Nästa ställe – ännu en Ama-favorit

Vi inledde dagen som sig bör:

Denna gång med en frukostbuffé på paradoret i Ciudad Rodrigo. Overpriced trots att den ändå var en aning rabatterad. Vi beställde in omelett också bara för att få valuta för pengarna. Jättegott och vi blev proppmätta, men ändå inte värt pengarna (12,50 euro per person).

Vi packade in i bilen igen. Den hade stått två dagar på en parkering som ingick i priset. Bra där!

Vi åkte ut genom stan. Läskigt smalt på sina ställen, fast ni kanske tycker att det ser lugnt ut?

Jodå…

… men på sina håll körde det ihop sig.

Sen skulle vi ut genom en smal portal (där vi i och för sig hade förkörsrätt)...

… och därefter ned via den smala vägen utanför ringmuren.

Den där vackra gamla bron skulle vi över…

… och när vi var på den bron så lämnade vi stan, ringmuren och paradoret bakom oss.

Vi åkte vidare på fina vägar.

Fast dom vägarna var inte helt PK. Inte politiskt KOrrekta, alltså. Dom hade färgsorterat korna. På bilden syns bruna kor, på andra sidan vägen i en annan hage gick vita kor. Får man göra så nuförtiden?

Vi körde in i en av Amas favoritregioner igen – Extremadura.

Där blev vi nästan-stoppade i en poliskontroll i en rondell igen. Bilen framför oss tog dom, men viftade förbi oss. Ama vågade inte fota annat än i backspegeln när vi passerat. Ibland är hon vansinnigt feg.

Vi susade ut på en motorväg. Då lyssnade vi på en dokumentär så tiden gick fort. (Hmm… Ama borde verkligen se till att bilrutorna blir tvättade snart, eller så räcker det kanske med att putsa datorskärmen?).

När vi kom till målet för resan så hade Anders street-viewat sig fram till en gata där det fanns gratisparkeringar. Vi hade tur och lyckades knipa den sista lediga platsen. Det var bara ett par hundra meter från hotellet.

På så vis spar vi 20 euro per natt som parkeringen på hotellet kostar.

Nu bor vi här:

På paradoret i Mérida. Vi besökte stan som hastigast för fem år sen och nu tänker vi ge den mer tid.

Ännu en Ama-favorit alltså – ytterligare ett parador.

När dom i incheckningen frågade om vi hade bil på parkeringen så jublade dom högt och blev mäkta imponerade när dom hörde att vi hittat en gratisparkering. No hard feelings, alltså. Att hitta gratisparkeringar på gatan är tydligen inte så lätt i centrala Mérida.

Stan har hittills visat sig vara värd den extratid vi nu gett den så här långt. Idag ska vi kolla runt ännu mer.

Gomorron!

Annons

Paradoret i Ciudad Rodrigo

Där ligger paradoret som vi nu har bott två nätter på.

Det befinner sig mitt på den fantastiska ringmuren som går runt hela gamla stan.

En vacker gammal byggnad som har restaurerats och byggts om till hotell. Allt i statlig regi som alla dom paradorer som finns runt om i Spanien.

Inredningen är läcker…

… och hotellkorridorerna är fina dom med.

Här gick den i en böj, korridoren.

Som synes var vi båda med och irrade runt.

Vi hittade vårt rum.

Det firade vi med att ta ett glas vin på rummet. Efter ett par sippar upptäckte vi ett stort fel – wiffit funkade inte alls i rummet och så kunde vi ju inte ha det.

Så vi bytte rum och fick då ett fungerande wiffi och även en sänghimmel.

Vaaar är Ama? Hon verkade skämmas lite över att ha varit till besvär och krävt att få byta rum så hon gömde sig bakom gardinen.

Efter att ha promenerat hit och dit och kors och tvärs genom stan både på och nedanför ringmuren så blev det dags att kolla in paradorets trädgård. Det var sådär långt som Ama kom innan hon vände om och begav sig till rummet för att vila.

Anders kollade in trädgården mer noggrant. Vissa träd var beskurna och andra skulle kanske behöva en släng av sekatören. Den hade vi dock ”glömt” hemma.

