Alla goda ting är tre…

 

Som stolt medlem av Bongoklubben hos Krönikören så har jag blivit utmanad att förtälja något i ämnet Har jag gjort bort mig nu igen?.

Den som lämnade över stafettpinnen till Ama var Hillevi. Hur hon har förtjänat sin plats i Bongoklubben kan ni läsa HÄR.

Ama har valt ut tre händelser som jag härmed kommer att presentera i stigande kronologisk ordning. Åldersmässigt, alltså.

ETT:

När jag gick på mellanstadiet så var jag med en klasskompis på biblioteket och lyssnade på lp-skivor. För er något yngre läsare kan jag berätta att det var svarta (oftast), stora, runda skivor som man spelade på grammofon (här får ni googla).

Nåväl. Där satt vi och lyssnade med stora hörlurar, typ den modellen som man numer bara ser på byggarbetsplatser. Om ens där.

Det satt några söta killar och kivades lite grann mitt emot oss. Jag vänder mig till min kompis. Eftersom musiken i hörlurarna är tämligen hög så vrålar jag:

– DOM DÄR KILLARNA SLÅSS NOG OM MIG!

Hur smart är det på ett bibliotek, liksom? Jag ville försvinna genom golvet eller gå upp i rök eller nåt. Fast det behövdes inte – dom där killarna pep iväg illa kvickt.

Ok. Ni slipper googla ungdomar. Här ser ni Ama med stora lurar, en grammofon och lp-skivor.

TVÅ:

Nu har vi kommit till högstadiet. I nian hade vi pryo, som det hette då. Ama fick en ingivelse och tänkte att om jag pryar hos tandläkaren kanske jag kommer över min tandläkarskräck (hjälpte inte kan jag säga).

Det var en rotfyllning på gång. Ama skulle blästra luft under behandlingen, dvs blåsa bort allt borrspån. Patienten hade fullt med mojänger i munnen och allt var väldigt otäckt. Då säger tandläkaren:

– Titta närmare här så får du se…

Ama böjer sig lydigt fram, och vad händer? Jo, vips hade jag fastnat med håret i tandläkarborren! Inte i själva borren, men väl i remmarna som drev borren. (Dom var alltså inte inkapslade på den tiden, i alla fall inte där jag var. Tyvärr…)

Jag satt benhårt fast. Patienten började fnissa så en massa saker lossnade (dock inte tänderna) och tandläkaren asgarvade och sa:

– Hur ska vi få loss dig nu? Ska jag backa borren, kanske?

Gissa om jag hade flätor resten av den veckan?

Ama hade flätor i flera år efter den upplevelsen… 

TRE:

Nu har Ama vuxit upp och blivit en mogen kvinna. Nåja. Flyttat till Stockholm hade jag i alla fall gjort.

Min underbara och goa svägerska Anki som jobbar på sjukhus är bra på precis alla sätt och vis. Förutom möjligen en sak – hon äter inte surströmming. Så när hon skulle jobba kväll en helg så bjöd vi över brorsan på surströmmingskalas.

Vi hade väldigt trevligt, och Ama tyckte synd om stackars Anki som måste jobba medan vi partajade. Då kom jag på en absolut briljant idé!

Så jag greppade telefonluren, ringde till avdelningen och frågade efter henne. Efter en stund hörde jag henne säga: Hallå? Då tog vi i för kung och fosterland och sjöng den fina snapsvisan Undulaten för henne. Inte bara en vers, nejdå vi tog båda verserna i en vackert skrålande tonart. När vi äntligen tystnade väste hon:

– Johanne! Vi opererar!

Ooops! Den som hade svarat hade gått in i salen med en telefon som han höll mot Ankis öra. Hon hade tryckt örat så hårt hon kunde mot luren för att inte oljudet skulle gå ut på salen. När jag fick höra det drog jag en lättnadens suck trots allt – jag hade sett framför mig en högtalartelefon…

(Här vill jag förtydliga två saker: Patienten klarade sig utan men och Ama hade inte alls sagt att det var nåt viktigt jag ville, blev inte ens tillfrågad om det)

Här har ni texten ifall ni känner för att ringa och sjunga för nån. Fast ni får bara första versen. Det kan bli extra pinsamt annars.

Så. Nog tycker jag att jag platsar i Bongoklubben. Fast på senare år har jag inte alls gjort bort mig. Däremot har jag lite svårt med närminnet.

Stafettpinnen går nu över till ansepanse. Och sen hoppas jag att det här inlägget snart är bortglömt.