Dags att ge sig av igen

 

Vi lämnade Wagga Wagga. På vägen såg vi var dom hade molnfabriken. Hur och när molnen gick från det där vita till det mörkt gråa, det blev vi inte kloka på.

Den här gången varnades det för koalor på vägen. Vi såg inga – vare sig levande eller ihjälkörda. Däremot såg vi ännu fler döda kängurus efter vägen.

Det där med att köra på vänster sida var inte alls så komplicerat. Det fanns många grejer som hjälpte till att påminna om det hela.

1. ”Håll till vänster”-skyltar.
2. Missade man (vilket vi aldrig gjorde) så uppmanades man vänligt men bestämt att vända om.
3. Till och med GPS-en kom med påminnelser varje gång den sattes igång.
4. Men det kändes ändå inte riktigt bra att möta bilar på fel sida…

Sen fick vi se nåt oväntat i Holbrook, långt ifrån kusten:

En ubåt på torra land? Kan det vara en släkting till U137? Den som strandade utanför Karlskrona, ni vet.

Någon skulle såklart upp och klättra på den.

Fast Ama gissar att han inte hade gått där ifall den nu inte hade legat på land.

Efter en bensträckare där vid ubåten gav vi oss av igen.

Till slut körde vi in i ett regnigt Melbourne.

Bilen återbördades till hyrfirman.

Som sagt, det där med vänstertrafik var inte alls särskilt komplicerat. Ett par ”missöden” blev det trots allt. Dom två första gångerna som Anders skulle använda blinkersen så satte han igång vindrutetorkarna istället. Spakarna satt liksom på fel sida. Ama i sin tur var på väg att sätta sig i knäet på Anders ett par gånger när hon skulle in i bilen. Jodå. Ratten satt även den på fel sida.

Vi traskade till hotellet. På vägen såg vi många höga och läckra hus.

Väl på hotellet fick vi höra dom ord som man gärna hör vid en incheckning:

– You’ve been upgraded…

Jo, man tackar!

Skönt med mer utrymme runt omkring sig.

Sen när Anders hade fixat en speciallösning så att strömkabeln till datorn inte ramlade ur hela tiden, ja, då var allt frid och fröjd.

Vi har tillbringat två nätter här på hotellet, och en del tid ute på stan också. Men mer om Melbourne vid nåt senare tillfälle.

Idag är det nämligen dags att ge sig av igen.

Åka till Kråka Kråka

 

Innan vi lämnade Canberra var Anders tvungen att ge sig upp på en kant. Ama lät honom hållas. Dels har det inte varit så många kanter på den här resan så han hade säkert lite abstinens, och dessutom var det inte ett särskilt högt fall därifrån.

Vi satte oss i bilen. Ama höll på att sätta sig i knäet på Anders. Passagerarsätet är liksom på fel sida.

Dom varnade för kängurus efter vägen, men vi såg inga. Inga levande, alltså. Såg säkert 10 – 15 ihjälkörda på och vid sidan av vägen.

Större delen av vägarna var väldigt fina, och lugnt med lite trafik.

Vi körde i i den lilla byn Gundagai.

Den var tydligen känd för sina historiska broar.

Dessa broar var i akut behov av renovering. Längst ned till höger i bild skänkte Anders en liten donation i den bössa som stod där. Dom skulle behöva ställa dit en större bössa för att få ordning på dom där broarna…

Och apropå bössa:

Den här ”välkomnande” figuren lyckades vi ta oss förbi. Stället var faktiskt öppet, och vårt mål där i Gundagai var just ett mål mat och inte att vara måltavlor.

Vi kom fram till vårt motell för natten. Kunde lika gärna ha varit i USA. Den där andra röda väskan som Anders håller på att lyfta ut, den använder vi inte längre. Innehåller typ finkläder och skor som vi inte längre behöver sen vi blev båtlösa. Men vi vill ändå ha med dom grejerna hem, så den får följa med på färden.

Även själva rummet var väldigt mycket ”motell i USA”. Inte för att det är nåt fel med det.

Vi gick ut på stan. Det var vackert väder, men en anings kallt.

Såpass kallt så till och med palmen där hade kläder på sig.

Vi kunde värma oss vid den eviga elden vid krigsmonumentet.

Vi kunde också värma oss med en iskall öl. Men så svårt… Alla dessa beslut! Tog hjälp av bartenderns rekommendationer.

Sen började molnen torna upp sig…

… så vi ilade hemåt mot guldet där vid regnbågens slut. Nåt guld hittade vi inte, men vi hade köpt med oss mat hem, så vi var nöjda ändå.

Var var vi då? Jo här:

I Wagga Wagga. Det betyder ”Kråka Kråka”. (Sedär! Rubriken fick sin förklaring till slut).

Det är nog som i indonesiskan. För att göra pluralis av ett ord så upprepar man det bara. Så Wagga Wagga betyder väl egentligen ”Kråkor”.

PS: Apropå kråkor… Just nu var det ett inslag på TV-n om dom där kråkorna som Ama visade en bild på tidigare, den här alltså:

Namnet är magpie (flöjtkråka på svenska). Just nu har dom ungar på gång och är aggressiva och attackerar cyklister. Så länge dom cyklar, en gående cyklist är tydligen OK. Så nu har det utfärdats ”Magpie alert” här. Haha! Emma hade verkligen rätt i sin kommentar – den där kråkfågeln, den har verkligen attityd!

Konst i Canberra

 

I Australiens huvudstad fanns det en skulpturpark. Vi blev ju helt förälskade i Seward Johnsons skulpturmuseum i Trenton i USA, och hade höga förväntningar då vi styrde stegen mot parken.

Det började bra med den svävande bollen.

Sen var Ama inte lika imponerad längre. Det finaste just där var nog det röda brandskåpet.

Trist med såna där regler också. Hos Seward uppmuntrade dom till att man skulle peta på grejerna, men med försiktighet.

Men den där mojängen var kul! Inte minst för att man kunde spegla sig i den.

Då kunde vi tyvärr konstatera att 53 dagar med go-mat på ett kryssningsfartyg hade satt sina spår…

Fast det gällde egentligen bara att spegla sig i rätt grej.

Den där konstparken i huvudstaden var nog inte helt huvudlös trots allt?

Nej, den var verkligen inte huvudlös alls.

Men det fanns konst på annat håll där i Canberra också.

Uppe vid parlamentet fanns den här dammen som den där damen tyckte kunde bli till konst med hjälp av kameran.

Och det kunde den – eller hur?

Det fanns ännu mer lysande konst.

I ett skyltfönster på kvällen fanns dom där grejerna. Stora lysande… mojänger som ändrade färg och hade sig. Konstig konst, men rätt frän faktiskt.

Men den allra bästa konsten skapar nog naturen helt på egen hand.

Eller ja… Här fick den hjälp av ett par händer till där nere i vänstra hörnet.

Och se där! Visst är det där vårblommande trädet ett konstverk i sig?

Med en blixt så blev naturen precis så blixtrande vacker som bara den kan vara – konst, men inga konstigheter.