Trädgården såg fin ut…

… och ringmuren var imponerande. (Genom den lilla glipan och tunneln i muren, det var där vi körde in till stan med vår bil i förrgår).

Självklart lyckades Anders klämma sig genom en halvstängd dörr och hittade den branta trappen som ledde upp till tornet.

Därifrån hade man en strålande utsikt över floden. Ja, det hade ”man”. ”Kvinna” (Ama alltså) var på rummet och vilade upp sig om ni kommer ihåg?

– Likaså bra det, sa Anders. Du skulle ändå inte ha gillat den där smala och branta trappen.

Att utsikten var fin, det måste Ama medge. Fast det räckte att se den på bild.

Idag är det dags att åka vidare igen. Huvvaligen för den smala nedfarten och utgången genom muren. Hmm… Ama kanske ska offra ett extra munskydd och ha det som ögonbindel? Ingen dum idé alls, faktiskt.

Gomorron!

Nästa ställe – en Ama-favorit

Vi inledde dagen som sig bör:

Med frukost, denna gång i den lägenhet som vi hade i Talavera de la Reina. En enkel men naggande god frulle, allt under överinseende av husets rådjur.

Vi packade bilen i garaget, sen väntade Anders ute på torget medan Ama lämnade tillbaks garagefjärren till hotellet.

Vi åkte iväg över torget ut från den fina stan. Fullt drag där på söndagsmorgonen.

Stan är känd för sin fina keramik och i utkanten hittade vi en hel hög med roliga affärer. Söndag innebar dock att dom var stängda. Ama misstänker att det var en väl iscensatt plan från Anders sida.

Spanien har väldigt fina cykelbanor på sina håll. Fast undrar just ifall man verkligen får cykla på motorvägarna? Tror inte det va…

Bilgodiset denna dag var väldigt passande. Ama hade brutit sig in i förpackningen på ett lugnt och sansat vis.

Vi körde in i en av Amas absoluta favoritregioner här i Spanien – Extremadura.

Lyckades nästan med konststycket att komma utomlands för första gången sen början av februari. Bara tre mil från Portugal minsann.

Vi körde kors och tvärs på slingerikrokiga vägar…

… och kors i taket så fint det var!

Sen lyckades vi slingra oss ut från Extremadura och kom in i Castilla y León.

Till slut såg vi staden som var vårt mål.

Dit upp på toppen på andra sidan bron styrde vi kosan.

Oooo… Skulle vi verkligen komma fram på den smala vägen och igenom den där tunneln?

Framme vid kurvan såg det också väldigt trångt ut… I vanlig ordning visste Anders allt detta, men hade låtit bli att berätta om uppfärden för Ama. Lugnast så, åtminstone ända tills vi kom fram till dom där hårnålsgrejerna.

Men fram kom vi och det till en Ama-favorit.

I och för sig har hon aldrig varit i Ciudad Rodrigo tidigare, men paradorer hör verkligen till Amas favoritboenden.

Här har vi sovit i natt och stannar ytterligare en natt. Ama klagar inte alls – åtminstone inte förrän vi ska krångla oss ut med bilen imorgon. Men som man säger – den dagen, den sorgen.

Ha en finfin start på veckan!

Gomorron!

Skyltsöndag – repa

Så var det dags för Skyltsöndag med BP igen och ännu en gång blir det en kombi med Sannas Weekly Photochallenge där veckans tema är Repa.

Denna vecka är alla bilder tämligen färska.

Ama stickade en del förr om åren, men endast en enda tröja blev klar. Stickar man fel måste man repa upp och det är sååå tråkigt! Av den anledningen har Ama lagt stickningen på hyllan och låter garnen ligga kvar på hyllan i den skandinaviska affären i vårt kvarter. Lugnast för alla på det viset.

Den här orkestern i Ayora höll nog på att repa inför en kyrkokonsert.

Man kan ta en repa på en vattenskoter ute på havet…

… men Ama skulle föredra att ta en repa runt stan med lilla tåget. Såg nära ut där, men Anders fortsatte förbi. Attans också.

En repa på Route 66 har vi tagit, eller snarare flera faktiskt. Men aldrig på en fortmoppe och aldrig hela vägen. Skylten är för övrigt rätt repig den med.

