När man skulle gå över så fick man inte tveka. Att använda ”Ama de casa-metoden” fungerade inte alls. Jag lyckas – fortfarande – ställa till problem så fort jag möter nån. Väntar tills vi är mitt framför varandra och sen börjar jag liksom jazza hit och dit tills vi nästan krockar.
I Vietnam hade cyklisterna och mopedisterna en sorts plan.
”Nu är hon där. Om jag kör precis där hon är justnu så är hon inte kvar när jag ärframme”.
Ama de casas jazzande ställde till en hel del incidenter… Även för cyklisterna bakom som ju också fick väja eftersom dom hade samma plan som dom framförvarande…
Det slutade med att vi skaffade oss en plan. Den gick ut på att Ama de casa tog Anders under armen och passerade gatan tittandes åt ett annat håll.
Här var dock Ama de casa oskyldig:
Anders framför ett typiskt gatukök i Saigon. Ser ni hans något skärrade blick?
Hade Ama de casa tagit bilden bara nån sekund senare så hade det varit en bild av en moppe som krockade med det där gatuköket…
Det var andra jazzande turister som ställde till det.
Ama de casa ryckte ut med första hjälpen (våtservetter) för att hjälpa dom som kört ikull.
I förra avsnittet hade vi ju fått tag i biljetter och hittat vårt tåg.
Observera att Ama de casa bär sin ryggsäck alldeles själv! Det var innan jag kom på att dom ju hade små praktiska handtag och att Anders som ju har två armar kunde bära båda. Efter den upptäckten övergick vi från att vara backpackers till att åka med resväska. Som Anders sa:
– Det är enklare att draenväska än att bäratvå ryggsäckar.
Det fanns fem olika klasser att välja på tågen. Hard seat, hard bed, soft seat och soft bed. Den femte skulle vara finast, men den såg vi aldrig röken av.
Vår första tågresa blev med softseat. Ama de casa var helt slut och somnade som en stock! Tyvärr inte bara somnade, jag drog såna också. Huvudet bakåt, munnen på vid gavel och mycket långa och ljudliga snarkningar. Det kom säkert drägel i mungipan också. Anders väckte mig och då upptäcke jag att hela vagnen tittade på mig och fnissade. Fast inte lika högt och ljudligt som jag hade levt om. Aja, trött som jag var så brydde jag mig inte så mycket, utan vände lite på mig och somnade om.
Här åker vi soft bed i glada vänners lag. Mycket praktiskt! Man kunde lyfta på madrasserna och där under var det en låda där man hade sina grejer. När man ligger på alla sina saker så känns inte stöldrisken så stor.
Våra nyfunna vänner hade vi väldigt trevligt med. En pratade vietnamesiska vilket vi ju inte förstod. Den andra pratade ryska. Charader igen alltså och en massa pekande i Lonley Planet boken.
Vi bad en konduktör att väcka oss när vi var framme. Vi kunde ju inte riktigt läsa namnen på skyltarna och dessutom skulle vi vara framme mitt i natten. Han väckte oss och vi tittade ut. Var vi verkligen framme? Det var becksvart och vi såg inte ens nån station. Men vi klev snällt av tåget. Det fanns en liten perrong och ett stationshus men det var allt. Var fanns själva stan?
Det slutade med att två killar på motorcykeltaxi lovade att skjutsa oss till ett hotell som vi pekade ut i vår Lonley planet. Kändes väl sådär… Tänk om dom i mörkret åker åt varsitt håll till exempel? Men det fanns inget annat att välja på så vi hoppade upp. Det gick så bra så, vi kom fram säkert och dessutom till samma ställe båda två.
Soft bed-klassen blev vår favorit. Här kommer en icke-favorit:
Hard seat. Hårt, mycket hårt. Dessutom var sätena små och inte särskilt ergonomiskt utformade. Man fick ont överallt! Vi trodde att vi hade köpt soft seat och vi trodde att resan skulle ta 8 timmar. Vi fick hard seat och resan tog 16 timmar.
Det ingick mat i biljetten. Här kommer serveringen. Vi fick lite finare mat än vietnameserna men det kändes inte så fel eftersom vi som inte var vietnameser fick betala väldigt mycket mer för biljetterna.
