Skyltsöndag – vass

 

Så var det dags för Skyltsöndag med BP igen och ännu en gång blir det en kombi med Sannas Weekly Photochallenge där veckans tema är Vass.

Det blir – som vanligt – en mix av bilder från veckan som gått och några fynd från arkivet som (med lite god vilja) passar in på båda utmaningarna.

En stjärnsymbol har vassa uddar. Fast kanske inte just den här? Uddarna har blivit kapade av skyltens ram.

Attans också! Ama försöker igen:

En stjärna har vassa ud… Men det var väl ändå som självaste den! Varför ser den där stjärnans uddar så mjuka och ovassa ut? Dessutom verkar den vara oförskämt glad över att sabba för Ama. (Nåja, den flinande krabban har i alla fall vassa klor).

En stjärna har vassa uddar. Jaaa!!! Där satt den – båda stjärnorna på bilden har jättevassa uddar! Sen är det dubbelbottnade budskapet på soptunnan bra att följa också, speciellt när man betänker att Texas fortfarande har dödsstraffet kvar.

Den som startade det här stället här i Torrevieja var kanske inte den vassaste kniven i lådan? Undrar om det är så många som tycker sig ha behov av ett solarium här på Costa Blanca?

Det är väldigt bra om en sax som man ska klippa hår med är vass. Det har vi lärt oss den hårda vägen. En gång i tiden skulle Ama klippa håret på Anders. När halva ”frisyren” var klar så var kökssaxen så slö att den inte funkade längre, så vi fick åka till affären för att köpa en ny. Anders skämdes en aning att gå i Sollentuna centrum med halvfixat burr… Det var sista gången Ama fick ”den äran”, nuförtiden offrar Anders fem euro för att klippa sig hos frisören.

Denne rostige Don Quijote hade ett spjut med en vass spets.

Den här mindre rostige riddaren hade en massa svärd. Dom var dock inte sådär jättevassa som väl svärd ska vara.

Här var svärden så vassa så dom fick man inte röra. Ej heller fota. Ooops…

Det behövdes en väldigt stor och vass kniv för att skära den där osten.

Dom här svanarna hade ovanligt vassa näbbar. Om det nu var svanar?

Sen finns det så in i vassen många förbud överallt! Ett par exempel:

Här i vassen var det simförbud…

… och i den här vassen var det omkörningsförbud. Åtminstone fram till den där skylten där det upphörde.

Till sist tänkte Ama bli internationell minsann. Hon blev nyfiken på vad vass kunde heta på spanska och blev faktiskt förvånad.

Google translate sa att substantivet ”vass” heter ”caña”, vilket också bekräftades av ordboken. En caña förknippar Ama mer med en liten öl, eller man kanske får ett vasstrå tillsammans med en tapa på den här baren?

Vi tar ”vass” på engelska också när vi ändå är i farten:

Den här CD’n hade Ama en gång i tiden. Både CD-spelaren och alla skivor blev kvar i Sverige när vi flyttade till Spanien, så skivan fotades av från nätet. (Med tanke på skivans namn så hade det kanske varit lämpligt ifall Ama hade lyckats ta en skarpare bild?).

Nu har vi den sista marsdagen för år 2019 här. Det är väl helt OK, men att dom har knyckt en timme av oss det gillas inte alls!

Ama är synnerligen nöjd med att dom verkar ha kommit fram till att det där dribblandet med alla klockor ska upphöra inom EU framöver. Blev betydligt mindre nöjd när hon såg nånstans att länderna tydligen själva ska få bestämma om det ska vara sommar- eller normaltid som gäller i dom olika länderna. Kan alltså bli ett totalt sammelsurium av tidszoner inom Europa att hålla reda på. Suck…

Vad tycker ni om det här otyget med sommar- och normaltid? Och tycker ni möjligen att det där var en ledande fråga?

Nähäpp… Nu är det hög tid att leta upp alla dom klockor som måste ställas om manuellt.

Gomorron!

Återbesök och besök

 

Igår gjorde vi ännu en liten utflykt.

Vädret var inte lika fint som då när vi gjorde vår utflykt till fyren och Santa Pola i onsdags, igår var det rätt stora moln på himlen.