Och apropå repiga skyltar:

Här har vi ett exempel…

… och här är ett annat. Den parken besökte vi igår här i Talavera de la Reina.

Även den här repiga skylten såg vi igår.

Repiga bilar är inte svårt att hitta här i Spanien. Den här hade både repor, bucklor och ett trasigt fönster.

Månntro om han hade råkat ut för det där som skylten varnar för? Ett sånt där stenras kan säkerligen orsaka en och annan repa.

Får man en repa på vindrutan räcker det nog med att uppsöka ett bilglasmästeri.

Vid större skador måste man kanske uppsöka ett sånt här ställe, en verkstad.

Och i värsta fall…

… är det bilarnas kombinerade begravningsplats och återvinningsställe som gäller. Bilskroten, alltså.

Igår hade vi en riktigt fin dag här i Talavera och idag åker vi vidare igen. Söndagar brukar vara bra dagar att resa på, men först frukost.

Ha en fin söndag!

Gomorron!

Vi gav oss av igår morse

Redan i arla morgonstund packade vi bilen för att ge oss iväg från vårt gula hotell där vi hade bott en natt i Villanueva de los Infantes. Okej. Det kan tänkas att det hade hunnit bli förmiddag, men bara just såpass.

När vi lämnade stan körde vi förbi baren i det vita huset varifrån vi sett traktorer komma och gå dagen innan. Det visade sig att det inte bara fanns gröna John Deere traktorer i stan, det fanns glatt illskära småbilar också.

Vi körde efter vackra vägar på landsbygden…

… och efter något mindre vackra motorvägar, fast dom var fortfarande på landsbygden. Just där hade vi hittat en ”bajsgubbe”. En rastplats, alltså. Fast visst ser det väl ut som gubben sitter på toa?

Vi stannade till där för en bensträckare. Anders såg lite missnöjd ut, förmodligen tyckte han att han hade parkerat lite väl ordentligt. Parkeringen var tydligen till för turister? Fast ”Turismos” betyder ”personbilar”. Turister i husbilar eller andra större bilar får nog parkera nån annanstans.

Som synes så började molnen hopa sig.

Men molnen lämnade vi bakom oss…

… och åkte mot en blåare himmel. Hade man fått upp en alltför hög hastighet och sumpat bromsarna i nedförsbacken fanns ett nödbromsområde till höger vid sidan av motorvägen. Är väl främst avsedd för ”runaway trucks” men kan väl vara bra för alla som fått upp farten för mycket. Vi passerade det stället i maklig hastighet.

Visst känns det konstigt när det kommer en rondell mitt på motorvägen och sen fortsätter den efter rondellen?

Till slut körde vi in i stan som var gårdagens mål. Lustigt beskuren allé, men annorlunda behöver inte vara fel, faktiskt.

Just innan hotellet körde vi genom en mer normal allé. Inte fel det heller.

Vi parkerade bilen i hotellets garage. Hmm… Ama har alltid tyckt att vår bil är ganska stor? Kanske måste hon omvärdera den åsikten. I ett svagt ögonblick föreslog hon att vi kanske borde byta bil nu innan det är dags för service och besiktning i november? Fast det har hon redan glömt nu.

Hotellet verkade ha problem med en fågelinvasion.

Vårt rum var trevligt…

… och hade en fin utsikt över en mysig innergård.

Att vi sen hade både vardagsrum och kök gjorde ju inte saken sämre.

Var är vi nu då?

Jo här:

I Talavera de la Reina. Ni ser väl Ama?

Här stannar vi en natt till och kollar in denna trevliga stad lite mer.

Gomorron!

Starten på minitripp 7 – Ama har inte gjort lumpen…

Även denna tripp började som vanligt i garaget.

Vi har våra rutiner när vi ska åka iväg, exempelvis är det Ama som ska låsa upp garagedörren.

Den här gången hade tydligen Ama glömt bort den lilla detaljen. Hon har genom åren fått påpekandet av Anders att det märks att hon inte har gjort lumpen. ”Hur skulle det se ut om dom som ska gräva latringropen helt plötsligt börjar sätta upp tält istället? Det gäller att hålla sig till sina rutiner!”. Nej, Ama har inte gjort lumpen. Å andra sidan skulle hon nog hellre ha satt upp tält än att gräva bajsgropar.