Det blev bra stökigt och ännu mera trångt. Folk hängde upp hängmattor och la sig på golvet framför våra fötter. Det gick inte att röra sig.
Efter ett antal timmar i totalt stillasittande i samma ställning kom en konduktör och erbjöd oss hard bed för 10 USD per person. Det var ohyggligt mycket pengar på den tiden i Vietnam.
Ama de casa hatar mutor. Men nånstans går smärtgränsen. Han fick mutor. Vi fick hard bed. En stenhård säng med en liten och tunn bastmatta på. Sängen gjorde verkligen skäl för sitt namn, men det var skönt att kunna sträcka på sig i alla fall.
Oj! Nu håller det på att bli så där långt igen, så här slutar Ama de casa att tråka ut er . HOHO! Ni kan vakna nu!
Vi landade i Hanoi och skulle på tre veckor ta oss till Saigon för därifrån gick flyget hem.
Lätt som en plätt! Piece of cake! Es pan comido!
Nja…
Vi började med buss. Den gick efter väg 1. Den enda riktiga vägen, egentligen. Fast väg och väg… Det var väl att ta i. Många färjor fanns det som man var tvungen att ta. Då fick man inte sitta kvar i bussen och ryggsäckarna fick man inte ta med.
Man var tvungen att köa för att köpa en färjebiljett och här blev det knepigt. Bussen åkte liksom med första färjan där det fanns plats. Så det gällde att ta sig fram så man kom med samma färja.
Så här såg det ut på färjorna:
Jösses vad bra vi blev på att armbåga ner gamla tanter i biljettkön! Det är inget jag är stolt över, men vad gör man! Till slut blev vi så duktiga så vi hann med färjan innan bussen.
Man fick ju inte sitta på bussen under färden. Jag har aldrig sett en buss fyllas så snabbt som då. Folk knökade sig in fort som attan och dom klättrade till och med in genom fönstren!
Bussen hoppade och skumpade på den mycket undermåliga vägen. Kändes som ryggen skulle gå av och Anders slog huvudet i hatthyllan några gånger.
Ama de casa hade ju sin obligatoriska Lonley Planet med. När vi upptäckte att det fanns en järnvägsstation i en av städerna så klev vi av bussen. Vi fick kämpa med det också ett tag, för chauffören sa att vi inte var framme än och ville inte så gärna släppa av oss. I all vänlighet, såklart.
Så skulle vi köpa tågbiljetter.
Valutan i Vietnam heter Dong. Ser ni hur rika vi är? Saken var den att pengarna hade så små valörer att man fick betala med buntar istället för med en peng i taget. Mycket praktiskt. På bankerna stod det travar med pengar utanför kassorna.
Vi skulle som sagt köpa tågbiljetter och letade upp tågstationen.
– Nej vi har inga biljetter nu, kom tillbaks klockan 11, sa dom där.
Det gjorde vi. Inga biljetter, kom tillbaks klockan 12… Så höll det på tills vi kom fem över tre.
– Nej, nu finns det inga biljetter. Ni skulle ha varit här klockan tre – då fanns det biljetter!
Dom ville ju såklart ha mutor… Ama de casa satt och kramade en bunt med Dongsedlar och typ tuggade fradga. Vi fick biljetter. Dom fick inga mutor. Ama de casa var Dong-röd i händerna i flera dagar då det visade sig att pengarna färgade av sig.
När vi kom till tågstationen fanns det massor av folk på stationen. ALLA samlades i en ring runt oss och bara stirrade. Det hade nog inte varit några västerlänningar där på väldigt länge. Barnen sprang hem och hämtade alla skolkamrater och sen roade vi oss med att räkna från ett till tio på vietnamesiska medan vi väntade.
Till slut hade dom flesta åkt iväg och vänthallen var så gott som tom. En aning misstänksam undrade jag om vi kanske var på fel ställe, eller om vi möjligen hade köpt biljetter till ett privattåg?
Ama de casa gjorde en jättebra charad inför en städerska som vi minglat lite med för att kolla vart vårt tåg egentligen skulle gå ifrån. Jag har ju hävdat att jag är bra på charader och hon hoppade upp och vinkade åt oss att följa med.
– Där ser du, sa jag till Anders. Nu kommer vi nog till rätt ställe!
Den lilla kvinnan sprang före och vi följde efter. Sen kom vi fram – till toaletten!
