Formentera del Segura

06 april 2021

I slutet av förra inlägget hade vi kommit fram till Formentera del Segura.

Efter att ha parkerat bilen tog vi en kort promenad utefter floden som heter Segura. Sherlock Ama räknade ut att det var därför som staden hade fått sitt ”efternamn”.

Anders hade sett att på andra sidan floden fanns ett litet område där det var picknickbord utplacerade och det var ju himla praktiskt med tanke på att fikapåsen var med på färden.

Det var bara ett liiitet smärre problem:

I och för sig hade vi ingen hund med, men grinden till bron var både stängd och låst. Snopet!

Vi såg ett intressant vattenhjul, men det var på andra sidan floden och för att titta närmare på det måste vi ta oss över vattendraget. Att simma hade vi dock ingen lust att göra.

Men skam den som ger sig! Efter att ha konsulterat Google Maps såg vi att det fanns en annan bro en bit längre bort. Skvallerspegeln skvallrar om att vi susade förbi på Calle Jose Garri på vår väg mot nästa bro.

Se där! Den bron var inte avstängd.

Ser ni Ama där mitt på bron? Det var väldigt modigt av henne att stå där.

Varför var det modigt kanske ni undrar?

Jo förstår ni…

… bron höll på att rosta sönder. Jäpp. Det är floden man ser genom hålen i plåten och Ama hade redan konstaterat att hon inte ville simma.

Vi kom tack och lov över floden utan att bron brakade ihop under oss.

Vi studerade som oftast på våra utfärder både faunan…

… och floran.

Ama hittade ett helt gäng med… nej, inte lavendel den här gången, hon tror faktiskt att det är spanska tussilagosar.

Man kunde ha kört bil ända hit ned till floden, men det kände inte mesen Ama för. Fiskaren däremot hade tagit med sig bilen ända fram till flodkanten.

Till slut kom vi fram till vattenhjulet som vi hade siktat på.

En himla smart uppfinning som lyfter upp vattnet av sig självt – en evighetsmaskin kan man säga. (En förklaring hur det funkar finns HÄR. Det är inte Ama som förklarar för hon fattar inte hur tusan det funkar, men det finns en pedagogisk skylt i inlägget som förklarar hur det går till).

Ama antog att vattnet som lyftes upp hamnade i den förmodade vattenrännan under plattorna och leddes ut till odlingarna. Fiffigt!

Vi var så in i vassen nöjda med promenaden och kom dessutom helskinnade tillbaks över bron.

Ama har verkligen gått och blivit en riktigt mesig mes på äldre dar. Några små hål i en bro är väl ingen fara? Så här modig var hon 1993 på Irian Jaya (indonesiska delen av Nya Guinea):

Jäpp. Det är Ama där mitt på bron, vill ni se precis hur läskig den var så kan ni kolla HÄR. Sen kan man ju undra var gränsen går mellan ”modig” och ”dumdristig”.

Det fanns såklart ett smolk i bägaren på vår utflykt på långfredagen så här långt. Fikat var kvar i fikapåsen… Skulle vi bli tvungna att åka hem på fastande magar?

Spännande fortsättning följer…

Gomorron!