Almuñécar – VVB!

 

VVB står för dom bevingade orden ”Våga Vägra Borgen”.

När vi gick i en fin park den första dagen i Almuñécar fick vi se detta:

En borg som tronade uppe på en stor kulle.

– Aldrig i livet! sa Ama som kände sig morsk nog för VVB.

Så vi gick in till dom gamla delarna av stan istället.

Där fanns det mysiga gränder.

Vi hälsade på byborna som verkade vara lite som främlingar. Aliens, alltså.

Bodegan var stängd. Det var väl synd.

Det arkeologiska museet var också stängt. Det var väl synd.

Vi traskade vidare i stan.

Det var ganska backigt…

… så Ama passade på att tjuvpausa med bortförklaringen att hon skulle fota dom fräna blommorna. Likaså bra att smälla av en bild, det är ju ändå Anders som har hand om fotoarkivet och Ama vill ju inte att han ska bli misstänksam över dom uteblivna bilderna och komma på Amas knep för att pausa.

Som tur var så fanns det många blommor att fota ändes vägen.

Men sen… WTF???

Ama kände sig lurad. Fintad att gå bakvägen upp till borgen, typ.

Eller var det det lutande tornet i Pisa som vi hade kommit fram till?

– Komsi, komsi gumman så går vi in och kollar, sa Anders.

Men då blev Ama räddad av gonggongen.

Ni ser lappen borta på dörren va?

HA! Eftersom det var San Juan och helgdag precis den dagen så var borgen stängd.

Men det blev inte så tokigt ändå…

… för utsikten var fin och vi sparade fem euro per person som en kombibiljett till det arkeologiska museet och borgen skulle ha kostat. Ekonomipriset närmar sig med stormsteg.

Sen gick vi ned igen, dock lugnt och sansat och inte med stormsteg.

Sista dagen på första halvan av 2020 idag… Oj vad tiden går! Tidigare verkade det som det skulle bli tvångsanslutning till ”Nya WordPress” imorgon, men nu står det att det kommer att aktiveras för alla inom en ”nära framtid”. Ama hoppas att den framtiden ligger betydligt längre fram i tiden och fortsätter att trycka på ”Avfärda”. Men om det inte blir nåt inlägg från Ama imorgon så behöver det nödvändigtvis inte bero på skolk.

Gomorron!

Hemma igen!

 

Efter fem nätter ute på vift så kom vi hem igår. (Ja, vi viftade såklart på dagarna också).

Så här såg rutten ut:

1. Almuñécar (två nätter på ett ”internationellt” hotell).
2. Benalmádena (en superkul eftermiddagsvisit hos Emma med familj).
3. Jaén (två nätter på ett fint parador).
4. Tabernas (en natt på ett trevligt hostal).

Det blev faktiskt en riktig kattresa! Jajjemensan, kolla bara:

1: I Almuñécar morsade vi på den här katten.

2: I Benalmádena morsade vi nästan på den här katten, men vildkatten Tramse kom fram först precis efter att vi hade åkt. Tror han tyckte att vi var en anings otäcka… Därför snodde Ama helt fräckt den här bilden från Emma, ska det vara en kattresa måste det såklart vara en katt med även här. Hoppas på att kunna ta en egen bild nästa gång vi träffas.

3: I Jaén fick Anders som kompensation hälsa på en bautastor Tramse.

4: I Tabernas fick han hälsa på två katter. En var mer intresserad, men tittar man noga så ser man en svart katt som ligger där och slöar på fönsterbrädan och på katters vis inte riktigt orkar bry sig.

Nu är vi som sagt var hemma igen, och lyckligtvis kom vi hem en söndag. Då kanske ni kan ana vad vi gjorde?

Jajjemensan!

Readag på 100 Montaditos. Alla skuggplatser ute var tagna, men nu får man även sitta inomhus och äta. Skönt i ett lagom svalt AC-tempererat rum. Man fick dock inte sitta vid alla bord. Ama förstod budskapet trots att det var lite oklart vad som gällde…

Det var rätt många som badade nere vid Playa del Cura, dock inte vi. Vi hade ju precis ätit och ville inte riskera att få kramp.

Vi har haft en riktigt trevlig tur, den första på fyra månader. Många bilder finns kvar i det färska arkivet så ni har nog inte sett det sista från den här svängen i Andalusien. Ja, ifall ni kommer tillbaks hit till bloggen igen och det hoppas Ama verkligen att ni gör! Alltid trevligt med sällskap på resorna.

Gomorron!

Skyltsöndag – nöt

 

Så var det dags för Skyltsöndag med BP igen och ännu en gång blir det en kombi med Sannas Weekly Photochallenge där veckans tema är Nöt.