Vart styrde vi kosan då då?

Jo hit, för ovanlighetens skull:

Till sjukhuset Quirón.

I tisdags blev Ama av med dom resterande häftklamrarna på magen och fick en återbesökstid till igår, fredag.

Det stökade till sig en aning när Ama skulle anmäla sig i receptionen, det fanns ingen tid inbokad åt henne i datorn?

– Jomen det gör det visst! hävdade vi å det bestämdaste och viftade med tidkortet som vi fått på tisdagen.

Fast vid närmare kontroll av kortet var det nån Gunilla som var namngiven där… Haha! Vi har fått så många såna där kort att vi har slutat titta på dom så noga utan hade bara kontrollerat tiden. Men utan bokning, inget återbesök sa hon i receptionen och det fanns ingen mer tid till tant kirurg den dan.

Det är i såna lägen det är bra att vara stammis. Ama gick iväg och stegade fram till den sjuksyster som alltid brukar assistera tant kirurg, och vips var det ordnat.

Efter återbesöket var det ett bra läge för ett besök också.

Vi tog oss upp till dom väldigt bekanta omgivningarna på plan två…

… och störde Ditte mitt i maten.

Rätten kände Ama igen, den fläskfilén med äpplen är inte alls så dum. Soppan däremot lämnar en hel del övrigt att önska. Rummet var väldigt bekant också, men just i det där rummet har Ama aldrig bott. Fast bland annat rummen på båda sidor och tvärs över korridoren har varit Amas vid olika tillfällen. Plus några till…

Det var trevligt att se att Ditte var vid gott mod och efter omständigheterna tämligen pigg. Dock längtade hon efter utskrivning eller åtminstone permission över helgen vilket var fullt förståeligt.

Sen är det ju så också att bara för att man råkar vara inlagd på sjukhus vilket inte är det roligaste…

… så behöver man inte ha tråkigt hela tiden.

Senare på eftermiddagen kom dom goda nyheterna att Ditte blev utskriven och hon nu får fortsätta helgen på hemmaplan. Även om det är bra på sjukhuset så är ändå hemma bäst.

Gomorron!

En liten utflykt, del 2

 

I onsdags gjorde vi en liten utflykt och i förra inlägget hade vi hamnat ute på en klippa vid fyren Cabo de Santa Pola.

Därifrån hade vi en fantastisk utsikt.

Det var också en läskig gångväg med gallergolv, men det var tydligen många som tyckte att det var ett bra ställe att låsa fast sig vid varandra. Många hänglås fanns det. Långt borta i fjärran såg man en stad.

Ama zoomade:

Ser man på! Det var ju Alicante med sitt tydliga kännetecken, borgen Santa Barbara. (Det var först när filmen framkallades som Ama såg dom två kryssningsfartygen som låg där. Oj vad hon längtar att kryssa igen!).

Utanför udden kunde man också se typ hela vår skärgård. Ön Tabarca, alltså.

På väg därifrån var vi betydligt tuffare i vår körning. I backspegeln syntes polisbilen som vi prejade av vägen. (Eller så stod den möjligen parkerad där, men att skriva som det egentligen var, det förtar en hel del av tuffheten).

Väl ute vid huvudvägen – N332-an – igen fick man inte svänga till vänster vilket är fullt förståeligt. Det är mycket trafik på den vägen, väldigt skymd sikt och bilarna kör fort. Att bara ta sig ut till höger kan ta sin tid.

Istället för ”vända där det är möjligt” (GPS-ens råd) så körde vi ned åt höger vid Gran Alacant.

Följde sen den lilla vägen som går närmare havet.

Här fanns det skyltar som upplyste om att det var förbjudet att campa. En hel del husbilar verkade ha missat dom skyltarna.

Vi körde nedanför den klippa som vi just hade kommit från. Man såg fyren och kunde skymta gångvägen över stupet där till vänster om fyren och klacken på klippan.

Här syns gångvägen tydligare. Där den hänger utanför kanten, ja, det var där dom hade valt att ha gallergolv…

Till slut kom vi in i lite mer civiliserade trakter. Den här vägen in till Santa Pola har vi nog bara kommit på en gång förut och det var förra gången vi besökte fyren i maj 2005.