Nåja. Det löste sig till slut efter att Ama hade hittat nycklarna längst ned i handväskan.

Det ser nästan ut som vi åker runt som riktiga bagladies nuförtiden. (Varför finns inte uttrycket ”bagmen”?)

Ama hade en liten undran varför Anders hade varit emot att ha Plattan som GPS så länge? Den är jättebra ju!

Den här gången åkte vi iväg på en torsdag. Vanligtvis har vi denna sommar åkt iväg på söndagar, men vädret på rutten såg inte så lovande ut i söndags. Att åka på en vardag gör att trafiken inte alls är lika lugn på motorvägen. Den där omkörande långtradaren fick både ljusblinkningar, onda ögat och en massa gester av det mer otrevliga slaget av den som han körde om. Vi andra som blev hindrade en lång sträcka var inte heller så glada över hans idé att påbörja omkörningen i en uppförsbacke.

Efter ungefär halva sträckan stannade vi för att tanka på en CEPSA som Anders sett ut (ja, han kom ihåg att visa Carrefourkortet så vi fick lite extra att handla för nästa gång bonusen kommer). Vi åt även vår medhavda frukost där. Anders håller precis på att stänga bakluckan så att ingen av alla dom andra inte den andra personen som fanns på platsen skulle följa efter och råna oss. Den andra personen var en liten tant som önskade oss ”god aptit!”. Vi önskade henne detsamma när hon tog fram sin matsäck.

Vi åkte vidare med vindens hastighet. Ja, det blåste faktiskt så pass mycket så vindkraftverken snurrade. Det framgår dock inte så bra på en stillbild.

Vägen var fin och när vi kommit bort från motorvägen så var det inte mycket trafik heller.

Inne i en liten by hamnade vi i ett sånt där onödigt stopp. Inte en enda bil eller fotgängare passerade när vi stod där och blev försenade i hela tre minuter. Ingen lång tid i det stora hela, men nog så irriterande i alla fall.

Väl framme checkade vi in på hotellet.

Ett trevligt ställe med fina gemensamma utrymmen och dessutom ett gemensamt kök där man kunde laga mat ifall man ville. Det ville inte vi, men vi utnyttjade den gemensamma kylen.

Sen gick vi ut på stan.

Vi kunde konstatera att vi nog var ute på landet med tanke på bilarna som var parkerade på gatorna.

Jodå. Vi var definitivt på landet med tanke på bilarna som körde runt på gatorna.

Var har vi hamnat nu då?

Jo här:

I Villanueva de los Infantes.

Kommer nog mer härifrån längre framöver. Idag är det dags att resa vidare igen, men först ska vi inta den medtagna frullen som vi har förvarat i den gemensamma kylen.

Gomorron!

PS: När Anders korrekturläste inlägget sa han att det inte alls fanns nån latringrop inblandad, det gällde helt enkelt att ha ordnade rutiner när man skulle sätta upp tält på tid. Men vad vet väl Ama om det? Hon har ju aldrig gjort lumpen…

Annars då?

Jodå, tackar som frågar, vi har haft det bra här i Torrevieja och gjort andra saker också än att bara shoppa.

Vi har promenerat en hel del, många gånger utefter havet. Vakterna och rutsystemen med snören är borta, men folk verkar kreativa och gör egna rutor i sanden.

Rätt mycket folk på stränderna fortfarande, men ingen trängsel.

Självklart har vi ätit också. Här testade vi en relativt ny restaurang på Calle La Loma. Ama bad Anders att se till att skylten kom med och det gjorde den på sätt och vis.

– Du sa inget om att det skulle synas vad som stod på den, sa Anders när Ama klagade lite efter att ha framkallat bilden.

Hmm… Det kanske inte är så konstigt att Ama har en tendens att vara övertydlig ibland.

Tur att Ama är mer noga med att skyltning ska vara tydlig. Restaurangen heter som synes Schnitzel Star. Menyn vi fick var på svenska, norska och finska. Är man tuff så tittar man uteslutande på den finska delen när man beställer, det gjorde inte vi som är fega av oss. Anders tog en av dom ”Grisar”-alternativen som fanns och Ama tog en Currymakkara. Currykorv, alltså. Vi delade på rätterna och var båda nöjda med maten.