Lite senare kom en man fram och sa: Follow me! Då hittade vi vårt tåg.
Men OJ vad långt det här inlägget blev! Nu slutar jag, ni kan ju säga till om ni vill höra mer. Fast ni har nog redan somnat…
Allt kommer från arkivet idag, utom sista bilden då som är tämligen aktuell.
Första bilden är från Jayapura på indonesiska delen av Nya Guinea 1993. Ingen direkt skylt, men Ama skyltar med att hon onekligen var tuffare förr om åren. Den där bron skulle hon aldrig i livet gå över nu! I och för sig sägs det ju att det är enklast att följa med strömmen, men Ama tänker mer på Louise Hoffstens låt: ♫ ♫♪♪ Only dead fish follow the stream ♫ ♫♪♪.
I Vietnam 1994 var det inte helt enkelt att ta sig fram som backpacker med lokala färdmedel. Vi fick inte åka inne i vår buss när vi skulle korsa floder, så det gällde verkligen att lyckas att följa med på samma färja som bussen vi åkte med – ryggsäckarna var nämligen kvar i bagageutrymmet på bussen. Vi blev faktiskt rätt duktiga på att armbåga ned små, gamla vietnamesiska kvinnor i kön för att få personbiljetter till överfarterna.
Till slut gav vi upp vår bussresa. Med hjälp av Lonely Planet boken som Ama har i knäet på bilden lyckades vi hitta en järnvägsstation där bussen gjorde ett stopp så vi kunde byta till tåg. Vi blev riktiga ”infödingsattraktioner” och alla var nyfikna på oss. Dom på stationen samlades i en ring runt oss när vi satte oss ned för att vänta på tåget.
Sen blev vi lite misstänksamma när alla människor försvann och vi var typ ensamma kvar på stationen innan vårt tåg gick.
Till slut dök det upp en man som sa ”Follow me!” och då hittade vi till rätt ställe.
Ama har berättat mer utförligt om den strapatsen i ett tidigare blogginlägg från 2010, om ni undrar så kan ni kolla HÄR.
Om man behöver utrymma nåt ställe så är det bra att kunna följa skyltarna som visar vart man ska ta vägen. Mindre bra är kanske att gömma dom skyltarna bakom en julgran, men det passar i och för sig rätt bra i dessa dagar.
Nuförtiden går debatten het (nåja…) om huruvida man ska ha en äkta gran eller en i plast? Men – ännu en gång – varför följa strömmen? Man kan ju snida ihop en egen i papp. Bra tips till er som får exempelvis en storbilds-TV i julklapp, till såna brukar det ingå väldigt stora pappkartonger.
Att följa och lyda förbudsskyltar är Ama väldigt duktig på. Utom möjligen den längst upp till vänster. Fast det syns ändå att hon har lite skam i kroppen trots allt, för bilden är ganska suddig.
Många trafikregler finns det som man måste följa. Det gäller bara att hinna uppfatta allt vad som gäller.
När man åker i rondeller som oftast är väldigt fint dekorerade här i Spanien så är det viktigt att följa skyltarnas information om åt vilket håll man ska åka. Flera gånger har vi stött på bilar som kör åt fel håll, av nån konstig anledning har dom bilarna ofta engelska nummerplåtar… Kan i och för sig förstå det till viss del, för när det är vänstertrafik blir rondellerna extra svåra för oss som har gått över till högertrafik.
Finns det varken fina dekorationer eller skyltar i rondellerna så följer man helt enkelt pilarna.
Ibland är det ganska svårt att följa skyltarnas information hur man ska ta sig fram till sitt mål…
… och andra gånger är det svårt att hitta vilken skylt man ska följa.
Regler är till för att följas! Speciellt i dessa pandemitider. Anders stod helt rätt och väntade på sin tur på Carrefour. Den kedjan kan man dessutom följa på både Facebook, Twitter och Youtube.
Man kan även följa i andras fotspår. Fast det är nog lättare att göra när fotspåren finns på marken än när dom sitter på en skylt.
Ama har ju en Stalker som dom flesta av er nog vet. Fast brukar inte såna följa efter och inte ligga före? Hon förklarar det hela med ännu en låt:
♫ ♫♪♪ Love him, I love him, I love him And where he goes I’ll follow, I’ll follow, I’ll follow I will follow him Follow him wherever he may go… ♫ ♫♪♪
Och nu är han på väg igen…
… och Ama tänker följa med. Rulle vill också följa – men det får han inte. Det räcker med en Stalker att följa efter.
