Ama har många strängar på sin lyra

 

Även fast hon inte vill skryta så mycket om allt hon pysslar med, så blir hon ändå påkommen med jämna mellanrum.

Svägerskan Anki, till exempel, upptäckte Amas författarskills häromsistens:

Och även om Anki var lite förbryllad över titeln och ämnet så var hon väldigt imponerad.

Om man säger som så… Den fick i alla fall en helt perfekt placering där på biblioteket. Amas fina verk fick hedersplatsen bredvid favoritlitteraturen.

Säg bara till om ni vill ha ett signerat ex. Fast ni får skynda på – tror att upplagan håller på att ta slut vid det här laget.

Ha en fin lill-lördagskväll!

Spansk byråkrati från den ljusa sidan

 

Igår morse när det var grått och duggregnade så var vi så illa tvungna att ge oss ut. Vi gick hit:

Till ayuntamienton, kommunhuset. Vi behövde en ”färsk” empadronamiento – ett papper som bevisar att vi är mantalsskrivna här i stan.

Ser man på! En nummerlappsautomat – det hade dom inte senast vi var där 2015, då fick vi nån sorts manuell nummerlapp. (Sen gäller det att veta vad det är man ska göra också, men vi lyckades ta rätt lapp)

Sen hade dom en skärm som räknade fram siffrorna också – det är inte alltid det är så. Ama var imponerad.

Det gäller ju att roa sig så gott det går medan man väntar.

Först studerade vi hur Torrevieja såg ut 1956.

Därefter backade vi till 1940.

När vi tittat klart på historiken så började vi klocka hur lång tid varje ärende innan oss tog. Vi använde oss av funktionen för varvtider, men det gick väl sådär. Svårt när det är många handläggare och flera typer av ärenden.

Till slut blev det vår tur.

Efter en väntan på 45 minuter tog vårt ärende 1 minut och 45 sekunder.

Det där är vad Ama kallar spansk byråkrati från den ljusa sidan. Hyfsat snabbt och inget krångel.

Det firade vi med en god frukost på 100 montaditos för 1,90 euro per person. Det var vi faktiskt värda.

Gomorron!

En gråmulen dag med duggregn

 

Ja, det hade vi här idag i Torrevieja. Vad kan man då hitta på för att lysa upp tillvaron?

Tja…

Man kan ju alltid åka hit. Till El Gato i Cabo Roig.

Inspirationen till inredningen är hämtad från Sydamerika.

I den här delen av restaurangen har vi La Boca i Buenos Aires. Det piggade verkligen upp denna gråmulna dag.

I den här gitarren fanns utrustning till en hel orkester och strax till höger om den…

… där försökte Angela och Anders lokalisera La Boca på kartan. Sen dansades det tango där bakom också minsann.

Vi blev bjudna på en riktig delikatess som inte ens fanns på menyn – bräss. Suveränt gott!

Sen beställde vi från menyn, och fick huuur mycket smarrig mat som helst.

Ama är fortfarande mätt…

… och ändå har vi hälften av maten med oss hem. Den räcker till ännu en måltid (eller två), men inte idag. Får bli lite gurka till middag, kanske.

Ja, så kan man göra för att lysa upp tillvaron på en gråmulen dag med duggregn.

Tack Angela för tipset och en härlig eftermiddag!

Ama och motoriken

 

Häromdagen försökte Anders för ungefär tusende gången förklara en grej för Ama. Den här gången var det dock en ny angreppsvinkel, aldrig tidigare har han använt sig av en cavaförslutningskork i sina försök.

Ama är inte säker ens på vad det var han försökte förklara? Tror det kan ha med kolvar i motorer att göra och hur en tvåcylindrig bil kan bli en fyrtaktare. Ingen aning, alltid när han försöker sig på att förklara vad det nu är han förklarar så dyker det upp ett par apor och hamrar i Amas skalle. Precis som hos Homer Simpson.

Men det blev en rätt skojig spegling där i alla fall.

I söndags var vi till Pilar de Horadada på månadens bilträff. Där fanns det många fina och roliga fordon att beskåda.

Bland annat den här spejsade trehjuliga fortmoppen.

Många läckra detaljer, som det coola bagageutrymmet som tre stycken tripp-trapp-trull-nallar bevakade.

Intressant ”färdkost” där på styret också…

Men sen…

Anders skulle börja förklara igen. Den där grejen han pekar på heter nånting. Ama tror den börjar på bokstaven ”f”. Ja, ja. Genast var aporna tillbaka och hamrade i huvudet. Det där med motorik är nog inte riktigt Amas grej. Det kanske inte ens heter motorik även fast det handlar om motorer?

