Montoro – den branta staden

 

Efter att vi vinkat adiós till Badajoz körde vi till Montoro (nummer 5 på kartan HÄR). Jodå, den resan fortsätter lite till här på bloggen.

Vi tog in på ännu ett Casa rural, det är ofta väldigt mysiga boenden.

Rummet var trevligt, fast det var kanske lite lågt till tak? Utanför fönstret (eller dörren med en något hög tröskel?) låg en väldigt stor och fin terrass.

Utsikten från terrassen var helt fenomenal. Man såg att stan låg på båda sidor om floden och att det fanns en bro där till vänster i bild.

Men där kunde vi inte sitta och uggla hela dan (läs: Ama var hungrig och det var stekhett i solen ute på terrassen).

Så vi gick nedför den branta backen utanför hotellet…

… ned till det fina kyrktorget. (Det var där det var marknad dagen efter och Ama fick en nära-döden-upplevelse när vi var tvungna att köra bilen rätt genom marknaden).

Vi åt en smarrig lunch på en av restaurangerna vid torget. Fin utsikt även där.

Efter lunchen tog vi en promenad ned mot floden. Alla dom där bilarna var parkerade. Den till vänster stod mycket konstigt till kan Ama tycka.

Finns det en kant ska Anders givetvis ut på den. Denna gången såg det extra farligt ut eftersom han hade en stor pil i ryggen.

Vi fortsatte nedför, rubriken ljuger inte – stan var verkligen brant. Betydligt brantare än vad som framgår av bilderna faktiskt. Ama hade en låt som snurrade i huvudet mest hela tiden…

Till slut såg vi bron som vi hade siktat på.

Vi gick över den, för på andra sidan låg en bar där Anders hade lovat att Ama skulle få en belöning.

Men vet ni vad? Den var stängd! Hur kan dom bara göra på det viset???

Så det var bara att vända om hemåt igen. Då visade det sig att den där låten som snurrat i Amas huvud var helt befogad:

♫ ♫♪♪ What goes up must come down ♫ ♫♪♪ Fast tvärt om då, kan man säga. Ama gillar inte att tappa höjd när hon vet att hon måste tillbaks upp igen. Och det var varmt. Väldigt varmt.

Det var så brant så man inte kunde sätta i hela fotsulorna utan att trilla baklänges. (Kanske liiite överdrivet, men det kändes så i alla fall).

Men vi kom både upp och hem.

På kvällen satt vi sen och njöt ute på terrassen medan skymningen föll. Tuggade på lite småplock och Ama tog igen den där belöningen som hon blev snuvad på när vi var på andra sidan floden.

Till slut blev det väldigt mörkt…

… och kanske lite suddigt.

Dagen efter åkte vi vidare till den sista anhalten på resan – Baza. Nej, som sagt. Ännu är den inte riktigt över, resan. Inte här på bloggen.

Gomorron!