Vi siktade på att ta en lunch nånstans, och där nere i hamnen fanns det många restauranger att välja på. Jobbigt – alla dessa beslut!

Till slut så blev valet precis lika solklart som vädret:

Här käkade vi – på 100 Montaditos. Ja, det var ju onsdag och då är det alltid readag där för tusan hakar!

Vi avslutade lunchen med att köpa med oss en glass och gå ned till hamnen igen. Tänkte att när vi ändå var så nära kunde vi passa på att åka ut till Tabarca också.

Men tyvärr hade båten gått, så det får väl bli en annan gång.

Snipp, snapp, snut, så var utflykten slut!

(Fast vi åkte hem också, såklart).

Gomorron!

En liten utflykt

 

Det gjorde vi igår.

Vi inledde med att köra N332-an norröver i vår gamla, röda fina bil som får hänga med ett bra tag till om den fortsätter att sköta sig lika bra som den hittills har gjort.

För att variera oss så tog vi svängen genom La Marina. Det brukar vi inte tycka oss ha tid med i vanliga fall, men omväxling förnöjer och tid, det hade vi.

Vi kom ut på N332-an igen och nånstans mellan Santa Pola och flygplatsen så svängde vi av här.

På den här fina vägen körde vi en sisådär fyra kilometer tills vi kom fram till vår mål:

Fyren Cabo de Santa Pola.

Själva fyren får man inte besöka. Man får inte ens gå (eller cykla) fram till den vilket den där inringade skylten upplyste om…

… men Ama trasslade in kameran bakom gallergrinden och fotade fyren i alla fall. Det stod ingenting om att man inte fick stoppa in händerna där och som det sägs – luften är fri!

Det finns en spång där som man kan gå ut på och Ama – som är totalt orädd – traskade ut på den. Ni ser kanske den lilla pricken där innan kurvan?

Men vad är detta? Kan man ana en viss tvekan eller till och med vägran?

Varför då då, kan man kanske undra.

Jo, förstår ni. Det där underlaget som kändes så säkert och bra…

… det övergick till gallergolv…

… och gallret var precis där gångvägen hängde ut över stupet.

Ama hatar att gå på galler, speciellt om det befinner sig på hög höjd. Helt plötsligt var Ama inte fullt lika orädd och morsk längre.

Men ni vet väl vid det här laget vad som gäller?

Allt för bloggen!

Till slut hade Ama kommit till vägs ände. Hon kände sig både tuff och modig där hon stod och skakade (på) galler.

Anders däremot, han verkade fega ur från gallerdelen?

Vi har varit vid den där fyren tidigare, det var i maj 2005. Då fanns inte den där skywalken.

På den tiden var det Anders som var tuff och modig. Eller så gillar han helt enkelt oskyddade kanter och stup mer än han gillar gångvägar med galler och staket.

Gomorron!

Det där med att välja bil…

 

… det är faktiskt inte alls så lätt.

Sommaren 2006 köpte vi en ny bil inför flytten hit till Spanien.

Det blev denna som vi här hade hittat en bra parkering till i vår trädgård. Ni kanske känner igen den?

Dom flesta urvalskriterier stod Anders för, Ama hade egentligen bara ett krav – den skulle vara röd.

Vi var dock båda överens om att en kombi skulle vara det bästa, eftersom den skulle rymma hela vårt flyttlass ned till Spanien. Som synes så hade vi lyckats knö in en hel del grejer så den stackars bilen fick kämpa sig ned genom Europa tämligen fullastad.

Det ser kanske ut som vi hade en viss förkärlek att parkera på gräsmattor på den tiden, men faktum är att det där var en campingspot nånstans i Frankrike. Med bilen fullastad med dom grejer som vi absolut inte ville göra oss av med så kändes det bra att sova i vårt tält precis bredvid den.

Vi har varit mycket nöjda med bilen under dessa snart 13 år som vi kört runt med den. I december på väg från Benidorm passerade den 8888,8 mil. Ja, Ama gillar såna där roliga sifferkombinationer. Synd bara att inte Anders gasade lite mer just där så han körde 88 km/h också, nu var det väl bara 84 km/h. Men det kan väl inte bli perfekt jämt. (Att det är dammigt får ni faktiskt bortse från, om Ama hade utfört ett städuppdrag innan hon fotade hade hon missat den skojiga mätarställningen).