Vi har ätit hemma också. Här är det en specialgratäng med pariserkorv som grund. Vi hade ätit parisare i originalutförande ett par dar men det var en stor bit kvar av korven. Nu har vi parisargratäng i frysen. Mums!

Vi introducerade Patrik och Ami till det persiska köket vilket föll i god jord.

Vi testade också en bar/restaurang som ligger väldigt nära hemmavid och som en gång i tiden hette Leyenda. Vad den heter nu är Ama inte säker på, men den kommer nog alltid att förbli ”gamla Leyenda”. Har inte varit där många gånger och inte på flera år, förmodligen ligger den för nära.

Priset är helt överkomligt. Ett glas husets vin och en tapa (bådadera rejält tilltagna) för en euro. När man ser vad vi lyckades peta i oss så var det kanske bra att det var krypavstånd hem… Haha! Nejdå, vi satt och hade det gott och trevligt i flera timmar.

Sen har vi bland annat letat efter nya trevliga ställen att besöka. Det är bra när dom är tydliga i beskrivningarna av hotellen. ”Övre våningsplan kan nås med hiss” kontrade dom här med ”Övre våningsplan kan endast nås via trappa”. Klart och tydligt.

Vi har även förberett packningen noga.

Nu är vi redo. Ostkrokarna fick inte plats i resväskan men det är nog likaså bra, dom skulle säkert ha blivit ganska platta i den. Kanske till och med uträtade? Ama vill ha ostkrokar, inte ostrakor eller nåt annat skumt.

Dags att hitta roaden igen.

Gomorron!

Konst i vardagen

Den kan se väldigt olika ut, men allt som oftast piggar den upp tillvaron.

Ama har på sistone visat en hel del fina muralmålningar i bloggen och tänkte nu visa upp fler konstverk som hon hittat lite här och där i det vardagliga gatulivet runt om i Spanien.

En uppiggad soptunneplats.

Bakom den dörren kan man ana vad som döljer sig.

Det där konstverket är tydligen till salu.

En historisk målning från svunna tider.

Många konstverk begriper sig inte Ama på, men dom kan vara roliga ändå.

Här var det ett mer tydligt budskap. I alla fall om man tittar noga.

Ett skojigt musikverk.

Precis sådär verkar spanjorerna lära sig köra bil. Det där är säkert en ögonblicksbild från en godkänd uppkörning.

Vissa målningar är små och tämligen ankomna…

… medan andra är stora som hus.

Sen finns det dom som är väldigt naturtrogna:

Som den här.

Ama har faktiskt bevis för att det är ett väldigt skickligt målat porträtt av en kvinnas ansikte:

Varför skulle annars Google Maps ha blurrat ansiktet när man tittar på det i Street View? Haha! Vi tyckte båda två att det var rätt skojigt faktiskt.

Ja, nu tog den konstiga turen runt Spanien slut. Åtminstone för den här gången.

Gomorron!

Mer shopping och återvinning

I lördags åkte vi ut för att shoppa igen.

Det har tunnats ut rejält med bilar nu. Under augusti stod det fullt med parkerade bilar på båda sidor där.

Eftersom det var lördag var marknaden i Playa Flamenca i full gång, men det var inte vårt mål.

Nej, målet var ännu en gång Zenia Boulevard. Vi börjar vara stamgäster.

Anders tog trapporna upp mot Conforama. Ama då? Tog hon den stillastående trappan eller den som rullade? Svår fråga… Okej, ni får svaret på en gång, det blev rulltrappan, men först efter att den framförvarande damen hade rullat upp två meter.

Vårt nästa projekt är att byta ut mattorna i hallen och köket så vi kollade såna inne på Conforama. Det fanns ingen passande enligt Ama. Anders var helt klart distraherad av något annat.

Anders var nog lite disträ efter att inte fått köpa nån saccosäck för helt plötsligt var vi på väg mot Villa Martin istället för hemåt. Tur att det finns gott om rondeller i Spanien där man kan sno.

