Nej…

 

… det bidde ingen hemgång för Ama idag.

Men vet ni vad? Det gör faktiskt ingenting. För:

1. Ama har blivit frikopplad från alla slangar och dränage (en liten kanyl sitter kvar i vänsterarmen ”om-utifall-att”, men den stör inte). Fri såsom fågeln!
2. Staffans brorsa Holger Stativ står och skäms i skamvrån.
3. Mat. Det bjuds på riktig mat.
4. Vi har ett par filmer kvar att titta på. Onödigt att ha krånglat med dom och sen bara titta på dom hemma, liksom.
5. Det blir hemfärd imorgon – dom vill göra lite slutliga tester, vilket bara känns tryggt och bra.

Och ser ni vilka vackra piller dom skakat fram så här på upploppet av behandlingen? Wow!

Men det allra, allra, allra bästa – det som fick Ama att brista ut i gråt inför tant doktorn som lämnade beskedet – det är att sen dom plockade väck gallblåsan så har diabetesen lyst med sin frånvaro. Tårarna var alltså glädjetårar och inget annat.

Man ska ju absolut inte ropa hej för tidigt, men det kändes som om dom bortopererade gallstenarna fick sällskap av en annan tung sten.

Tack ALLA för ert stora stöd här på bloggen – ni är världsbäst!

Tusen, miljoner krAMAr från en lättad Ama som nu ska försöka lägga ner den här sjukhusbloggen och hitta nåt trevligare att blogga om.

Hoppas, hoppas, hoppas!!!

 

Nu hjälps vi åt att hålla tummarna va?

I morse vid tio i sju var dom här och tog nya blodtester. Om dom är ok, och ifall dom pillar bort dränaget, då kanske – kanske! – det blir hemgång för Ama idag.

Sen dess har Ama inte riktigt kunna slappna av.

Hon studerade den fantastiska soluppgången i den sneda omgivningen och konstaterade att dom där orosmolnen inte är något att oroa sig över.

Men sen dök ett annat orosmoln upp:

GAAAH! Är det inte Stalkern? Men vad sjutton, han kan ju skjutsa hem Ama när han ändå är i krokarna.

Hoppas, hoppas, hoppas…

Gomorron!