Hemresan

 

I lördags var det dags att åka hem till Torrevieja igen.

Vi började med att packa in alla grejer i bilen som stod kvar på den fantastiska trottoarparkeringen som Anders hade hittat dan innan utanför hotellet i Salobre. Temperaturen låg på behagliga 15 grader på morgonen – härligt!

Vi åkte iväg efter kringelikrokiga bergsvägar. Undrar just om den skylten var nödvändig? Hur många bergsklättrande kor kunde det finnas i omgivningen?

Och varför hade dom satt upp den där skylten?

Jahaja. Därför. Ni får ursäkta den suddiga bilden men den där rackaren hade inte ett dugg lust att stå stilla och posera för bloggen.

Vi fortsatte att åka uppför och uppför.

Till slut hade vi åkt upp till 1300 meters höjd.

Höjdmätarna som finns i en app på plattan instämde rätt väl i det. Åtminstone den mittersta av dom. Den till höger hade tydligen gått i strejk. (Den vänstra höjdmätaren styrs av gps, den i mitten av en ”global höjdkarta” nedladdad från Google och den till höger av lufttrycket. Till den sistnämnda finns det ingen sensor i plattan, förmodligen därför den strejkade. På telefonen funkar alla tre).

Därefter gick det bara utför. Just här med 8% lutning.

Sen körde vi in i minnenas allé.

Bokstavligen. Det där är helt klart en allé och vi minns mycket väl både allén, muren och det där vita huset som sticker upp bakom muren. Det sistnämnda var det hotell vi bodde på när vi stannade en natt i Riópar den första augusti. Lite lustigt det får vara med i bloggen denna sista dag i augusti också.

Muren var fortfarande fint målad…

… och bläckfiskerian kände vi helt klart igen också. Där serverade dom tysta bläckfiskar om ni kanske minns?

Vi fortsatte efter dom vackra vägarna i bergen.

Ungefär halvvägs hem stannade vi och käkade vår medhavda frukost. Hotellet i Salobre hade ingen kyl, men på näst sista hotellet (studion i Sabiote) hade vi fryst in ett par stora vattenflaskor som gjorde att vår kylväska fungerade väldigt bra och höll frukostmaten kall och fräsch. Man  måste vara lite om ikring sig ibland, Ama gillar inte att slänga mat och kämpar vidare mot ekonomipriset.

Efter frukostpausen blev det tämligen trista motorvägar…

… och inga kort blev tagna förrän vi överraskades av en liten regnskur just innan vi kom hem till Torrevieja igen.

Såhär gick resan denna gång:

1. Benamaurel – 1 natt
2. Cazorla – 2 nätter
3. Sabiote – 2 nätter
4. Salobre – 1 natt

En väldigt trevlig tur som ni förmodligen kommer att bli trötta på framöver…

Gomorron!

Skyltsöndag – ljus

 

Så var det dags för Skyltsöndag med BP igen och ännu en gång blir det en kombi med Sannas Weekly Photochallenge där veckans tema är Ljus.

Alla bilder utom den första kommer från denna veckas tripp som vi kom hem från igår.

Jamen vi åker väl då?

”Sol och skugga”. Solen måste väl anses vara vår viktigaste ljuskälla? Och utan solen skulle det inte finnas så värst mycket skugga heller. Inte på dagen i alla fall, det skulle väl inte ens vara nån dag utan solen? (Djupa tankar så här på söndagsmorgonen…).

Morgonljuset var vackert i Sabiote. Ama fick i alla fall se det på bild.

Aftonljuset i Cazorla lyckades Ama fånga på bild alldeles själv.

Dagsljuset flödade fint på ”vår” gata – Calle Fabricas – i Salobre. Bilden ger dessutom en bra övergång (om Ama får säga det själv) till nästa ljuskälla, ljuslyktan.

Här var det en vacker ljuslykta i Cazorla. Bilen i förgrunden skyltade med en av Amas favoriter – hummer.

Ännu en vacker ljuslykta i Cazorla och en ännu större favorit skyltar i förgrunden – lilla tåget!

En skylt som varnar för rödljus. Egentligen heter det nog ”trafikljus” men visst är det så…

… att dom nästan alltid lyser rött när man kommer fram till dom?