Nåja.

Det blev en rätt skojig spegling där i alla fall.

Gomorron!

När man ska skrida till handling…

 

… är nog det här det sista man vill se:

Igår var entrén in till Carrefour barrikaderad med en himla massa kundvagnar.

Första tanken var – vad är det nu för helgdag som vi har missat igen? 25:e februari… Hur mycket än Ama tänkte så kom hon inte på vad det skulle kunna vara för nåt helgon som skulle hyllas igår.

Väl hemma snokade hon på nätet, och tydligen är det så att hela Valenciaregionen har infört en ny lag som gör att affärerna bara får ha öppet max 40 helg- och söndagar under året.

Såhär ser det ut för ”stora” Carrefour i Torrevieja framöver. Stängt två söndagar till och på Fars dag (19:e mars). Däremot håller dom öppet på långfredagen.

När Zenia Boulevard öppnade i september 2012 så blev det fritt fram för alla affärer i Torrevieja att ha öppet på söndagar om man så önskade, innan var det bara tillåtet att ha det under högsäsong. Men Zenia B (som hör till grannkommunen Orihuela Costa) skulle konkurrera ut köpcentra som exempelvis Habaneras med sin ”öppet-alla-dagar-på-året”-policy, så då släpptes söndagsöppet ”fritt”. Ama jublade. Nu kunde vi åtminstone åka och shoppa lite om det var en regnig söndag under vintern.

Men nu… Nu är vi tillbaks på samma status som Skellefteå var på 70-talet då ”hela stan” gick ut och propagerade för söndagsstängt i affärerna.

Suck.

Så. Igår var Carrefour stängt. Alla affärer på Habaneras var stängda. Även Zenia Boulevard var tydligen stängt. Till och med stora Chinon på Valencianas var stängd – det trodde man inte ens kunde hända.

Som tur var så hittade vi lite mat i kyl och frys så vi överlevde.

Men ändå. Till vilken nytta? Ama kan visserligen förstå att inte alla vill jobba på söndagar, men det finns många som vill jobba extra.

Att dom håller stängt flera söndagar i rad nu beror väl på att dom vill kunna hålla öppet under högsäsong då det är många fler människor här.

Vad tycker ni? Är det vettigt att lagstifta så att man inte får ha affärerna öppna på röda dagar?

Ja. Ama vet. Ett i-landsproblem. Men ändå…

Gomorron!

PS: När Ama var liten så hade hon en lösning på världssvälten. Det var väl bara att öppna mataffärer i dom drabbade områdena? Det är verkligen en ynnest att vara född i rätt del av världen…

I avdelningen onödiga skyltar…

 

… har turen kommit till denna:

Ja ni ser va?

Om det nu är stoppförbud, då är det väldans onödigt att sätta dit en extra skylt med att det är parkeringsförbud.

Om man inte får stanna där, så kan man väl ändå inte parkera. Eller vad tycker ni?

Det var allt från Trafikpolis-Ama denna Skyltsöndagskväll.

Skyltsöndag – favorit

 

Så var det dags för Skyltsöndag med BP igen och ännu en gång blir det en kombi med Sannas Weekly Photochallenge där veckans tema är Favorit.

Den här veckan kommer skyltarna från vårt favoritresmål vid den här tiden på året:

Granada – och Sierra Nevada då också såklart.

Det här är vårt nya favorithotell i Granada – Saray. Ligger både centralt och bra till när man ska ta sig till och från skidbackarna. På rätt sida om stan, alltså. Ett litet minus var att dom hade minskat på sprutten på wiffit. Men vi hade ändå inte tid att vara så mycket ute på nätet, så det fick väl gå.

Vår favoritkebaberia. Det hör till traditionen att gå dit på torget och ta en kebab så snart vi har checkat in på hotellet.

Här är en icke-favorit… Man kan råka hamna i en bussfil, och då blir man fotad och böterna kommer som ett rekommenderat brev på posten. Hände oss en gång – och allt var GPS-ens fel. Den SA att vi skulle köra där. Kan man stämma dom? Om Ama inte minns helt fel så kostade det oss 26 euro. Rätt överkomligt ändå.

Ett av Amas favorittransportmedel – Lilla Tåget. Har ännu inte fått åka det i Granada. Nej, inte där heller.

Här är en favoritvy. Härligt blå himmel, vit och fint pistad snö och nästan inga folk i backen.