Bilen har alltså inte gått sådär fasligt långt. Dessutom gick den genom besiktningen utan anmärkning efter att ha genomgått en fullservice på Toyota. Men det börjar kanske vara dags att se sig om vad marknaden har att erbjuda?

Vi är inte riktigt överens.

Anders vill ha en stor bil, men den ryms inte i garaget.

Ama vill ha en liten bil, men den ryms inte Anders i.

Jodå, vi har testat:

Amas första bil var Fiat 126 (fast inte den på bilden, den hittade vi i Havanna 2008, Amas var ännu fulare i nån sorts beige tråkfärg). När Anders körde fick han ha växelspaken under högerknäet och han kunde inte växla utan att sätta igång helljuset – reglaget för ljuset satt på en spak på vänstra sidan av ratten och Anders kom åt den med knäet när han skulle trampa ned kopplingen.

Nåja. Det blir väl till att kompromissa i sinom tid.

Ama börjar till och med vela när det kommer till färgen. Jodå, rött är ju finast, men det är inte en lika praktisk färg som silvergrå. Förutom att damm och smuts inte syns lika bra på en sån så är det väldans bra att kunna använda silvertejp ifall bilen börjar ramla isär.

Då syns ju lagningen knappt alls.

Ama tycker att en bil bara är ett fordon som ska ta en från punkt A till punkt B utan att krångla. Den ska helst vara bekväm att sitta i också. Det var inte Amas första bil, den där Fiaten. Det stod till och med i ett reklamblad som följde med den nåt i stil med: ”Om vi ska vara ärliga så sitter inte två vuxna personer helt bekvämt i baksätet vid långkörningar”. Det var helt klart en underdrift – ingen satt bekvämt nånstans i den där bilen oavsett körsträcka.

Vi får fundera vidare. Alternativt kan vi uppfinna rödtejp ifall vår bil också börjar falla ihop.

Hur tänker ni när det är dags för bilbyte?

Gomorron!

Vad kan man roa sig med på en måndag i Torrevieja?

 

Ama fick en lysande idé under helgen när hon kollade på datorn:

– Vi kan väl klättra i träd? Det ser ju buskul ut!

Men Anders sa nej. Ama ska hålla sig på mattan marken ett tag till. Dessutom ska man tydligen göra det på… ördagar?

Så vi åkte hit istället:

Till Zenia Boulevard.

Vi behövde nämligen sopsortera.

När vi nu ändå var där så fanns det en himla massa andra saker man kunde göra.

Exempelvis spegla sig i en foodtruck som Ama aldrig sett där förut. Tittar man noga ser man oss båda i bilden och jösses vilka spinkiga ben vi har båda två!

Man kunde även dansa, men till höger utanför bilden fanns något mycket roligare att företa sig:

Jaaa! Vi plaskar omkring i vattnet istället! Den där varningen för blött golv var också ny. Något onödig skulle Ama påstå, om man inte ser att det där ”golvet” är blött, då ser man nog inte skylten heller.

Ama skulle preciiis hoppa in och plaska runt när hon fick syn på ännu en ny skylt:

Attans också! Ama hade inga flip-flops på sig.

Så vi tog en fika istället. Den där gasvärmemanicken kändes tämligen överdriven, det var hyfsat varmt ändå.

Vad kan man mer hitta på där på Zenia Boulevard?

Tja…

… man kan ju alltid shoppa om man vill, men det ville vi inte.

Eller vi och vi?

Hälften av oss verkade gilla shopping.

Som ni kanske la märke till så hade vi långbyxor på och kofta med oss igår. Men likt gasvärmemanicken kändes det ganska överdrivet.

Det var till och med en grad varmare ute än inne.

Ja, det var vad vi roade oss med på en måndag i Torrevieja.

Hittade ni på nåt skoj?

Gomorron!

PS: Zenia Boulevard ligger egentligen i Orihuela Costa just utanför Torreviejas stadsgräns, men vi började och avslutade i Torrevieja i alla fall.