Här stötte vi på ett högst omotiverat rödljus mitt ute i ingenstans. Det var såklart rött när vi närmade oss men började blinka gult så snart vi stannat. Ett retfullt ljus och inte en annan bil i sikte någonstans.

I Cazorla fanns även ”La Casa de La Luz”- ”Ljushuset” (fritt översatt). Vi var aldrig in, men Ama gissar att det fanns en massa ljushuvuden där inne?

Kanske nån av dessa ljushuvuden hade kunnat bringa ljus över det faktum att den här rondellen i Sabiote var fyrkantig?

Igår tog veckans tripp slut och vi lämnade Salobre i motljus. Att vi lämnade stan ser man på skylten som tyvärr knappt syns på grund av motljuset. Men se där! Det kom med ännu en ljuslykta på bilden.

Nästan framme i Torrevieja såg Ama en reklamskylt för Luzete. ”Luz” är ljus på spanska och i affären säljer dom lampor. Lampor fungerar utmärkt som ljuskällor dom med och är bra att ha exempelvis här då den främsta ljuskällan hade gömt sig bakom en massa moln. Vi fick till och med några regndroppar på oss.

Jodå. Resan tog slut igår, men som vanligt så kommer den nog att fortsätta ett tag till här i bloggen.

Gomorron!

Svåra namn

 

Igår lämnade vi Sabiote efter två nätter. Inte ett sådär jättesvårt namn, men vänta bara.

Strax utanför vårt hotell låg en av dom gamla portarna in/ut ur den gamla stadsdelen. Man skulle kunna tro att det är vår bil som står sådär knasigt parkerad, men det är det inte. Sådär ”spanskt” skulle Anders aaaldrig parkera.

Vi passerade ut genom porten…

… och kunde konstatera att marknaden var borta, trots att det faktiskt var fredag. Märkligt.

En bit längre bort stod vår bil ordentligt parkerad. Vi hade hittat en plats, oj vilken tur vi hade haft! Var ju knökfullt med bilar.

Vi körde ut från stan.

Bredvid kyrkan hade vi bott.

Anders hade hittat ett ställe just utanför stan där vi kunde fylla på ett par 1,5-liters vattenflaskor i en naturlig källa. Helt gratis! Wow, liksom – ekonomipriset hägrade.

Men sen ville Ama liksom inte offra livet för tre liter gratisvatten. Ni ser hur vägen (om man nu kan kalla det väg…) gör en 180-graderssväng och då var vi ändå rätt långt från källan. När Ama var väldigt nära tårarna så gick Anders med på att strunta i källvattnet och började backa därifrån. Skitläskigt! Ja, om ni frågar Ama då. Anders var kolugn.

Vi åkte vidare mot nästa mål. Passerade ett motorvägsbygge som vi åkte förbi för ett tag sen. Dom hade inte kommit mycket längre även fast dom haft haft säkert minst två veckor på sig. Hur svårt kan det vara att bygga en motorväg, liksom?

Stannade och tankade på ASPEC. (Skulle ha stått CEPSA ifall Ama hade kommit ihåg att fota innan vi åkte därifrån). Det är där vi får 4% av det tankade beloppet påfyllt på vårt Carrefourkonto och den här gången kom Anders till och med ihåg att visa Carrefourkortet när han betalade. Se där! 1,60 euro är inte att förakta. Täcker med ganska god marginal det förlorade gratisvattnet. Beroende på var man köper vattnet, vill säga.

Vi lämnade Andalucía och åkte in i Castilla la Mancha.

Vägarna blev grönare. Eller ja, det blev åtminstone grönare vid sidan av vägarna.

Vackra vyer.

Sen kom vi fram till målet och det var här det började med svåra namn.

Sabiote som vi hade lämnat var som sagt inte så svårt. Men var hamnade vi?

Jo, här:

I Salobre. Sabiote – Salobre, Sabiote – Salobre, Sabiote – Salobre… Varför måste dom heta så in i norden lika? Eller så in i södern lika ifall ni tycker det låter bättre. Ama blir galen på alla dessa namn som är så svåra att hålla isär. Eller lätta att blanda ihop ifall ni tycker det låter bättre.

Nåja, vi åkte vidare in i stan.

Den verkade väldigt trevlig.

Men nu måste Ama rätta sig här.

Om ni minns så fanns meningen ”Sådär ”spanskt” skulle Anders aaaldrig parkera” i bildtexten under den första bilden.