Den här veckan blir det en salig röra med både gamla bilder och såna som är färska från veckan som gått.

Ama inleder med nötkreatur.

Här var en tjur som hade lyckats att rymma från tjurfäktningsarenan i bakgrunden. Duktigt jobbat!

Den här tjuren var från början en reklamskylt för ett brandymärke i Spanien. Den fanns på många ställen runt och i landet och det stod ”Veterano” med stora blaffiga bokstäver på den. Sen förbjöds spritreklam ett tag och då målade dom helt sonika över texten med svart färg – alla visste ändå vad den symboliserade. Nu har tjurarna till och med blivit kulturminnesmärkta. Vi besökte destilleriet – Osborne – 2010 vilket Ama berättat om HÄR.

Det varnas rätt ofta för kossor på vägarna här, men det är inte särskilt ofta man ser dom.

Fast plötsligt händer det:

Där stod det en rackare. Kanske kunde man få ett stop mjölk där?

Ingen ko på isen kan man säga, men väl en på taket och en i dörröppningen.

Ama byter nu till dom vegetariska nötterna.

Dom kan man köpa i storpack…

… eller i mindre förpackningar. Lägg märke till plasthandskarna. Nu i coronatiderna har dom varit obligatoriska och affärerna har kört enligt principen ”one size fits all”. Det är dock inte alltid med sanningen överensstämmande.

Nutella. Gott! Massor av hasselnötter och en hel del andra E-grejsimojs och sånt.

2015 lyckades Ama klämma sig in i ett förråd för att kolla på när dom levererade mandlar från odlingarna.

Senare på kvällen såg vi hur en familj satt med mandlar upp till knäna och sorterade eller vad dom nu gjorde. Mängder av nötter var det!

Den här korren nöjde sig dock med en enda nöt. I alla fall just där och då.

Sen kommer vi till dom nötter som är svåra att knäcka.

Den här mannen var en hejare på att knäcka nötter.

Även Anders är en fena på den konsten, fast lite på ett annat plan. Pilen pekar på en av dom mandlar som Ama råkade palla när vi studerade mandelskörden lite högre upp i inlägget. Vi hade ingen nötknäckare med oss på resan, men Anders lyckades ändå knäcka den nöten med hjälp av stolsbenet.

En del svårknäckta nötter är i form av ekvationer:

Såna går ju att lösa på lite olika vis.

Igår lämnade vi som sagt paradoret i Jaén och gav oss ut för att nöta lite mer på vägarna.

Idag fortsätter det nötandet eftersom vi siktar på att åka hem igen.

Ha en fin söndag!

Gomorron! 

Paradoret i Jaén och Castillo de Santa Catalina

 

Vi checkade in på paradoret i Jaén.

Ama bara älskar paradorer. Dom är så himla fina!

Oftast är det gamla, vackra borgar eller slott som är omsorgsfullt renoverade.

Vårt rum var jättefint…

… och från terrassen hade vi en helt makalös utsikt över nejderna. (Varför heter det förresten ”nejder”? När man gillar dom så är ”jader” en mycket bättre benämning kan Ama tycka…).

Det fanns även stora, öppna allmänna ytor.

Det enda problemet Ama kunde se var detta:

Stalkern verkade vara på plats?

Vägg i vägg med paradoret låg det en borg – Castillo de Santa Catalina. Ama kände genast det där med VVB! (Våga Vägra Borgen, alltså).

Men… Ibland måste man tänka om.

Det råkade vara torsdag eftermiddag, och just den tiden på veckan var det fri entré till borgen. VVB vs Ekonomipriset? Svårt val. Om ni undrar vad Ama håller på med så stod det ”No tocar!” på en skylt just utanför bild. ”Inte röra” alltså. Svårt att motstå.

Vi kollade noga på den populära filmen som berättade om borgens historia.

Ama var nog inte tillräckligt uppmärksam…

… för hon hamnade i fängelse, utan att passera ”Gå”.

Men hon kom ut igen – tummen upp!

Från det högsta tornet i bakgrunden hade man en fantastisk utsikt.

Tyvärr var ju Stalkern där uppe…

… så Ama vågade sig inte upp.

Utsikten var som sagt helt formidabel. Ni ser det vita korset där va?

Och kors i taket!

Dit vågade sig Ama.

Har mer att visa från Jaén, men det får bli en annan gång. Idag ger vi oss av igen.

Ha en finfin lördag!

Gomorron!

Ett väldigt trevligt möte!

 

Fast ett försenat sådant.