Födelsedagsårsfirande

 

I lördags var vi ett gäng som samlades hemma hos Dan och Carita på ett glas cava.

Patrik, Per, Dan, Carita, Christel, Ama och Ami såg ut av att vara mer intresserade av andra delen av rummet än av fotografen Anders.

Vad kollade dom på?

Jo, på…

… Bosse, men främst på själva föremålet för firandet, Ditte. Hon har inte bara födelsedagsmånad. Nejdå. När man nollar så är man in sin fulla rätt att fira hela året, ett helt födelsedagsår alltså. Ditte som trodde att vi ”bara” skulle gå ut och äta middag tillsammans var både överraskad och rörd över presenterna hon fick.

Men självklart var det inget lurt med att vi skulle gå ut och äta. Här hade vi samlats på Las Cañas.

Det kom in en fantastisk paella som ställdes mitt på bordet.

Med flera bloggare på plats så fotades den såklart från alla håll och kanter.

Den där ”lilla” paellan var för fem personer, hälften av oss hade beställt annat från menyn.

Ama, till exempel, åt supergoda lammkotletter som syns där till höger i bild.

När maten till slut var färdigfotograferad så var det dags att hugga in…

… och då var det ingen som orkade bry sig om nån fotograf längre.

På slutet kändes det lite som vi hade hamnat i lyxfällan.

Inte för matens skull för den var både god och prisvärd, men Ama kom osökt att tänka på den där budgettavlan i programmet när alla pengar kom fram på bordet. Inte helt enkelt att räkna ut vem som skulle betala vad heller. Den gemensamma notan presenterade nämligen alla enskilda poster utan moms, den las på som en klumpsumma i slutet. Vi grejade det till slut så att alla var glada och nöjda och inte alls ruinerade. Det blev en mycket trevlig kväll – tack alla!

Ama kände att hon kanske inte är fullt så pigg och rask som hon vill låtsas om, så vi bröt upp lite tidigare än dom andra (fast vi smet inte från notan!).

Igår visade sig att Ama nog hade rätt i sin känsla där, för kolla bara vad som hände i då:

Ser ni det förskräckliga som hade hänt när hon hängde tvätten på morgonen? En helt frisk Ama vid sina sinnens fulla bruk skulle ALDRIG ha gjort sådär!

Men, men. Med omvårdnad…

… och kärlek från Syster Anders kommer det nog att ordna till sig så att Ama snart är 100 igen. Åhå! Även om det inte var 100 år som Ama menade med det, så måste det väl ändå vara att nolla när man blir 100 procent? Jösses vad det ska firas då!

Hmm… Undrar om Anders kanske fixade till det där hjärtat på frukostägget för att avleda Amas uppmärksamhet från att han hade tagit en tugga av det? Näe, så kan det väl ändå inte vara…

Gomorron!

PS: Igår vid 17:16 var det ett jordskalv 18 km ut i havet utanför Torrevieja på 40 km djup och på 4,2 på richterskalan. Jösses vad det skakade! Riktigt obehagligt.

Skyltsöndag – öga

 

Så var det dags för Skyltsöndag med BP igen och ännu en gång blir det en kombi med Sannas Weekly Photochallenge där veckans tema är Öga.

Dom flesta bilderna kommer från denna vecka som nu är inne på sitt upplopp, men givetvis har Ama inte kunnat låta bli att snoka i arkivet också.

Det här ögat finns inte långt hemifrån oss, på Avenida de las Habaneras (att det finns just på den gatan hade ni garanterat inte kunnat räkna ut själva, va?).

En annan sorts ögon finns på tärningar. Ama har alltid sett dom där symbolerna på skylten som tärningar, men med tanke på pizzakedjans namn är det nog dominobrickor? Haha! Sherlock Ama strikes again! En snabb googling visade att prickarna även kallas ögon på dominobrickor så Ama hade inte tagit bilden helt i onödan.

På väg mot Benidorm finns den här tunneln som är radarövervakad. Med sina bloggögon tycker Ama att radarsymbolen ser ut som ett öga som tittar, och radarn ”ser” ju när vi kör för fort, så den bilden får också vara med. (Tack för att det är tillåtet med fria tolkningar i båda utmaningarna!).