Fel, fel, fel…

Anders börjar faktiskt parkera som en hel spanjor. Här hittade han en perfekt parkering på trottoaren utanför vårt hotell.

Idag är det redan dags att åka hem till Torrevieja igen. Oj vad fort tiden går…

Gomorron!

Vårt boende i Sabiote…

 

… det var ett väldigt trevligt ställe. Anders kan det där med att hitta fina ställen till bra priser.

Här bodde vi nu två nätter i Sabiote, dom två fönstren på nedervåningen var ”våra”.

Rummet var jättefint och Anders fick äntligen ha en saccosäck att sitta i. Den orangea mojängen mellan soffan och sängen alltså.

Tittade man åt andra hållet…

… så var det faktiskt en lägenhet. Eller en studio, som man kallar det när det inte finns ett eller flera separata sovrum. Ett badrum fanns det också och det är ju aldrig fel.

Frukost skulle inte ingå, men på bordet fanns det både sötbröd, matbröd, olja, kaffepluttar till kaffemanicken och te. Vilken trevlig överraskning!

Det fanns också en liten, gemensam pool till dom fyra lägenheterna på boendet. A pool with a view kan man säga. Det fanns coronaregler även här. Ingen tidsbokning krävdes, men endast en familj åt gången fick vara där nere och max en timme, ifall det var kö. Bra ordnat!

Igår gick vi självklart ut på torsdagsmarknaden. Ganska gles, men det är ju som det ska vara i dessa tider.

Vi minglade också med lokalbefolkningen. Att hålla avstånd när man läser över axeln är en självklarhet, men även den där lokala gubben borde väl ha haft munskydd? Fast Ama kan förstå… Det är faktiskt ganska lätt att glömma bort att ta på den emellanåt.

Efter ett par turer på stan (mer om det nån annan gång) så satsade vi på väsentligheterna:

Finns det vatten ska man utnyttja det! Anders studsade snabbt ned i den lilla poolen med den fina utsikten.

Ama då?

Jodå. Hon ”studsade” också i.

Månntro om hon tyckte det var kallt?

Men som ni vet – Allt för bloggen!

Så hon lyckades också flina upp sig till slut. Nåja. Nästan i alla fall.

Idag är det dags att åka vidare igen, men först frulle!

Och det blir återigen (oj vilket tautologi-ord!) en kombi med medtagen (inte som i ”trött”) mat och boendets överraskning.

På grund av marknaden igår hade Ama fredag hela dan, men nu är den äntligen här – ha en fin fredag!

Gomorron!

Vi åkte vidare

 

Först var vi tvungna att hitta bilen…

… och den stod precis där vi hade lämnat den – bland alla andra sopcontainrar.

Vi åkte ned genom stan…

… och ut från alrozaC? Spegelvända skyltar är allt lite knepiga.

Stannade till på Mercadona. På nästa ställe skulle det inte ingå någon frukost, men det skulle finnas kyl och kök. Likaså bra att förbereda sig.

Förr i tiden hade man borgar uppe på höjderna, nuförtiden verkar shoppingställena finnas där. Vi vinkade adjö till det trevliga Cazorla.

Åkte mot nästa ställe. Vart man än såg så var det mängder av olivodlingar. Så långt som ögat kunde se, faktiskt.

Här blev det extra spännande. Dom där pluttarna i backspegeln var en polisavspärrning i en rondell ute i ”ingenstans”. Vi blev stoppade, men blev ivägvinkade innan vi ens hade fått på oss maskerna och vevat ned rutorna. Dålig bild, men Ama vågar inte fota poliser ”at work”. Det är förbjudet och man vill ju inte utmana ödet alltför mycket.

Vi kom fram till målet. Sabiote.

Föredömligt breda gator! Ja, det tyckte Ama till en början i alla fall.

Se där! Där är ju vi igen! Gott om plats.

Sen körde det såklart ihop sig igen. Vi skulle in genom den där portalen. En stor, röd bil stod ivägen och en polis styrde sina steg mot den.

Vi flydde ned via en brant och kurvig backe. Ama blundade.

När vi kom tillbaks efter ett ganska långt varv på smala gator så skulle vi ändå ta oss förbi den röda bilen, och vad händer då? Ja, självklart. Ett möte.