Det skulle egentligen ha gått av stapeln redan den 19:e februari…

… men ett armbrott kom emellan så vi blev tvungna att avbryta turen och åka från Granada direkt hem till Torrevieja. Sen kom ju det där skitviruset…

Nu skulle vi göra ett försök igen och den här gången höll ett benbrott på att komma emellan:

Ett benbrott på sängen alltså. När Anders skulle vända sig om så brakade sängen ihop och han rasade i stengolvet. Som tur var höll Anders den här gången.

Ett par raska grabbar kom med en ny och stadigare säng och allt var frid och fröjd.

Dagen efter – igår alltså – checkade vi ut från hotellet och gick till bilen på gratisparkeringen en liten bit bort.

När vi körde ut från Almuñécar passerade vi en båt på torra land. Såg ut som det var ett specialbyggt hus, mycket fränt var det i alla fall.

Vi fortsatte västerut utefter kusten och kom ganska snart in på Costa del Sol.

Målet var detta:

Benalmádena.

Ännu närmare bestämt detta:

Den bland många bloggare så välkända poolvyn. Jomenvisst hade vi kommit till Emma med bloggen Sol som sol. Fantastiskt skoj att träffa henne, maken och sonen!

Här stod Emma och Ama och diskuterade livets viktigheter av alla de slag…

… och här stod grabbarna och diskuterade livets viktigheter som för deras del mest bestod av hallonpajer. Såna där datamanicker alltså. Jodå, dom diskuterade annat också.

Sen bjöd Emma på supergod mat. En serbisk rätt som hette… … … Jodå, nånting hette den.

Efterrätten bestod av en smarrig kladdchokladkaka med fresas eller fresónes eller vad det nu var. Ama brukar rätt och slätt kalla dom för ”jordgubbar”. Även hallon och glass blev det till kakan – sååå himla gott!

En fantastiskt trevlig eftermiddag, timmarna bara flög iväg som dom ju brukar göra när man har roligt. Tack så jättemycket Emma & co! Enda smolket i bägaren var att vildkatten Tramse lös med sin frånvaro, men desto större anledning för oss att återvända och stanna ännu längre.

Vi hade en sisådär 2,5 timmars körning mellan Benalmádena och vårt nuvarande boende.

Ama tänkte fota det på håll och det gjorde hon:

Det ligger precis där bakom skylten med ”omkörningsförbud upphör”. Suck… Amas foton från bilen är verkligen otroligt bra.

Vi kom fram till staden där vi nu befinner oss – Jaén.

Där checkade vi in på ännu ett av Amas favoritboendeformer här i Spanien:

Stadens parador som tronar högt över stan (fast bakom en skylt).

Dags att börja fira födelsedagsåret – det firandet har legat lågt nu i fyra månader.

Gomorron!

Var befann vi oss egentligen?

 

Vi trodde ju att vi åkt till Almuñécar, men hotellrummet påstod att vi var i Peking?

I en annan del av hotellet låg både Moskva och London…

… och mitt emot vårt Pekingrum låg San Francisco. Ett väldigt internationellt hotell alltså som dessutom tydligen hade korridorer a la Lustiga huset på Gröna Lund. Sneda och vinda. För inte kan det väl vara fotografens fel? I såna fall hävdar Ama att det förmodligen var Anders som tog bilden.

Fast vi blev ändå rätt säkra på att vi var kvar i Spanien. När vi intog rummet så fattades fjärren till AC-n. Vi sa till och en kille kom upp med den fjärr som var märkt med 109, det rumsnummer som vi hade. Fungerade inte. Han återkom med ett helt gäng fjärrkontroller och till slut funkade en. Den som var märkt ”101” passade till rum ”109”. Typiskt spanskt om ni frågar Ama.

Sen drog vi ut på stan för att få bekräftat var vi faktiskt befann oss.

Vi inledde med att gå till en fin och mycket välbesökt park.

Där fanns det lämningar från en gammal fisksaltningsfabrik.

Det fanns också härlig grönska som gav fin skugga.

Anders stämde in i statykören.

Det fanns även statyer som hånglade. Dom borde skaffa sig ett rum, kan man tycka.

Innan vi lämnade parken så morsade vi lite på lokalbefolkningen.

Lite här och var i världen börjar folk vara arga på sina statyer och vill förstöra dom.

Spanien är mer rädda om sina – den här hade till exempel fått ett munskydd.

Ama funderade på att klippa sig, men den cyklande frisören var nog och badade.

Sen blev hon nästan biten i rumpan av en haj…

… och då behövde hon självklart nåt stärkande, frågan är bara vad? Alla dessa beslut.

