Bluuue mooon!

25 februari 2010

You saw me standing alone!

Men vänta lite nu! Känns inte detta lite välbekant? Ett ögonblick…

Visste väl det! Kolla HÄR om ni vill se resten. TUR att Ama de casa hade förberett lite – är lite trött, nämligen.

Godnatt allihopa! Vi ses kanske imorr’n.

Annons

Att resa runt i Vietnam 1994 – del 2

25 februari 2010

I förra avsnittet hade vi ju fått tag i biljetter och hittat vårt tåg.

Observera att Ama de casa bär sin ryggsäck alldeles själv! Det var innan jag kom på att dom ju hade små praktiska handtag och att Anders som ju har två armar kunde bära båda. Efter den upptäckten övergick vi från att vara backpackers till att åka med resväska. Som Anders sa:

– Det är enklare att dra en väska än att bära två ryggsäckar.

Det fanns fem olika klasser att välja på tågen. Hard seat, hard bed, soft seat och soft bed. Den femte skulle vara finast, men den såg vi aldrig röken av.

Vår första tågresa blev med soft seat. Ama de casa var helt slut och somnade som en stock! Tyvärr inte bara somnade, jag drog såna också. Huvudet bakåt, munnen på vid gavel och mycket långa och ljudliga snarkningar. Det kom säkert drägel i mungipan också. Anders väckte mig och då upptäcke jag att hela vagnen tittade på mig och fnissade. Fast inte lika högt och ljudligt som jag hade levt om. Aja, trött som jag var så brydde jag mig inte så mycket, utan vände lite på mig och somnade om.

Här åker vi soft bed i glada vänners lag. Mycket praktiskt! Man kunde lyfta på madrasserna och där under var det en låda där man hade sina grejer. När man ligger på alla sina saker så känns inte stöldrisken så stor.

Våra nyfunna vänner hade vi väldigt trevligt med. En pratade vietnamesiska vilket vi ju inte förstod. Den andra pratade ryska. Charader igen alltså och en massa pekande i Lonley Planet boken.

Vi bad en konduktör att väcka oss när vi var framme. Vi kunde ju inte riktigt läsa namnen på skyltarna och dessutom skulle vi vara framme mitt i natten. Han väckte oss och vi tittade ut. Var vi verkligen framme? Det var becksvart och vi såg inte ens nån station. Men vi klev snällt av tåget. Det fanns en liten perrong och ett stationshus men det var allt. Var fanns själva stan?

Det slutade med att två killar på motorcykeltaxi lovade att skjutsa oss till ett hotell som vi pekade ut i vår Lonley planet. Kändes väl sådär… Tänk om dom i mörkret åker åt varsitt håll till exempel? Men det fanns inget annat att välja på så vi hoppade upp. Det gick så bra så, vi kom fram säkert och dessutom till samma ställe båda två.

Soft bed-klassen blev vår favorit. Här kommer en icke-favorit:

Hard seat. Hårt, mycket hårt. Dessutom var sätena små och inte särskilt ergonomiskt utformade. Man fick ont överallt! Vi trodde att vi hade köpt soft seat och vi trodde att resan skulle ta 8 timmar. Vi fick hard seat och resan tog 16 timmar.

Det ingick mat i biljetten. Här kommer serveringen. Vi fick lite finare mat än vietnameserna men det kändes inte så fel eftersom vi som inte var vietnameser fick betala väldigt mycket mer för biljetterna.

Det blev bra stökigt och ännu mera trångt. Folk hängde upp hängmattor och la sig på golvet framför våra fötter. Det gick inte att röra sig.

Efter ett antal timmar i totalt stillasittande i samma ställning kom en konduktör och erbjöd oss hard bed för 10 USD per person. Det var ohyggligt mycket pengar på den tiden i Vietnam.

Ama de casa hatar mutor. Men nånstans går smärtgränsen. Han fick mutor. Vi fick hard bed. En stenhård säng med en liten och tunn bastmatta på. Sängen gjorde verkligen skäl för sitt namn, men det var skönt att kunna sträcka på sig i alla fall.

Oj! Nu håller det på att bli så där långt igen, så här slutar Ama de casa att tråka ut er . HOHO! Ni kan vakna nu!


Husmorstips!

25 februari 2010

Ama de casa har ama-de-casat lite nu igen. Pressat kläder. Jajjemensan!

Här kommer ett tips hur man gör det på ett enkelt sätt:

Man stoppar kläderna i en påse och dammsuger ut all luft. Sen är det bara att sitta och titta på dom medan dom blir pressade. Man kan också göra nåt annat under tiden om man vill, men det kan ju bli lite för ansträngande.


Vi går mot varmare tider!

25 februari 2010

Det verkar kunna bli en fin dag igen. Redan 14 grader ute.

Det är nog dags att plocka fram sommarskorna nu…

Sådärja. Då var det gjort.

Nu måste Ama de casa vila lite efter den ansträngningen.

Gomorron!