Vart tog Ama vägen denna gången då?

 

Natten till torsdagen var tuff. Mycket tuff.

Så tidigt i torsdags morse satt Ama här:

I väntrummet på akuten på Hospital de Torrevieja.

Hej vad det går. Nål in på en endaste gång.

Här sitter Ama och väntar…

.. och här har hon väntat klart. Har fått en egen kuppe med utsikt över saltsjön.

Sen har Ama åkt säng i korridorerna. Kallade man den lille söter farbrorn för Michael Schumacher så gick det riktigt undan.

Här åker Ama säng i hissarna…

Nej, om vi skulle försöka vara lite seriösa här en stund.

Ända sen Ama kom in på sjukhuset så har dom varit just det. Seriösa. Det har tagits blodprover, temperaturen och blodrtyckets har mätts hela tiden. Det har knådats på magen av ett antal doktorer, det har röntgats mage och lungor samt körts ultraljud på alltihop.

Ama är oerhört tacksam och glad över att dom tog det på fullaste allvar när hon kom in med ”lite ont i magen”.

Och idag, på eftermiddagen kom en diagnos.

Diabetes.

Det var det som hade ställt till alltsammans, alla andra värden är bra (utom blodtrycket, men det brukar ju liksom ”haka på”).

Det kunde ha varit värre – mycket värre. Det är inte alltid helt bra att läsa på google samtidigt som man befinner sig i ett utredningstillstånd av en sjukdom. (Ama’s egen teori hade också varit värre på sitt sätt. Hon undrade ifall den där stumpan som försvann i förra tvätten hade råkat slinka ned och fastnat. Sådär som på söta hundvalpar i tv, ni vet)

Nu ska dom behålla Ama här tills på måndag. För att få koll på värdena och förklara vilka omställningarna kommer att bli.

Det här kommer att bli bra, hörrni!

Och trots att Anders har inrett en finfin blogghörna i kuppen här på sjukhuset…

… så lär ni inte få höra så mycket mer härifrån så länge armen ser ut som en smärre julgran.

Så Ama nöjer sig med att vika adjö, och säga kram på er!