Till slut hittade vi det bevis vi hade letat efter:

Vi befann oss helt klart i Almuñécar. Phu! Skönt att få det bekräftat.

Men idag lämnar vi stan efter två nätter i Peking och åker vidare.

Gomorron!

Gårdagens förflyttning

 

Vi började som nästan alltid här:

I garaget. Anders såg ut att vara ett riktigt ljushuvud, va?

Sen åkte vi söderut. Långa skuggor, men klockan var bara 07:45 då bilden togs.

För första gången på lite drygt fyra månader lämnade vi vår hemregion Valencia och åkte in till grannen – Murcia.

Där stannade vi på en ”mysig” rastplats och intog vår frukost. Ama försöker desperat komma åt sitt kaffe där på bilden.

När vi åkte vidare efter vår frukostpaus så tjorvade det ihop sig en aning i trafiken.

Det berodde på att den ena filen i tunneln vid borgen i Lorca var avstängd. Det där med att hålla avstånd är bra även i trafiken.

Det lossnade direkt efter tunneln och vi susade så småningom in i Andalusien…

… körde över en fräck bro…

… och ned till den stad som var vårt mål igår.

Efter att ha rundat en bläckfisk hittade vi en perfekt gratisparkering till vår bil. Ekonomipriset… Det känns verkligen som Ama nästan kan ta på det nu!

Det var bara en sisådär 4 – 5 minuters promenad från bilen innan vi var framme vid vårt hotell.

Efter att ha checkat in på mängder av hotell genom åren så fick vi här uppleva en helt ny rutin när vi kom till hotellet:

Den väldigt trevliga tjejen som checkade in oss sköt på oss med en feberpistol! Både Anders och jag klarade oss (36,3 respektive 36,4 grader). Undrar vad som hade hänt ifall vi hade överstigit värdena? Förmodligen hade vi fått åka dom typ 4,5 timmarna hem igen… (Nu var vi såklart både feber- och symptomfria, annars hade vi stannat hemma).

Nåväl, vi grejade det och kunde inta vårt rum:

Det visade sig ligga i… Peking?

Och vi som trodde att vi kommit till:

Almuñécar.

Vi får nog kolla mer under dagen var vi verkligen befinner oss.

Gomorron!

Midsommardagen

 

Då tog vi bland annat en liten runda för att se hur det hade utvecklats på stränderna.

På Playa del Cura hade man utökat antalet ”parkeringsplatser”, men avståndet mellan rutorna var detsamma.

Vi såg att barnen lekte stillsamt med hink och spade utan att bli tillsagda. Så det är förmodligen ”bara” vildare lekar som är förbjudna, eller så ser strandvakterna mellan fingrarna. Vilket dom i såna fall gör helt rätt i.

På den del av Playa de los Locos som ligger närmast Palangrekurvan fanns det inga rutor. Såg inte ut att behövas några heller, det var tämligen glest. Inte så många som badar där då bottnen är rätt ojämn och stenig.

Ungefär på halva Locos började rutmönstret.

Hyfsat många som badade, men det fanns många lediga platser också.

Här var väl det där med att ”hålla avstånd” inte fullt respekterat. Tjejerna hade tingat tre rutor intill varandra.

Ute i vattnet såg man hur folk badade frivilligt.

Andra badade mer ofrivilligt.

Hur som helst, oavsett om man badade frivilligt eller ej så var det helt okej. Grön flagg för att bada.

Vi åkte en sväng till Carrefour också och blev superförvånade när dom inte hade några handskar att dela ut. Kändes lite som man skulle shoppa naken… Tänk så fort man kan vänja sig med saker och ting. Nåja. Vi fick sprit i alla fall. På händerna, alltså.

Men vårt primära mål med att åka till Carrefour var detta:

Bensinstationen. När vi tankar där så fylls 8% av det tankade beloppen in på vårt Carrefourkort, sen kommer det en rabattkupong farandes med jämna mellanrum som man kan handla med. Man kan dock inte utnyttja kupongen för att tanka, men det finns många grejer att köpa i affären också. Ni ser! Ekonomipriset närmar sig mer och mer!

Här tankade Anders bilen för första gången sen den 18:e februari. Då fyllde han full tank med vänstern nånstans mitt emellan Granada och Torrevieja, den högra armen var bruten. Trots att det gick fyra månader mellan tankningarna så var det fortfarande en kvarts tank kvar.

Varför behövde han tanka när det var såpass mycket soppa kvar i bilen?

Jo, förstår ni…

… vi är nu inne i det ”Nya Normala” och det är dags för en tur som kommer att sträcka sig lite längre än till grannkommunen.

