulationerna (ni har väl inte glömt bort rubriken?).

Precis idag fyller den här glada grabben i den fina klänningen år. Inga stödstrumpor då, men han behövde helt klart lite stöd redan på den tiden. Anders mamma har berättat att han skakade så mycket i den där sänggaveln så sängen åkte ut i mitten av rummet.

Puss älskling och GRATTIS!

Gomorron!

Ama ser fram emot en sval och skön sommar

Det började med att Anders tog ned gardinerna. En bra start.

Sen kom Sergio och Pawel från SWEDTEC hit. Dom har vi anlitat förut, både för att byta varmvattenberedare och en AC som slutat fungera. Duktiga och noggranna killar det där!

Nu hade Anders möblerat det extra fint inför deras ankomst.

Pawel skred genast till verket.

Ama blundade lite när hon tog det här kortet.

Men allt gick bra, och dom fångade mycket snyggt upp borrskräpet i kartongen så det inte ramlade ned på dom som har sina uteplatser längst ned i ljusgården.

Själva ”AC-hjärtat” placerades uppe på taket.

Dom fixade också så att vi slapp ha en ”avrinningsflaska” inne i sovrummet.

Vilken snygg lösning! In i avloppsröret bara. Perfekt!

Dom städade dessutom upp väldigt fint efter sig.

Vi är sååå glada över det fina jobbet som SWEDTEC ännu en gång utförde. Att gardinerna äntligen blev tvättade ser vi som en bonus, fast den insatsen gjorde vi alldeles själva. Nån måtta med hur långt servicen sträcker sig får det ändå vara.

Sen är vi även glada över att slippa detta:

Vardagsrumscampingen. Den som vi har haft alla somrar när det har varit för varmt och vi bara har haft AC i vardagsrummet.

Gomorrron!

Alla förändringar är inte till det bättre

Efter att ha kommit hem från Rio Seco och Lagunas de Lo Monte i fredags så gick vi ut på en promenad senare på eftermiddagen.

Vädret var fint, men man kunde se att det tidigare regnet ännu en gång hade sabbat stranden. Det är en ”Never ending story” att laga stränderna i stan.

Vågorna slog upp över piren vid mini-Cura när vi fortsatte mot målet…

… som var det här: La Cantina nere på strandpromenaden. Det pågick ju ett tapasrejs för tusan hakar!

Men snacka om att vi blev besvikna! Den här gången var man tvungen att köpa ett ”paket” med fyra olika tapas – ej valfria – med två ”dryck” (vin/öl/vatten) till. Priset för paketet var 10 euro.

Tidigare omgångar har man fått välja bland ett par (eller fler) tapas och det ingick en dryck per tapa. Priset för en tapa+dryck var då max 2,50.

Dom har alltså både tagit bort valfriheten och två drycker, samt tvingat på en att ta (minst) två tapas per ställe.

Vi testade i alla fall ett sånt där paket på La Cantina.

En av tapasen tyckte ingen av oss om, så den lämnade vi större delen av. Vi konstaterade att just den hade vi inte valt om vi hade haft chansen att ta två av nån annan istället, eller ännu hellre bara valt en tapa var.

Nej, precis som rubriken säger: Alla förändringar är inte till det bättre. Dom ändrade förutsättningarna gjorde att vi tappade lusten för att tapasrejsa. I och för sig har vi bara testat på ett ställe, men den ”listiga” smyghöjningen av priset är inte alls tilltalande för en ekonomiprisaspirant.

Som tur är så har vi andra alternativ och dom har vi året om.

Exempelvis på Coffee&Tapa…

… eller här på La Paramount.

Där är visserligen tapasen inte heller valfri, men dom brukar alltid vara goda. När ett glas vin + en tapa kostar 1,50 euro gör det inte nåt att man inte får välja sin tapa själv. Även om man skulle rata tapan så känns det prisvärt ändå.

Sen är det ofta både livat och glatt på dom prisvärda barerna.

Tapas kommer vi givetvis inte att ge upp på, men tapasrejsen får nog vara om dom inte ändrar förutsättningarna till det bättre.

Gomorron!

Lagunas de Lo Monte

Efter en trevlig promenad i naturområdet Rio Seco råkade vi ut för den hemskeupplevelsen att fikaplatsen var stängd. GAAHHH!!! Ingenting är riktigt pålitligt i dessa tider.

Innan vi lämnade området kollade vi in vad vi kunde ha fått se när det gällde flora och fauna. Det fanns mest fåglar, men även en del däggdjur, reptiler, amfibier och en drös med växter. Anders pekar på det enda vi hade sett av djurlivet.

Nämligen den här bautastora grodan (jämför med barren på marken…).

Som alltid hade Anders en plan-B i bakfickan, så vi åkte vidare hit:

Till naturparken Lagunas de Lo Monte. Hmm… En annorlunda trapp uppför slänten.

Vid sjöarna kunde man tjuvkika på fåglar. Ama stod upp och fotade…

… medan Anders var betydligt slöare och satt ned.

Såg vi några fåglar då?

Jodå. Här kom en simmandes…

… och det fanns några till ute på sjön också.

Men fågelskådning var inte huvudorsaken till varför vi hade uppsökt den platsen.

Nej, det var detta:

En ostängd fikaplats – weehooo!!!

Fikat plockades genast fram.

Ama glufsade i sig både mackan, magdalenan och Pollysarna. Kallkaffet till satt som en smäck!

Glada och nöjda åkte vi hem via Pilar de la Horadada.

Slutet gott – allting gott!

Gomorron!