Idag flög vi hem

 

Fast inte…

… på det här sättet.

Man såg nämligen inte ut att komma så jättelångt med en sån däringa skärm.

Ama var dock sugen ändå…

… det fanns såna där skärmar som flög högre och dessutom kom i en väldigt snygg färg.

Men nej.

Istället hamnade vi vid den kortaste incheckningskön som Ama någonsin sett:

Ja, på ett vis var den lång, men ändå kort, om ni förstår hur Ama tänker här.

Och som man säger, underbart är kort…

… men kors vilken härlig skidvecka vi har haft!

Turister i Turin

 

Amas första intryck av Turin var detta:

Anders ben och det röda, rutiga paraplyet. Båda ganska välbekanta syner, faktiskt, trots att det var första besöket i stan.

Vi var på väg till tågstationen. Den här gången hade vi valt att bo närmare flygplatsen istället för centralt i stan.

På stationen stod et att biljettlucka nummer 1 var öppen. Den låsta grinden och lappen på densamma meddelade att det var stängt – lite dubbla budskap där. Som tur var gick det att köpa tågbiljetter i baren bredvid, Ama är ju inte den som vill tjuvåka.

Inne i stan var det tämligen blött och dött.

Floden Po rinner genom Turin…

… undrar ifall det där var Po?

Vi tog ett beslut att göra det bästa av situationen.

Så planen var att inta en smarrig lunch medan vi väntade ut regnet.

Planen misslyckades. I och för sig var lunchen jättegod, men regnet gav inte med sig så lätt.

Sen såg vi nåt konstigt:

Vad var det där för en konstig mojäng?

Aha. Det var bara ett vanligt, piercat hus. Inga konstigheter alls.

Att vara turist i Turin en sån här regnig dag var en rätt enslig syssla.

Plötsligt blev Ama väldigt avundsjuk:

Kolla bara vilket läckert paraply!

Därefter blev Ama väldigt förbryllad:

Vad är det för regler som gäller när trafikljuset visar ett blått, vertikalt streck?

Vid det här laget var Ama både kall och dyngsur om fötterna. Inte lätt att turista och se upp när man egentligen borde se ned för att inte plurra i alla i pölar.

Så vi siktade på tågstationen igen.

Den här gången var biljettkassan stängd, biljettautomaten ur funktion och det fanns ingen bar där dom sålde biljetter. Så även om Ama inte är den som vill tjuvåka på tåg så blev hon så illa tvungen.

Och det ska erkännas – att spara 2,70 euro per person kändes rätt bra då man inte blev kollad.

Idag kändes det även bra att vi bodde nära flygplatsen också. När det här inlägget går i tryck så är vi förhoppningsvis redan på väg mot ett varmare och soligare ställe.

Gomorron!