Uppe i det blå

 

Igår flög vi hem till Alicante från Turin via Madrid.

Alltid fascinerande att studera världen lite grann från ovan.

Vackert med bergen som sticker upp bland molnen.

Ama hoppades dock att det inte skulle behöva göras nån nödlandning där. Inte så många plana ytor som lämpade sig för nåt sånt.

Till slut såg vi lite mer bekanta vyer – Benidorm.

Att flyga ett flygplan kan väl inte vara så svårt? Dom har ju massor med grejer att kolla på piloterna. Förhoppningsvis är dom tydligare än dom hjälpmedel vi stackars passagerare får när vi ska lämna planet:

Vi skulle gå åt det håll som dom röda pilarna pekade. Men då går man väl mot rött? Eller med rött, kanske? Äsch. Ama gick mot (eller med?) rött och tänkte skylla på färgblindhet ifall nån klagade.

Ha en fin kväll!

Tillbaka till vardagen

 

Vi började väldigt tidigt igår:

Klockan var väl bara runt halv sex då när vi väntade på taxin. Det där med att ”morgonstund har guld i mund”, det vete tusan.

Här var vår lång-korta kö till incheckningen. På sitt vis längre än den här:

Den skötsamma kort-långa kön bredvid.

Vi hittade vårt flygplan…

… och hade koll på vårt bagage.

I avsaknad av Burger King blev det frukost på McDonalds i Madrid efter ett par timmars flygning.

Fortfarande verkade bagaget vara under kontroll och välbevakat.

Väl framme i Alicante såg det lite dystert ut på väskfronten ett tag, men så småningom dök båda väskorna upp.

Och sen – vips! – var vi tillbaks i vardagen igen.

Ooops… Fel bild. Ama tar om det där:

Och sen – vips! – var vi tillbaks i vardagen igen.

Ja, sådär ser det ut i vårt vardagsrum just nu. Kanske dags att börja ta tag i vardagen?

Gomorron!