Men vi fortsatte upp efter den ”breda” dubbelriktade gatan och kom fram till vår boende.

Anders blev extra lycklig!

För han har alltid velat ha en saccosäck.

En dag till kommer vi att spendera här i Sabiote, ska bli kul att se även detta ställe. Frågan är bara om Ama kommer att få Anders att lämna saccosäcken?

Jodå. Han kom upp.

Han kom till och med ut på en liten morgonpromenad då han kunde konstatera att torsdagsmarknaden var på gång att byggas upp.

Vi får väl gå ut och kolla på den snart då.

Gomorron!

Det gäller att utnyttja alla faciliteter

 

Ja, det försökte vi göra så gott vi kunde här på hotellet i Cazorla.

Men först var vi tvungna att hitta till hotellrummet. Vi hade rum nummer 110 där man tydligen (enligt symbolerna) skulle ha mer ”hopp och lek” än på dom andra rummen. Ama har ritat dit den röda pilen, det var ditåt vi skulle gå. Så då gick vi ditåt, till ingen som helst nytta.

För ni ser va? Pilen har Ama än en gång ritat dit, men ditåt låg inte alls vårt rum. Det låg där Anders stod och låste upp dörren. Efter att ha konsulterat en städerska hittade vi slutligen rummet. Det var även andra som vimsade runt och letade sina rum, inte helt tydligt skyltat kan man säga.

Utsikten från rummet var fin. Där vid parasollerna ovanför basketkorgarna låg poolen. Härligt! Fast dom där prickarna på muren till vänster såg betydligt mer intressanta ut.

Ja, vad var det rubriken sa? Det gäller att utnyttja alla faciliteter.

Så Ama gick självklart loss på klätterväggen. En liten avspärrning hindrar inte henne!

Sen fick vi oss en ruta tilldelad vid poolen.

Anders badade…

… och det gjorde även Ama. Hon gapar på bilden, kanske kan man tro att det var kallt i vattnet, men det var snarare ansträngningen efter allt klättrande som gjorde att hon behövde en stor dos av syretillförsel.

Vi gick såklart ut på stan också.

Även i Cazorla hade dom snygga konstverk i gathörnen.

Det var lite småtrångt på gatorna. Den där vägen hade vi kommit upp dan innan med bilen, men det var inte vi som hade skrapat huset.

Jodå. Småtrångt var bara förnamnet.

En del av dom väldigt smala gatorna var till och med dubbelriktade. Ama var glad att hon gick till fots.

Fast även då kunde det bli trångt. Ni ser hur Stalkern hade flytt fältet så gott det gick och även dom som var på väg nedför håller sig precis intill husväggarna.

Det var överraskande mycket folk ute på stan med tanke på att det var en vanlig måndag i inlandet i dom tider som råder nu.

Kul att se lite liv och rörelse utan att det var nån större trängsel.

Men Ama är nog en anings ovan vid det här laget…

… för ibland kändes det som hon hade ögon i nacken som stirrade på henne.

Vi gillade Cazorla jättemycket även om det blev väldigt varmt att gå omkring i backarna med munskydden på.

Fast det kan tänkas att vi fuskade lite emellanåt.

Det enda man egentligen kan undra över är:

Vågade Ama vägra borgen?

Tja… Vem vet? Det kommer inte det här inlägget att ge svar på. Ni får sjå er, för idag – alldeles snart – är det dags att ge sig av igen.

Men stay tuned! Kanske kommer svaret i en blogg nära er nån gång framöver.

Gomorron!

Vi förflyttade oss igen

 

Men först den obligatoriska…

… frukosten. Gott, men synd bara att man får så små brödskivor.

Sen packade vi in i bilen. Ama kanske borde ha hjälpt till, men hon stod och väntade på att ett stort duvgäng skulle flyga förbi igen – dom gav skitfräna skuggor på vårt hotell. Tyvärr dök dom inte upp för en repris så det blev inte så skitfränt som Ama hade tänkt sig.

Eller förresten…

… dom flög visst förbi igen. Fast om det var duvor vete tusan.

Vi åkte ned genom stan…

… och lämnade Benamaurel.

Vi körde på väldigt smala vägar. Fina, men Ama vill helst ha mittenmarkeringar på vägarna.

Och när man är på såna smala vägar är det här en skylt man inte vill se:

Avsmalnande väg. Huvva!