Ni hänger väl med?

Gomorron!

Midsommarafton

 

Det blev en väldigt trevlig tillställning även om Ama till en början var lite misstänksam mot stället som Dan och Carita hade föreslagit:

Hmm… Tänk om dom skulle ha Porom-pom-pom-mannen som underhållare, sjungandes ylandes den sången på repeat?

Men Ama oroade sig helt i onödan. Musiken var lugn och fin och det spelades bland annat gamla nostalgilåtar med Ted Gärdestad.

Dom hade pyntat fint med bland annat ballonger och en midsommarstång minsann.

Glada i hågen satte vi oss till bords…

… och ännu gladare blev vi när maten kom in.

Så här såg midsommartallriken ut på papperet…

… och så här såg den ut på tallriken. Väldigt gott!

Jordgubbarna med glass och grädde satt fint efter maten.

Allt gick väldigt säkert tillväga, till och med vinet hade munskydd.

Efter maten var vi alla en anings ystra.

Grabbarna funderade tydligen på att dansa ballongdansen…

… medan tjejerna funderade på att ta sig en svängom runt midsommarstången.

Men dom funderingarna rann ut i sanden.

Istället gick vi vidare ner mot havet och delade på en flaska rosé på Namm.

Jodå. Det blev en väldigt god och lyckad midsommarlunch – tack Dan och Carita för en härlig eftermiddag!

Gomorron!

Skyltsöndag – rabatt

 

Så var det dags för Skyltsöndag med BP igen och ännu en gång blir det en kombi med Sannas Weekly Photochallenge där veckans tema är Rabatt.

Alla bilder utom den sista kommer från veckan som gått, men på sista bilden gör Ama ett jätteskutt över pölen tillbaks till 2001. App, app, app! Gå inte händelserna i förväg nu utan häng med på veckans rabatter här i Torrevieja också.

Rea på insidan. Rea måste väl anses vara en typ av rabatt? Synd bara att Ama befann sig på utsidan.

Här var det också rabatt. Rea med 30% rabatt. Ama försökte prova bikinin där i mitten från utsidan. Gick inte sådär jättebra. Synd. Lite nya badkläder hade väl varit bra nu när stränderna har öppnat och allt?

Här hade dom covid-19-rea med upp till 50% dto (dto är en förkortning för ”descuento”, vilket blir ”rabatt” på svenska). Det var en affär på Habaneras shoppingcenter som bland annat sålde resväskor, men nån sån behöver vi inte just nu – dom vi har är tämligen utvilade vid det här laget. Är det förresten inte Stalkern som går där inne i affären?

På sportaffären Forum hade dom också extrapriser. På utvalda varor fick man 60% rabatt på den andra varan man köpte. Nu kände vi inget direkt behov av att sporta så även den rabatten gick oss förbi. (Är Stalkern inne även i den affären?).

Apropå behov…

På Carrefour hade dom halva priset på både hushålls- och toapapper på den andra förpackningen man köpte. Ama gissar att det finns ett ganska stort överskott av toapapper i affärerna nu efter den galna tokhamstringen som skedde i början av karantänen vi hade.

Men ibland är det svårt att veta ifall man har fattat rätt när man väl har valt sina paket. Bäst att kontrollera på priskontrollställena:

Jodå. Det var i alla fall dto (dto=descuento=rabatt om ni minns?) på den andra förpackningen av dom hushållsrullar vi valde.

Men vem behöver egentligen rabatter när priserna är som dom är här? 1 euro för en liten öl/ett glas vin och en tapa är väldigt överkomligt.

Här ser ni en övergång som Ama känner sig mäkta stolt över. Att få tre muffins för 1 euro känns väl lite som en rabatt? Samtidigt ser ni en yuccapalmsrabatt till höger om skylten. (Det Ama gillar bäst är nog ändå namnet på cafeét).

Okej. Då går vi över till blommor och blader.

En ganska ynklig rabatt utanför en ny restaurang som borde falla Leffe i smaken. Tror den är ny, åtminstone har Ama inte lagt märke till den tidigare.

En rabatt på Habaneras med en ovanligt ståtlig bonsai i mitten.

Vill man skapa en egen rabatt kan man söka upp en jardinería. Ett tips från Ama – som helt saknar gröna fingrar – är att välja en affär med piggare blommor.

Och sist men inte minst:

Här hade Ama planterat sig själv i rabatten på Dolly Partons Dollywood 2001.

Det var en ”fantastisk” upplevelse att få den insikten att barnkörer i USA kunde sjunga så in i helsicke falskt.

Man lär så länge man lever.

Gomorron!