Finns det ett liv efter detta?

 

Denna typ av extensionella frågor brukar inte Ama ta upp i sin blogg. Men ibland kan hon inte låta bli att undra, lite i alla fall.

Som här:

Den här urgulliga lilla hamstern Piffi, som tragiskt nog nu har gått bort… Finns hon ingenstans längre?

Man undrar ju.

Kanske gör hon det trots allt?

En världsomsegling över havet

 

Det gjorde den här båten:

Sea Princess. Hon startade i Sydney och återkom dit efter 104 dagar och ett varv runt jorden.

Vi nöjde oss dock med att hänga med halva vägen:

Från Dover till Calais Sydney, vilket tog 53 dagar.

Det var egentligen två kryssningar, Den ena från Dover till New York, och den andra från New York till Sydney. Totalt åkte vi 6297,5 + 13579,8 miles vilket blir… 19877,3 miles. Alltså nästan 3200 svenska mil. En bra bit.

Varje kväll fanns det ett häfte med morgondagens program och lite allmännyttig information i brevlådan utanför vår hytt.

Det blev några stycken till slut… Dom där gula små lapparna i mitten av bilden var trevliga. En sån låg på sängen 15 gånger under resans gång, och innebar att vi skulle ställa om klockan och således få ett 25-timmarsdygn. Man tackar! Det ligger en vit lapp där längst till vänster, den var inte lika trevlig, för då knyckte dom en timme av oss. Som tur var så hittade vi bara en sån på hela tiden – dom stal en timme när vi åkte från England till Norge.

Sedan knyckte dom i och för sig ett helt dygn när vi passerade datumlinjen. Det märkte vi dock inte så mycket av, annat än att vi fick varsitt diplom och blev lite förvirrade.

Mestadels hade vi lugnt, fint och soligt…

… fast ibland kom vi in i dimman.

Hmm… Ama funderar lite här…

Kanske var den där dimman självförvållad?

Vi träffade en himla massa trevliga människor ombord också. Dom allra flesta kom från Australien och Nya Zeeland och hade hängt med hela vägen.

Dom vi lärde känna allra bäst var vårt middagssällskap vid vårt bord varje kväll:

Australiensarna Margaret, Len, Janine och Lyndyl, samt våra kypare Jorge och Bryam som kom från Dominikanska Republiken respektive Peru. Himla trevligt hade vi och maten var helt suverän.

Som Ama sagt tidigare så var det enda smolket i bägaren att det var så himla dyrt med wiffit ombord. Men när vi kom till New York blev vi uppgraderade ett snäpp som lojala passagerare och fick 500 gratisminutrar var. Det hade vi ingen aning om att vi skulle få, men vi blev inte särskilt ledsna för det. Som synes så lyckades vi sätta sprätt på alla minutrar precis innan vi landade i Sydney.

Lojala passagerare, som sagt. Vi tyckte att vi var rätt erfarna som hade gjort två kryssningar på sammanlagt 43 dagar när vi klev ombord, men när vi pratade med alla andra så var vi rena rama nybörjarna.

”Värst” var dom här:

Hmm… Vi får ligga i en aning för att komma ikapp.

Gomorron!