Det mesta är sig likt

 

Efter två månaders frånvaro gick vi ut här på hemmaplan igen, och kunde konstatera att det mesta är sig likt.

Playa del Cura är sig lik och vädret är vackert precis som vanligt.

Lokalbefolkningen är sig lika, och att springa på Ami och Patrik på Mercadona är inte heller helt ovanligt.

Jodå, det mesta är sig likt, men ändå inte.

Fasta marknaden nere på stan hade fått nya såna där avspärrningsgrejer. Fy fasen för att folk kan få för sig att köra rakt in i folkhopar på det där viset så att såna åtgärder behövs.

Även strandpromenaden var blockerad. Tydligen räckte inte cementklumparna till, så det stod en polisbil där också.

Dagens datum har väl fått en evig stämpel som ett terrordatum, fast Ama väljer att tänka på det på ett mer positivt vis:

Den 11:e september 2006 landade vi nere i garaget med flyttlasset från Sverige för att bosätta oss här i Torrevieja på heltid.

Det är så Ama väljer att helst minnas detta speciella datum.

Ha en skön kväll!

Den långa färden

 

Den började på eftermiddagen i lördags.

Då tog vi våra väskor som hade legat där vid hotellrumsdörren i Perth och gick ned till flygbussen. I vanlig ordning – när Ama är med – så var vi ute i gooood tid.

Så vi satt en stund och njöt i solen utanför flygplatsen. Anders borde förresten byta ryggsäck, eller vad tycker ni? Den stämmer liksom inte riktigt med färgen på det övriga bagaget.

Dom hade synnerligen bekväma sittplatser där inne också, speciellt för att vara en flygplats. Där brukar dom normalt ha så obekväma stolar som möjligt, med armstöd varannan decimeter så man omöjligt kan sträcka ut sig.

Vi hade lite Aussiepengar kvar att sätta sprätt på också, och hur spenderar man dom på bästa vis?

Jo, man äter upp dom såklart. Fast först efter att ha växlat in dom mot mat. Det blev över till lite godis också. Vi var nöjda med våra sista inköp där Down Under.

Till slut var det dags att gå ombord på flyget. Det var i tid, men redan långt innan hade vi fått veta att det gick ett par timmar tidigare än vad originalplanen var.

En nätt liten flygning på 11,5 timmar. Man kan se där att dom fick göra en omväg på slutet. Qatar har liksom kommit lite i onåd hos oljeländerna runt ikring (av nån anledning som Ama inte riktigt minns) och får inte flyga där var som helst.

I Doha (huvudstaden i Qatar) var det en himla massa folk i farten trots att det var väldans tidigt på söndagsmorgonen. Folk verkar alltid vara på väg nån annanstans? Man kan ju undra ifall dom inte trivs hemma…

Ama var lite besviken. Hon hade väntat sig en massa gubbar i vita spökdräkter med fläktremmar runt huvudet, men nån sån syns inte till där?

Men – ja! – där var ju en.

Han ställde gärna upp på bild med Anders. Eller så ställde sig Anders där bara för att Ama skulle kunna ta bilden lite i smyg sådär. Å andra sidan hamnade hon i hans panoramabild som han tog, så det jämnar väl ut sig.

Vi hade utsikt över en av dom anläggningar som ska vara med då när Qatar håller i fotbolls-VM 2022. Okej, det där är en modell, men ändå. Helt sjukt vad dom lägger pengar på det! Om ni klickar HÄR kan ni se en kort artikel i Aftonbladet dom beskriver dom astronomiska summor det handlar om. VM ska dessutom gå i november det året för att spelarna (och publiken) inte ska drabbas av värmeslag…

Efter en fyra timmars väntan så gav vi oss ut på nästa etapp.

Det var en kortare flygning. Bara 7,45 timmar. Inte heller den gick spikrakt då Qatar inte får flyga över länder som är sura på dom. (Det är ju bra att dom skriver ut namnen på dom ställen man passerar också, ifall man inte är så jätteduktig på geografi)

Den omvägen gjorde att vårt stopp på flygplatsen Barajas i Madrid blev onödigt kort mot vad tanken var från början. Den flygplatsen är inte att leka med – sååå stor!

Den här bilden tog Ama i farten då vi hastade från ena till andra änden – bland annat via ett tåg. Inte blev det bättre när vi upptäckte att dom hade bytt gate mot vad som stod på våra boardingkort (och där Alicanteplanen alltid har gått förut) och fick skena tillbaks till ungefär det ställe där vi startat.

Men vi hann – phu!

Med 10 minuter tillgodo var vi framme vid rätt gate och kunde kliva på flyget.

Och det där vinet på 45-minutersflighten till Alicante – det var vi sååå värda!

Från Alicante tog vi den populära flygbussen till Torrevieja.

Totalt tog den långa färden ett drygt dygn från det att vi steg på planet i Perth. Så, nej. Ama tror inte att hon kommer att välja Perth som inköpsställe för Nespressopluttar när dom tar slut.

Nu är vi alltså hemma igen, efter drygt två månader på vift. Det blev faktiskt en jorden-runtresa. Fast vi fuskade lite på slutet och tog flyget.

Det har varit en helt otrolig resa! Ama måste nog läsa igenom bloggen ett varv för att se vad som egentligen hände…

Tack alla ni som har hängt med – så kul med alla kommentarer och reflektioner!

Och det lär komma mera…

Gomorron!