Naturen ändrade sig till det stenigare slaget. Vi körde genom en fin nationalpark och mittenmarkeringarna på vägen återkom. Tack för det!

Fast när man är på såna smala vägar är det här en skylt man inte vill se:

”Annan fara”. Fara för vaddå? I Sverige finns det nästan alltid en tilläggsskylt som talar om precis vad det är man ska vara rädd för, men här får man oftast gissa alternativt vara rädd för allt man ser. Huvva!

Vi körde genom en del små byar. Här var det väldigt spännande eftersom det var en dubbelriktad väg och det stod bilar parkerade efter nästan hela gatan. Inte lätt att mötas där. Huvva! (Undrar egentligen varför Ama gillar att bilsemestra i Spanien?).

Efter knappt två timmar såg vi vårt mål.

Cazorla. Namnet ser Ama som en blandning mellan Carola och Calzone.

Efter en riktigt spännande tur upp genom stan…

… kom vi fram till vårt hotell och kunde pusta ut.

Jodå. Det gick bra även den här gången, även om Ama muttrade på sitt mantra ”Det kommer aldrig att gå!” flera gånger.

Idag stannar vi i Cazorla och sover en natt till här. Det får vara måtta med äventyren ute på vägarna. Vi måste ju få ta det lite lugnt också.

Gomorron!

Gårdagens förflyttning

 

Den började som vanligt här:

I garaget.

Vi lassade in vårt bagage i bagageluckan. Det absolut bästa stället för bagaget i en bil.

Ama var lite sorgsen, för ni ser väl? Till och med hållaren för Tomtomen var borta där till vänster om Plattan. Fast han fanns åtminstone med i ryggan, alltid något!

Vi stannade på en ”bajsgubbeplats” (rastplats) och käkade frukost. Och ja, det blåste lite där, men det var bara skönt.

Vi åkte på motorvägar…

… och på betydligt mindre vägar.

Sen såg vi oss själva i en snygg installation i en by.

Här gjorde Plattan bort sig totalt! Den tyckte att vi skulle åka upp där, men att åka mot enkelriktat det får man inte göra. Tomtomen klagade högljutt inifrån ryggan. Åtminstone tyckte sig Ama höra det.

Till slut kom vi fram till vårt mål.

Ama har bott på allehanda hotell…

… men på hotell Alhanda har hon aldrig bott tidigare.

Det var verkligen superfint och vi hittade en perfekt parkering just utanför. Ni ser väl vår röda bil där?

Vi kunde bara hoppas att kyrkan mitt emot skulle låta bli att leva om på kvällen och turligt nog så var den inte alls störande.

Var hade vi hamnat nu då?

Jo här:

I Benamaurel. (Vi bor precis bredvid den där kyrkan högst upp på bilden).

Fast idag åker vi vidare.

Gomorron!

PS: Internetet är dött här på hotellet nu på morgonen. Som tur är fick Anders sprutt på kontakten mellan bloggmojängen och Pucken (vårt mobila bredband). Dagens morgoninlägg var nära att utebli. Som Ama tidigare sagt – det är perfekt att ha dataavdelningen med sig när man är ute och reser.

Skyltsöndag – krona

 

Så var det dags för Skyltsöndag med BP igen och ännu en gång blir det en kombi med Sannas Weekly Photochallenge där veckans tema är Krona.

Den här veckan är alla bilder tämligen färska utom den första.

Den här prinsesskronan stod i en rondell på Irland 2012 och förmodligen står den kvar där än. Eftersom Ama har varit ganska insnöad på rondeller på sistone så tyckte hon att den kunde få vara med.

Men nu till bilder som är betydligt nyare och vi fortsätter på det kungliga temat.

Kungar brukar ha kronor ibland och Burger King har i alla fall en krona på leklandsskylten.

Inte bara kungar på lekland som har krona, det har dom som finns i kortlekar också.

Prinsessbaren har en krona…

… och det har även prinsessbarnen.

Den här kronan på affischen är lite fuskig, men man kan väl säga att det är en ljuskrona?

Om vi spinner vidare på ljuskronor så har vi…

… kristallkronor…

… och andra ljuskronor. Ama tyckte att den hitersta var frän, men den passar inte riktigt in hos oss. Likaså bra var väl det, för ni ser väl skylten (okej, prislappen) som hänger i den? 2700! 2700 euro, alltså. Liiite i dyraste laget.