Men vi följer Rulles exempel och önskar er alla en riktigt glad tredje advent!
Köa är något som vi verkligen har gjort genom åren och inte minst nu under det senaste året.
Vi börjar med några historiska tillbakablickar:
Vietnam 1994.
Man var tvungen att köa för att köpa en färjebiljett och här blev det knepigt. Bussen åkte liksom med första färjan där det fanns plats. Så det gällde att ta sig fram så man kom med samma färja som bussen. Så här såg det ut på färjorna.
Jösses vad bra vi blev på att armbåga ner gamla tanter i biljettkön! Det är inget Ama är stolt över, men vad gör man? Till slut blev vi så duktiga så vi hann med färjan innan bussen, man fick ju inte sitta på bussen under färden över floden. Vi har aldrig sett en buss fyllas så snabbt som då när den kört iland på andra sidan. Folk knökade sig in fort som attan och dom klättrade till och med in genom fönstren!
Året efter åkte vi till Iran med vår kompis Hamid. Tur att vi hade honom med, för dom där krumelurerna begrep vi oss inte på överhuvudtaget. Skylten ändrade sig aldrig till begriplig information, varken med städer eller flygnummer. Just den här flyg”informationen” var i Esfahan, men det Ama tänkte på var när vi skulle lämna Iran från flygplatsen i Teheran och stod i kön till incheckningen.
Ama (glatt): Dom kan ju köa i alla fall!
Killen framför i kön vände sig om och sa:
– Ja, det har vi lärt oss i Sverige.
Vad trodde Ama egentligen? Det var direktflyget från Teheran till Stockholm… Jösses vad hon skämdes! ”Dom” kan ju köa, liksom…
2006 hade IKEA i Murcia precis öppnat. Men att köa in till IKEA? Tror inte det va… Vi drog därifrån.
2014 blev vi fångade av orkanen Odile på södra delen av Kaliforniska halvön i Mexiko. Vi försökte fly via den hjälp som landet erbjöd med militärflyg som landade nära gränsen till USA. När vi såg alla tusentals människor som stod i kön utanför flygplatsen så åkte vi tillbaks till La Paz lite längre norrut, bidade vår tid och hade en skön semester istället. Den planerade fortsättningen på Hawaii fick vänta till året efter. Där i La Paz fick vi bland annat simma med sjölejon i det vilda. Bara vi två, ett gäng sjölejon och ett par guider. En fantastisk upplevelse!
Trafikköer kan man också fastna i. Det där med att den långsamma trafiken skulle hålla till höger var en helt onödig uppmaning. Om det står helt stilla så spelar det ingen större roll i vilken fil man befinner sig i.
Sen är det jobbigt med alla liftköer också…
… för att inte tala om alla köer till incheckningar.
Dom gör det inte lätt för en när det är dags att boarda planet heller. Dubbla budskap om hur man ska köa. Antingen ska man följa dom övre skyltarna där prioriterade resenärer ska gå till vänster och alla andra till höger, eller så lyder man dom undre skyltarna och köar efter radnummer.
Men nuförtiden har köandet tagit sig till en helt ny nivå.
Såhär såg det ut den 15:e mars 2020, då vi råkade gå ut och trotsa reglerna om att det hade införts karantän och vi inte fick gå ut ”utan giltig anledning”. (Vi trodde den strikta restriktionen skulle börja gälla dagen efter).
Vi funderade varför dom hade målat dit dom där strecken? Vi fattade rätt snart att det var ”kö-streck” för att hålla tillräckligt med avstånd mellan personerna som köade för att komma in på affärerna där bara ett begränsat antal personer fick vistas samtidigt.
Kö-strecken finns fortfarande kvar, även om dom har blivit rätt slitna.
Därefter kom den mycket märkliga sommaren.
Stränderna rutades in och folk stod och köade för att få en plats i solen när en ruta blev ledig.
Fortfarande måste vi såklart köa till kassorna med långa avstånd och obligatoriskt munskydd.
Fast vill man undvika att köa kan man alltid beställa via nätet och hämta grejerna via lucköppning.
