Dagens förflyttning

 

Det började lite olustigt, men det blev sen lite lustigt. Sånt som har gått fel och som sen ordnar upp sig blir alltid roliga minnen.

Igår kväll kom Anders på att han hade glömt hållaren till GPS-en fastsatt på insidan av framrutan i hyrbilen. Ingen jättegrej, men förargligt. Ni vet ju – såna där grejer byter leverantörerna ut mest hela tiden så att köpa en ny hållare kan man nästan bara glömma.

Vi skulle lämna hotellet vid 08:00 enligt vår plan, och biluthyraren öppnade 07:30.

Ama satt kvar på hotellet och bloggade  vaktade bagaget medan Anders kutade iväg för att kolla om GPS-hållaren möjligen gick att få tillbaka.

På Avis hämtade dom fram en stor flyttlåda med ett helt gäng med kvarglömda hållare. Men ingen var den han hade glömt.

– Okej, sa killen bakom disken. Jag kilar ned och kollar bland bilarna som kommit in dom senaste dagarna.

Han kom upp igen med inte mindre än fem hållare. Haha! Vi var inte dom enda tankspridda, helt klart. Och en av dom var vår. Weehooo!

Här står Anders med den återbördade GPS-hållaren. (Han blev dock inte enbart glad, han hade nämligen redan googlat fram en ny GPS som han tyckte såg ännu bättre ut än den som vi har nu…)

Vi gick iväg från hotellet före tidsschemat, vilket gladde Ama som alltid är lite hispig när hon har tider att passa. Här genade vi genom en park där man inte fick cykla. Bra! Då slapp vi dom där attack-kråkorna som överfaller cyklister.

Vi passerade några av Melbournes läckra hus…

… och hittade vår buss.

Trevligt när det finns gratis wiffi på bussen. Det får tiden att gå fortare. Men trots att bussturen skulle ta ynka 20 minuter gick wiffi-tiden ut. Inte för att det gjorde så mycket, men utlovar man gratis wiffi så förväntar man sig mer än typ fem minuter.

Som vanligt var det fullt med folk vid incheckningen, men som tur var så låg vi fortfarande före Amas med råge tilltagna tidplan.

Frukost intog vi på Hungry Jack’s. Vi har sett den kedjan på många ställen här i Australien, men först nu förstod vi att det var en helt vanlig Burger King, fast med ett annat namn. Dom serverade whoppers, vilket kändes helt rätt som frukost på en flygplats. (Minns ni förresten att Burger King hette Big Burger en gång i forntiden i Sverige?)

Vi lyfte. Flygplanet hade en jättestor motor (förmodligen två, fanns nog en på andra sidan av planet också)…

… och en jättelång vinge (förmodligen två, fanns nog en på andra sidan av planet också).

Ama kände sig lugn hela tiden. Eftersom vi sett ”Rain Man” på kryssningen så visste hon att Qantas var det enda flygbolaget som aldrig störtat. (Att filmen var från 1988 valde Ama att bortse från).

När vi landat så lyxade vi till det med en taxi till hotellet. En frän taxi.

Sen var det bara att checka in. Lätt som en plätt!

Eller?

Nja… Vi var tvungna att hitta nyckeln via en kod. Rumsnumret visste vi inte, dessutom hade vi fel kod till dom där låsen. Amas naglar (som är helt värdelösa) tog helt slut.

Men efter att Anders hade sprungit iväg och ringt från en pay-phone (under tiden som Ama nötte bort naglarna lite till)…

… så kunde vi till slut komma in på rummet. Phu!

Var har vi hamnat nu då?

Jo här:

I Perth.

Ska bli kul att se lite av västkusten här – hittills har vi hållit till mer österut.

PS: Våra mobiltelefoner fungerar inte här i Australien. Var likadant för 20 år sen, men i år blev vi mer förvånade över detta faktum. Men, men. Anders fick lite mer motion på det viset.