När vi satt på baren Indalo nu i veckan fick Ama syn på det här:

Ett hotell som hon inte lagt märke till förut. Men det var väl ändå bra tajming att lägga märke till det just denna vecka – loggan passade perfekt in på båda temana. (Restaurangen El Berliner ligger en bit bortanför även om det ser ut som dom hänger ihop).

På baren Indalo där vi satt när Ama upptäckte det passande hotellet fick Anders ett perfekt glasunderlägg också. Även om det inte var rätt öl så var det en krona på underlägget.

När vi ändå är inne på drickbart…

… så kommer vi inte undan corona här heller. Inte nog med att det är en krona på etiketten, corona är dessutom det spanska ordet för – just det – krona.

Även vin kan förknippas med en krona.

And now to something completely different:

Längst ute på borret sitter en borrkrona. HÄPP! Ama var rätt nöjd när hon kom på det, fast för säkerhets skull kollade hon upp det med Anders innan hon slösade bort en bild helt i onödan.

Ja det var väl ungefär allt för denna gång. Ama vet att hon tidigare hade lovat att ni sett det sista i bloggen från den senaste lilla trippen vi gjorde. Men den observante såg kanske att affischen med ljuskronan på huvudet fanns i Calzada de Calatrava. Ooops!

Kanske dags att fylla på med nya bilder?

Då avrundar Ama med sin sista krona:

Strax ger vi oss iväg igen. Ja, du hade rätt BP, det är på söndagar vi brukar ge oss av.

Gomorron!

På hemmaplan då?

 

Ja här har det pågått en del reparationsarbeten.

Anders gamla trotjänare till dator med snart 11 år på nacken började skicka ut nödsignaler. Anders trodde först att den höll på att få värmeslag och gav den en fläkt. Den fortsatte ändå att tuta med jämna mellanrum.

Efter att ha konsulterat sin datorkunniga vän (nej, nej, inte Ama – Google såklart) så kom han fram till att det var BIOS-en som tutade och eftersom datorn tutade fyra tut åt gången så innebar det morse-meddelandet att det var fel på RAM-minnet.

Som tur var så hade han sin reservdelsdator i källaren. Den har räddat trotjänaren på kontoret ett flertal gånger.

I den hittade Anders dom där fyra avlånga grejerna…

… och stoppade in dom i den larmande datorn nånstans. Den fyrkantiga grejen hade också gått sönder men den behövdes inte och blev således över. Efter en del pyssel och knåp kom datorn igång på önskat vis och den har inte tutat sen dess. Den har baske mig fler liv än en katt.

Nästa projekt:

Den löstagbara skärmen till en laptop som Anders har den hade börjat svälla och delat lite på sig. Förmodligen batteriets fel.

Men det var inget som inte lite tvåkomponentslim kunde fixa till.

Några tvingar för att hålla ihop.

Jomen man kan ju se att bildskärmen funkar.

När tvingarna inte räckte till så fick klädnyporna komma till undsättning. Nej! Inte en röd bland dom blåa! Ama fick djupandas för att komma över klädnypemissen. Men skärmen blev bra i alla fall. Glipar inte ett dugg längre.

När ”vi” ändå var i farten med reparationsarbeten så fick grinden en släng av sleven penseln också.

Har vi inte gjort nåt annat än att reparera grejer (och dokumentera arbetet) sen vi kom hem från senaste minitrippen?

Jodå. Det har vi visst.

Vi har vandrat utefter havet.

Ätit tapas med Patrik och Ami.

Gett bilen en välbehövlig tvätt. Fast så där mycket skum kostade vi inte på den, nån måtta får det vara.

Åkt till Zenia Boulevard ett par gånger…

… och sen bilat genom stan på vägen hem.

Det har varit en skön vecka och det mesta är helt här hemma nu.

Fast säg den glädje som varar för evigt?

Just nu är det väldigt spännande att spola i toan här hemma. Spolningsanordningen  pajade så nu har vi en draganordning där istället för en tryckknapp. Ama är trots allt glad att det är i den delen av toan hon måste stoppa ned handen för att spola… Ja, ja. ”Vi” ska väl ha nåt reparationsarbete att göra nästa vecka också.

Gomorron!