Många ögon på den här bilden. Svampbob fyrkant, Bart och Homer Simpson hjälpte Ama på traven. Eller med kombiutmaningen i alla fall.

I den här affären med det märkliga namnet (Kuk…mus… nånting) fanns det också skyltar med ögon. Plus en instruktion hur man bäst (?) använder sitt betalkort.

Kattväskorna i Guadalest hade vackra, blå ögon. Ama föll dock mest för den där kameraväskan. Himla kul modell, men inte så praktisk med fack och så. Den kostade dessutom 50 euro, så den fick bli kvar i affären.

Här var det ett öga i skyltfönstret…

… och här var det själva skylten som var ögat.

Det är bra att ha ögonen med sig.

Sen kan det vara bra att få hjälp på vägen med åt vilket håll man ska se. Speciellt i länder med vänstertrafik. (Kaaan tänkas att Ama har paintat lite där för att få med ögonen).

Om man med sina ögon ser nåt som man redan har sett?

Ja, då blir det helt enkelt en:

Déjà vu.

Ögon är inte helt ovanligt förekommande i talesätt heller. Som exempelvis det här:

”Öga för öga”…

… ”tand för tand”.

När vi ändå är inne på den linjen så kan inte Ama låta bli att ta med en gammal favoritbild när det kommer till talesätt om ögon:

”Det var nära ögat!”. (Det fanns skyltar som sa att man inte fick gå fram till ögat där i Dallas, men dom ”såg” vi inte. Det är inte alltid man vill ha ögonen med sig).

Nu kommer veckans absoluta favoritinslag till det här inlägget:

Ama skyltar med den underbara överraskningen hon hittade i brevlådan i fredags. (Ni ser väl älgens ögon där också?)

Och kolla vilket härligt innehåll det var i det där kuvertet:

Jätteläckra finwettexar som Ama inte hade i sin samling tidigare! (Gubben och gumman har ögon och som en bonus till veckans ord finns även en glob med. I och för sig inte en ögonglob, men ändå).

Brevet kom från Skyltsöndagens obestridda drottning – BP! En present för att fira deltagandet i 200-jubiléet härom veckan.

Nej, BP. INGA wettexar är tråkiga! Dom du skickade hör dock till kategorin ”oanvändbara”. För fina för att användas, alltså. Blöter man ned dom blir dom ju förstörda. Dessutom var det dom första komposterbara i samlingen. Om dom verkligen är det lär vi aldrig få veta, eftersom dom som sagt är för fina för att användas.

Tack så jättemycket för dom chica wettexarna och tack också för att du fortsätter med Skyltsöndagen! Var skulle vi skyltfetischister annars göra av alla våra skyltar som vi hittar där ute i stora vida världen?

Hmm… Nån dag kanske Ama måste räkna efter hur många wettexar som nu finns i samlingen, det börjar bli en del.

Gomorron!

Blandat bandat fotat från Benidorm

 

Ama hittade lite smått och gott i restlagret av bilder från Benidorm och tänkte visa några till här på bloggen.

Då kööör vi! Eller då promenerar vi väl iväg en sväng ut på stan i alla fall.

Trots att det finns flera fina stränder i Benidorm så promenerar vi helst där man slipper få en massa sand mellan tårna. Finns alldeles suveräna strandpromenader som både är platta och plattsatta.

Utefter promenaden ovanför Poniente hade dom en marknad med en massa grejs att köpa och en glad linslus i förgrunden.

Dom där figurerna var inriktade på sömnad som det verkade.

I en lägenhet belägen i där fyrkantegrejen överst på huset vete tusan om Ama skulle vilja vara. Såg ut som den bara var ditlagd och dinglade oroväckande långt ut över kanten på den undre delen av byggnaden.

Det där fräna och färgglada huset har Ama aldrig sett förut, eller åtminstone inte tänkt på. Såg betydligt säkrare ut.

Ser ni dom där vita duvorna som flaxar runt där i bilden?

Så här ser dom ut när dom inte flaxar. Ama älskar att mata dom! Fast hon lät bli den här gången för dom kan vara väldigt påflugna och det skulle nog inte vara så bra då Ama hade en massa häftklamrar på magen.