Tyvärr kom inte alla Anders grejer på en gång…
… så han blev så illa tvungen att ta en kölapp för dom som han inte hade fått en kod till lucköppningen för.
Tyvärr fanns det ingen drönare till Ama med i beställningen men hon blev ganska glad ändå. Hon fick nämligen två klubbor och hyperventileringspåsar på köpet. Hade allt kommit via lucköppningen så hade det bara blivit en av varje till henne. Ibland har man lite tur i oturen ändå.
Ja, ja. Ama vet att vecka 2 inte börjar förrän imorgon, men efter förra veckans miss med veckonummer har hon bestämt sig för att – åtminstone tillfälligt – fortsätta att ligga i framkant. Upplänkningen till Sannas utmaning får bli imorgon.
Det första Ama kom att tänka på när hon såg ordet var galenskaparnas härliga låt:
♫ ♫♪♪ Säng säng säng, sova, sova sova ♫ ♫♪♪
Visst är väl en säng det bästa man kan välja när man ska sova? Att ha kudde, täcke och sängkläder är inte heller fel.
Den där kvinnan ser ut att sova på massagebänken, eller så låtsas hon bara.
Man kan sova på hotell också. Ama tycker den där skylten är en anings motsägelsefull. Stoppförbud och parkering på samma gång?
I USA har vi sovit på många motell.
Fast det bästa sovstället i USA har vi nog ändå hittat här:
På Ruth’s Bed & Breakfast i Virginia.
Ett av dom sämsta sovställena var på ett tåg i Vietnam 1994 där vi satt i klassen ”hard seat”. Det var hårt, mycket hårt. Dessutom var sätena små och inte särskilt ergonomiskt utformade. Man fick ont överallt och vi var båda för långa för att kunna sträcka ut oss överhuvudtaget. Folk la sig ned på golvet runt våra fötter och dom mer rutinerade hade med sig hängmattor som dom spände upp kors och tvärs över hela kupén när det blev dags att sova. Vi trodde att vi hade köpt ”soft seat” och vi trodde att resan skulle ta 8 timmar. Vi fick ”hard seat” och resan tog 16 timmar. Efter kanske halva tiden köpte vi upp oss till ”hard bed” av konduktören för ett överpris. Det var fortfarande rysligt obekvämt, men vi kunde åtminstone sträcka ut oss.
När man sover händer det att man drömmer och det kan man även göra i vaket tillstånd. Den översta högra skylten säger ”Stör inte, jag drömmer” och den nedersta högra ”Förbjudet att inte drömma”.
Här är det dröm på engelska (fast den nedersta högra skylten är bäst)…
… och Ama fortsätter att demonstrera sin språkbegåvning. Bilden är från i fredags då vi vågade oss ut i regnet fast med tak över huvudet.
En del av dom städer vi besökt i sommar i inlandet har varit riktiga sovstäder.
Och till slut:
Den där grisen till vänster är en so va? (Haha! Ama vet att BPmed flera inte alls gillar särskrivningar, men ibland blir dom faktiskt ganska användbara).
Dags för ytterligare en sväng i arkivet och det första Ama kommer att tänka på när det gäller ordet mjuk, det är älgar.
Ja, just det – älgar.
Dom har så mjuka näbbar.
Det finns för övrigt väldigt många mjuka djur, även om man tror att en del kanske är hårda som sticks eller bränns.
Anders tänker mer på en affär där man kan köpa mjukvaror…
… exempelvis MediaMarkt. (Här var det i och för sig Ama som hade fyndat vad hon trodde var en bra, men en aning plastig läsplatta. Det visade sig vara en skylt med prisuppgifter. Ama är inte den som sköter inhandlandet av tekniska prylar hos oss av förklarliga skäl…)
Mjuksnö passar väl också in på temat, även om den mjuka snön nog bara är en garnering i den där rondellen. Resten av snön ser rätt hård och kompakt ut.
Nu tänkte Ama bli lite internationell här ett tag.
”Suave” är ett spanskt ord för ”mjuk”. Så det där är nog ett mjukt vin – annars kanske dom kan ta den där med rödluvan och vargen också.
Vi hoppar raskt till engelskan.
Här åkte vi i den tågklass som benämndes som ”soft bed” i Vietnam 1994. Hyfsat bekvämt och vi hade trevligt med våra nyfunna vänner.
