Äntligen!

 

För en vecka sen låg Ama på det här viset:

Med en massa slangar och grejs på intensiven (alla mojänger som dom hade kopplat till Ama kom inte med i bild). Där fick hon ligga i ett drygt dygn innan hon åkte upp till en ”vanlig” kuppe på sjukhuset.

I förrgår var bilden en annan. Ama var befriad från det mesta och var ute och kollade dom intressanta routerinstallationerna i korridorerna.

Och igår:

Äntligen! Efter ytterligare en vecka på sjukan blev hon utsläppt – weehooo! Hon fick till och med beröm av en sköterska på avdelningen som sa att hon hade piggat på sig ovanligt fort. Folk som hamnar på intensiven efter en operation brukar som regel ta betydligt längre tid på sig innan det kan bli tal om hemgång.

Vad hände? Det skulle ju bara vara en enkel titthålsoperation för att stänga till ett bråck? (Obs! Vill ni slippa rätt läbbiga grejer och en onödigt lång text så kan ni sluta läsa nu. Ama skriver det här nedanför mest som en dagbok till sig själv).

Jo. När dom öppnade för att täppa till bråcket såg dom att tarmarna hade tjorvat ihop sig alldeles. Tydligen hade dom velat komma ut genom det där bråcket allihopa på en gång. Läkarna var mycket förvånade att Ama inte hade haft ont av detta. Nåväl, dom trasslade ut tarmarna, lagade bråcket med ett nät och efter några dagar fick Ama åka hem med ett dränage kvar som dinglade på magen.

Hon åkte tillbaks på kontroll efter några dagar då dom kunde konstatera att dränaget fortfarande behövdes. Dom bytte påse och Ama åkte hem igen. Hon kom dock raskt tillbaka då det nya dränaget gick sönder direkt efter hemkomst.

Då konstaterades att tjocktarmen hade varit tämligen aggressiv och attackerat det där ”stänga-bråck-nätet”. Tjocktarmen hade trasats sönder och en infektion hade uppstått. Läkarna hade aldrig sett nåt liknande. En ny operation genomfördes där 10 cm av tjocktarmen togs bort och bråcket syddes igen, denna gång utan nät. Dessutom förärades Ama med en stomipåse för att den trasiga tjocktarmen skulle kunna läka i lugn och ro. Två påsar på magen, alltså.

Där är vi nu. Det återstår en lååång resa innan Ama är på banan som vanligt igen. Nu i första skedet kommer det att bli besök på sjukan varje dag för att pyssla om dom (minst) 26 stygn som nu finns lite här och där på Amas mage. Återbesök på tisdag då kanske det extra dränaget tas bort (jäpp, det är två påsar plus ett extra ”dräneringsrör” på magen just nu).

Efter att stygnen är borta kommer Ama att kunna leva precis som vanligt, med den skillnaden att toabesöken blir lite annorlunda. Det kommer dock att ta en tre – fyra månader innan det är dags att ta bort stomin och sy igen innandömet i buken till det normala.

Men nu ska Ama sluta tjata om en massa sjukhusgrejsimojs. På grund av en viss matthet så är det fortfarande ett tämligen lågt läge här, fast tack och lov på hemmaplan. Betydligt skönare här, även om all personal på sjukhuset har varit otroligt gulliga, snälla och omtänksamma. Ama har dessutom haft några veckor med intensiva spanska språkövningar vilket har lett till många skratt i sjukrummet.  Inget ont som inte har nåt gott med sig, haha! (Tilläggas bör att större delen av personalen pratar en utmärkt engelska och när det har varit ”extra viktigt” så tillkallar dom alltid en svensk tolk. En sån kan man alltid be att få när man så önskar oavsett hur viktigt eller oviktigt det nu kan tyckas vara)

Sjukhusbloggen tar nu sommarlov, och Ama ska försöka hitta nåt roligare att skriva om. Finns trots allt en hel del grejs i arkivet som kan bli betydligt trevligare läsning.

Men som sagt – OJ vad det är skönt att vara hemma igen! Ama berättade för Syster Anders att när man har blivit opererad så ingår glass i rehabiliteringen. (Att den kuren gäller när man har opererat bort halsmandlarna, det sa hon inget om, och ni skvallrar väl inte?)

Tack ännu en gång till er alla – ni har varit så härligt stöttande, sånt både värmer och underlättar tillvaron. PUSS på er!

Imorgon: Nåt annat än sjukhus. Förhoppningsvis!

Gomorron!