Blev det ingen shopping alls den här gången tro?

Johodå!

Ama fick både ett nytt diskställ och en ny torkställning. Även om hon hellre hade fått en diskmaskin såg hon rätt glad ut ändå.

För fem år sen var den gamla torkställningen lika röd som den nya, nu var den mer rosa och många tvättlinor hade ramla bort. Den gamla var trasig när den inhandlades och det Anders håller på med på bilden är återvinning.

Den där skruven och vingmuttern som ersatte en trasig popnit hade han hittat i verktygslådan och nu har dom återfått sin plats där eftersom den nya ställningen var hel.

Återvinning när den är som bäst. ”Kan-vara-bra-att-ha-grejer” finns det mänger av i Anders olika förråd och ofta är dom just det. Bra att ha, alltså.

När vi senare gick ut för att äta så fick vi se en hemsk bussolycka. (Känsliga tittare varnas!):

Hoppas det gick bra för alla inblandade…

Gomorron!

En lyckad shopping och ett tips!

För tre veckor sen hade vi ett ganska tråkigt väder en dag och tyckte att det skulle passa med en shoppingtur.

Så vi åkte till Zenia Boulevard. Ett ganska stort shoppingcenter, men vi besökte bara tre affärer som ligger bredvid varandra i en liten hörna av området och samtliga syns på den ovanstående bilden. På Alcampo finns det mat och en massa andra grejer, på Inside var Anders ute efter likadana shorts som han redan har och på Deichmann var han ute efter samma sorts skor som han redan har. Ja ni märker ju, vi är duktiga på att variera oss.

På Inside blev det inget napp. Det är som förgjort att få tag i shorts med rätt fickor och som dessutom är hela.

På Deichmann fanns det mängder av skor…

… och till och med helt rätt sort! Synd bara att dom inte fanns i rätt storlek. Det fanns knappt ett enda par skor att uppbringa i storlek 44, oavsett modell.

På Alcampo gick det bättre och här kommer då tipset som utlovades i rubriken:

Samla alla dom dumma brunpengarna i en burk och ta med dom när ni åker till Alcampo. (Ja, det kan tänkas att vi hamstrade en hel del te där, men när man väl hittar det man är ute efter så gäller det att passa på. Den där tesorten är typ hårdvaluta här i Torrevieja).

När du väl har blippat in alla varor så häller du ner hela innehållet i burken i myntinkastet.

Häll i allihopa tills burken är tom. Det tar en stund innan maskinen har tuggat i sig alla småmynt, men under tiden kan du till exempel kolla på internet på telefonen då det finns gratis wiffi på hela Zenia B.

Sen är det smart att betala restbeloppet med kort. Det gjorde inte Anders denna gången utan han använde en sedel…

… och vips spottade maskinen ur sig ett par bruna små en-petare i växel. Nåja. Vi kommer väl tillbaks med den där burken igen när den är mer påfylld så det gjorde kanske inte så mycket.

Nöjda med vårt funna te tog vi rulltrappan ned till garaget igen. Vi valde den som ligger mellan Diechmann och Alcampo på första bilden, så vi rörde oss verkligen inte särskilt långt.

Men skam den som ger sig. Vi ställde in plattan på ett annat mål som vi sett ut.

San Pedro del Pinatar. Eller ”Sån Pedro del Pinåååtar” som Tomtomen brukar kalla den. Åh… Tomtomen. Han fick inte ens följa med den här gången.

Det halvtaskiga vädret såg ut att börja ordna upp sig.

I utkanten av den stan finns det här shoppingcentret som vi aldrig besökt tidigare. Ni ser den gröna skylten va? (Nej, Leffe, Inte ”Leroy”. Den andra, ”D”).

En till Diechmann! Och där fick Anders napp.

Visserligen var det inte precis dom skorna han var ute efter och dessutom var dom en storlek för stora.

Men så sent som igår fungerade dom utmärkt att promenera i och som en bonus förhindrade dom att det kom en massa otäck sand mellan tårna.

Jomen det blev ju en rätt lyckad shopping på det hela stora taget och Ama hoppas att ni kan få nytta av det eminenta tipset.

Gomorron!