På vissa gator var det väldans trångt och mängder med folk. (Hmm… Ser ut som Ama har tagit rygg på Stalkern där lite längre fram?)

På andra gator var det mer trångt för trafiken.

När det är så trångt gäller det att bevaka sin plats noga:

Den där killen i orange vägrade flytta undan sin gråa tunna ens när ambulansen ville fram.

När vi hade tröttnat på att trängas med folk och bilar på gatorna så hittade vi andra grejer att roa oss med.

Som att shoppa (nej, Anders fick inte köpa den tröjan)…

… eller att åka Lilla Tåget (nej, Ama fick inte åka den här gången heller).

Sen hittade vi några nöjen som vi båda var pigga på och som vi båda fick göra.

Som att äta och dricka…

… och träna på spegelselfiesar.

En härlig dag!

♫ ♫♪♪ Och över alltihopa… ♫ ♫♪♪

♫ ♫♪♪ … lyste Moder soo-ool! ♫ ♫♪♪ (Även om det där nu råkade vara Gubben i månen så är det Moder sol som får honom att lysa. Så det så!)

Okej. ”Några” bilder blev visst ganska många, men ni ska vara glada att ni slapp se alla.

Gomorron!

En härlig kväll med Västerbottenstema

 

I onsdags var vi bjudna hem till…

… Leffe…

… och Karlsson.

Först samlades vi – Leffe, Per, Ami, Ama, Patrik, Yvonne och Karlsson – ute på terrassen på framsidan och avnjöt ett glas cava. Av Stalkern syntes inte ett spår. Undrar just var han höll hus?

Vi passade också på att beundra Leffes senaste projekt – den där trappen. Ami verkade en anings förskräckt och misstänksam, men Ama var modig och hade redan skuttat (nåja) nedför den.

Efter den senaste tidens finväder hade vädergudarna vänt oss ryggen och bjöd på moln och kalla vindar.

Men vad gjorde väl det…

… när det fanns härlig stugvärme och ett fint uppdukat bord inomhus.

Hittills kanske det verkar lite oklart med det där Västerbottenstemat? Det var mixat med folk med sina rötter ända uppifrån från Lappland via Finland ända ned till Skåne.

Men om man bara tar bort det där ”te” ur ordet ”Västerbottenstemat” så klarnar det. Det handlade om Västerbottensmat.

Inledningsvis blev det västerbottenspaj och tjälknöl gjord på en älg fälld i Västerbotten, möjligen av Karlsson herself. Omöjligt att avgöra vem i jaktlaget som fällt just den älgen.

Superdupergott!

Ama höll noga koll på huvudrätten som stod och väntade på köksbänken:

Parisare från Bastuträsk!

När vi hade mumsat i oss den goda förrätten så var det dags att grilla parisarna. Leffe var grillmästare och Patrik… Ja, han övervakade väl det hela. Dom på bortre grillen var den vanliga sortens parisare medan dom på hitresidan var en nyhet – chorizoparisare.

Ama – som är konservativ av sig och inte ville riskera nåt – gjorde i ordning en originalparisare med dom rätta tillbehören. Senap, ketchup, rå lök och gurkmajonnäs.

Himmelskt gott!

Men det såg mörkt ut ett tag:

För Ama var så till sig av det högtidliga ögonblicket att äntligen få äta en riktigt äkta parisare igen, så hon hade glömt att ta av sig solglasögonen. När hon blev tillsagd att det kunde vara läge att ta av dom så var det fortfarande himmelskt gott och såg dessutom inte ett dugg mörkt ut längre.

Till andra omgången så vågade sig Ama till och med på att testa nymodigheten – chorizovarianten. Den var också suveränt god.

Till kaffet blev det ytterligare en västerbottnisk specialitet:

Grisar! Anisbröd alltså. Såna fick vi alltid på jularna hemma när Ama var liten. Har inte ätit såna på mååånga år – snacka om nostalgikick!

Tack alla – och särskilt Leffe och Karlsson – för en smarrig, glad och trevlig eftermiddag och kväll!

Gomorron!