Var befann vi oss egentligen?

 

Vi trodde ju att vi åkt till Almuñécar, men hotellrummet påstod att vi var i Peking?

I en annan del av hotellet låg både Moskva och London…

… och mitt emot vårt Pekingrum låg San Francisco. Ett väldigt internationellt hotell alltså som dessutom tydligen hade korridorer a la Lustiga huset på Gröna Lund. Sneda och vinda. För inte kan det väl vara fotografens fel? I såna fall hävdar Ama att det förmodligen var Anders som tog bilden.

Fast vi blev ändå rätt säkra på att vi var kvar i Spanien. När vi intog rummet så fattades fjärren till AC-n. Vi sa till och en kille kom upp med den fjärr som var märkt med 109, det rumsnummer som vi hade. Fungerade inte. Han återkom med ett helt gäng fjärrkontroller och till slut funkade en. Den som var märkt ”101” passade till rum ”109”. Typiskt spanskt om ni frågar Ama.

Sen drog vi ut på stan för att få bekräftat var vi faktiskt befann oss.

Vi inledde med att gå till en fin och mycket välbesökt park.

Där fanns det lämningar från en gammal fisksaltningsfabrik.

Det fanns också härlig grönska som gav fin skugga.

Anders stämde in i statykören.

Det fanns även statyer som hånglade. Dom borde skaffa sig ett rum, kan man tycka.

Innan vi lämnade parken så morsade vi lite på lokalbefolkningen.

Lite här och var i världen börjar folk vara arga på sina statyer och vill förstöra dom.

Spanien är mer rädda om sina – den här hade till exempel fått ett munskydd.

Ama funderade på att klippa sig, men den cyklande frisören var nog och badade.

Sen blev hon nästan biten i rumpan av en haj…

… och då behövde hon självklart nåt stärkande, frågan är bara vad? Alla dessa beslut.

Till slut hittade vi det bevis vi hade letat efter:

Vi befann oss helt klart i Almuñécar. Phu! Skönt att få det bekräftat.

Men idag lämnar vi stan efter två nätter i Peking och åker vidare.

Gomorron!

Annons