Favoritbacken som tar en ned till havet. (Fast det är faktiskt en ganska rejäl överdrift…)

Sen är det bara att följa den snitslade banan. Den tar en också till en annan av Amas favoriter när det kommer till skidåkning – liften.

Och här är Amas absoluta favorit! Nej, nej. Inte piraten…

En annan favorit när det kommer till skidåkning är ju afterskin. Nere i Granada på vårt favoritställe.

Vi hittade en ny favorit den här gången för kvällstapasen. Ett mysigt ”hål-i-väggen”-ställe. Det var så bra, så vi gick faktiskt dit alla tre kvällarna.

Och sen, när vi – och framför allt inte benen – orkade mer, då blev det ännu en favorittransport:

Hissen upp till hotellrummet.

Igår var det ju också ett favoritprogram på TV-n. Schlagern. Anders blev så till sig inför den fjärde och sista delfinalen…

… så han kände sig tvungen att damma av skärmen så han skulle kunna se riktigt bra.

Vad vi tyckte?

Ama fick rätt på båda till finalen, och att Felix skulle gå vidare till andra chansen. Trodde att Felix skulle få sällskap av Emmi till nästa vecka, men så blev det inte.

Men att Rolandz gick till final? Det var mer hur Ama trodde att Sverige skulle rösta än vad hon tyckte om låten.

Anders tyckte att låtarna var dammiga trots den insats han ändå hade gjort.

Gomorron!

Det kan ändra sig snabbt…

 

Vädret uppe i Sierra Nevada var helt kanon i tisdags. Men det kan ändra sig snabbt. Här på bilden ovanför var klockan 13.45.

En kvart senare:

14.00: Ama tog den obligatoriska bilden av Anders framför ”Grejen i Granada”. Soligt och fint fortfarande, men det kommer nåt krypande där nerifrån…

14.03: Ama tar sikte ner mot dom där restaurangerna medan Anders siktade på en lift för att ta ett åk till innan lunch.

14.07: Oj! Bäst att rappa på lite innan restaurangerna försvinner i dimman.

14.08: Phu! Ama klarade sig ned i tid.

14.09: Men Anders kom inte undan. Där uppe nånstans i dimman befann han sig. Jodå. Vädret kan förändras snabbt till det sämre uppe i bergen.

14.33: Som tur är så kan det förändra sig snabbt åt andra hållet också. Tur också att Anders kom ut ur dimman så vi kunde äta lunch.

Och ikväll, klockan 20.00, då kommer sista chansen för att komma till andra chansen. Eller varför inte direkt till final? Schlagerhatten på!

Gomorron!

Att bli imponerad

 

Imponerad blir man ibland av olika anledningar.

I Sierra Nevada blev vi imponerade av dom fina vyerna och dom härligt varierande åkstilarna. Alla verkade ha kul!

Något mindre imponerande är nog Amas åkstil, men även hon hade himla kul. (Undrar om Anders var på väg ned i liften, eller hur fick han till den där bilden? Han kan ju inte ha legat före, eller…)

Men det Ama imponerades allra mest över var detta:

En blind kille med sin ledsagare som åkte skidor. DET är väldigt imponerande!!!

Det är bara att lyfta på hatten för ett sånt mod och företagsamhet.

Hemresan

 

Igår åkte vi hem från Granada.

Vi började med att hämta bilen från garaget. Dom spanska garagen är som regel väldigt trånga…

… och här var det nån som inte hade tagit ut svängarna ordentligt. Som tur var för oss så var det inte vi som hade genat där.

Vi hade som sagt var valt bilen som färdmedel…

… men man kunde tydligen även åka helikopter…

… eller varför inte båt?

Man såg att livet rullade på som vanligt i går morse.

Exempelvis var den här mannen ute och rastade sina hundar.

Vi åkte ut på motorvägen och lämnade dom storslagna snöklädda bergstopparna bakom oss.

För att vara motorväg så är det en väldigt vacker sträcka att åka, framförallt den biten som går genom Andalucía.

Vi stannade till på en rastplats och kollade in dom fina, blommande mandelträden.

Tittade lite närmare på dom också.

Okej. Bara eeen bild till – dom är ju så bedårande dom där blommorna!

Till slut närmade vi oss ”hemma” och då var det världens trafikstockning på N332-an, så vi valde att köra genom stan istället.

Och sen. När man väl har kört hela vägen hem och utfört ett gott värv där ute på vägarna:

Då är man såååå värd en after-drive på Bar Carlos. Det kan ha slunkit ned en supergod pasta Carbonara också.

Gomorron!