Var ingen dans på rosor.
Vi landade i Hanoi och skulle på tre veckor ta oss till Saigon för därifrån gick flyget hem.
Lätt som en plätt! Piece of cake! Es pan comido!
Nja…
Vi började med buss. Den gick efter väg 1. Den enda riktiga vägen, egentligen. Fast väg och väg… Det var väl att ta i. Många färjor fanns det som man var tvungen att ta. Då fick man inte sitta kvar i bussen och ryggsäckarna fick man inte ta med.
Man var tvungen att köa för att köpa en färjebiljett och här blev det knepigt. Bussen åkte liksom med första färjan där det fanns plats. Så det gällde att ta sig fram så man kom med samma färja.
Så här såg det ut på färjorna:
Jösses vad bra vi blev på att armbåga ner gamla tanter i biljettkön! Det är inget jag är stolt över, men vad gör man! Till slut blev vi så duktiga så vi hann med färjan innan bussen.
Man fick ju inte sitta på bussen under färden. Jag har aldrig sett en buss fyllas så snabbt som då. Folk knökade sig in fort som attan och dom klättrade till och med in genom fönstren!
Bussen hoppade och skumpade på den mycket undermåliga vägen. Kändes som ryggen skulle gå av och Anders slog huvudet i hatthyllan några gånger.
Ama de casa hade ju sin obligatoriska Lonley Planet med. När vi upptäckte att det fanns en järnvägsstation i en av städerna så klev vi av bussen. Vi fick kämpa med det också ett tag, för chauffören sa att vi inte var framme än och ville inte så gärna släppa av oss. I all vänlighet, såklart.
Så skulle vi köpa tågbiljetter.
Valutan i Vietnam heter Dong. Ser ni hur rika vi är? Saken var den att pengarna hade så små valörer att man fick betala med buntar istället för med en peng i taget. Mycket praktiskt. På bankerna stod det travar med pengar utanför kassorna.
Vi skulle som sagt köpa tågbiljetter och letade upp tågstationen.
– Nej vi har inga biljetter nu, kom tillbaks klockan 11, sa dom där.
Det gjorde vi. Inga biljetter, kom tillbaks klockan 12… Så höll det på tills vi kom fem över tre.
– Nej, nu finns det inga biljetter. Ni skulle ha varit här klockan tre – då fanns det biljetter!
Dom ville ju såklart ha mutor… Ama de casa satt och kramade en bunt med Dongsedlar och typ tuggade fradga. Vi fick biljetter. Dom fick inga mutor. Ama de casa var Dong-röd i händerna i flera dagar då det visade sig att pengarna färgade av sig.
När vi kom till tågstationen fanns det massor av folk på stationen. ALLA samlades i en ring runt oss och bara stirrade. Det hade nog inte varit några västerlänningar där på väldigt länge. Barnen sprang hem och hämtade alla skolkamrater och sen roade vi oss med att räkna från ett till tio på vietnamesiska medan vi väntade.
Till slut hade dom flesta åkt iväg och vänthallen var så gott som tom. En aning misstänksam undrade jag om vi kanske var på fel ställe, eller om vi möjligen hade köpt biljetter till ett privattåg?
Ama de casa gjorde en jättebra charad inför en städerska som vi minglat lite med för att kolla vart vårt tåg egentligen skulle gå ifrån. Jag har ju hävdat att jag är bra på charader och hon hoppade upp och vinkade åt oss att följa med.
– Där ser du, sa jag till Anders. Nu kommer vi nog till rätt ställe!
Den lilla kvinnan sprang före och vi följde efter. Sen kom vi fram – till toaletten!
Lite senare kom en man fram och sa: Follow me! Då hittade vi vårt tåg.
Men OJ vad långt det här inlägget blev! Nu slutar jag, ni kan ju säga till om ni vill höra mer. Fast ni har nog redan somnat…
Publicerat av Ama de casa 
Ama de casa 