Annat var det i klassen ”hard seat”:
Inte fullt lika bekvämt och utrymmet var till och med sämre än ombord på dagens lågprisflyg. Dom som var mer rutinerade än vi spände så småningom upp hängmattor kors och tvärs i hela kupén och dom som inte hade såna med sig låg överallt på golvet. En lååång resa…
Mjukboll. Har ni hört talas om det?
Det är en sport som är poppis i USA.
Softball. En ”snällare” variant av baseball som bland annat har lite större boll (fast kanske inte fullt sådär stora som på bilden) och där ”kastaren” bara får kasta underarmskast.
Men även om det är en snällare variant…
… så kan det gå illa.
Texten där på bollen – ordet glass – tar oss raskt tillbaks till svenskan och knyter dessutom ihop inlägget med den första bilden. Ni kanske minns älgen med den mjuka näbben?
Här är en till näbbförsedd gynnare, med en hårdare variant av näbb. Han är förmodligen ute efter mjukglassen där på skylten, men den kan han nog känna sig blåst på. Fast det får man ge honom – han matchar glasskiosken alldeles förträffligt bra.
Just nu regnar det här i Torrevieja och det är knappt 24 grader – sköööönt!
Igår åkte vi upp till ett ställe där man hade en fin utsikt över San Diego med omnejd.
Använde man zoomen så kunde man med lite god vilja se var vi hade bott i två nätter.
Där uppe på kullen pågick nån sorts militär ceremoni av nåt slag. Dom stod så stilla i givakt så Ama trodde först att det var ytterligare en installation av han Seward, men sen rörde dom lite på sig och det brukar inte Sewards figurer göra. En av dom hade en lite klatschigare outfit…
Men det var inte det vi skulle kolla på…
… utan det här. Nej, inte Ama då, utan det som syns där i bakgrunden.
Det här, alltså. Point Loma Light Station.
Och ser man på! Fyrvaktaren själv var hemma.
Vi kilade upp i fyren och det blev lite snurrigt.
Och alla dom där trappstegen bemästrade Ama…
… till ingen som helst nytta. Dom hade bommat igen där längst upp.
Nåja.
Utanför såg vi en annan intressant och fin byggnad. Det visade sig vara besökstoaletten…
(Det ska man faktiskt ge dom här i San Diego. Jättemånga och superfina allmänna toaletter finns det. Fina utifrån i alla fall, dom fick inga besök av oss. Dumt egentligen, borde kanske ha undersökt? Men behovet fanns inte, om man så säger…)
När vi åkte ned från där där fyrkullen så körde vi in på ett mer tragiskt ställe.
En kyrkogård med stupade soldater i många krig. Världskrigen, Korea, Vietnam, Gulfkriget, med flera. Så onödigt!
Många gravar.
Väldigt många…
Och för varenda sten finns det en människa som slutat sitt liv i förtid och sååå många fler drabbade nära och kära.
Så mycket tragik.
Så meningslöst.
Ama avslutar detta inlägg med en rofylld bild över havet.
Ama fick den här fina utmärkelsen av Veiken– tack så mycket!
Det gäller att svara på några reserelaterade frågor, om nån bild skulle vara intressant att titta närmare på så går det alltid att klicka på den.
Då kör vi!
#1 Vart gick ditt livs första resa?
Vet inte riktigt, men den första som Ama minns – eller snarare har spridda minnen från – var när hon som femåring bodde i Los Cristianos på Teneriffa i tre månader med sina föräldrar och storebror.
Ama’s passfoto från sitt andra pass
#2 Vilket färdsätt föredrar du och varför? (Flyg, tåg, bil, cykel etc.)
När det gäller långa sträckor och kort om tid (eller om nån ocean skulle råka ligga ivägen) så är flyg såklart oslagbart. Gillar tåg och bil också, man hinner se mycket. Har på senaste tiden upptäckt att även kryssningsfartyg är ett alldeles utomordentligt sätt att ta sig fram.
Cykel går bort. Såvida det inte handlar om cykeltaxi.
Cykeltaxi i Yogyakarta, Java och Kanchanaburi, Thailand. Bröllopsresan 1987.
#3 Vilka är dina tre bästa packningstips?
Packa lätt. Skulle kläderna inte räcka till så finns det nya att köpa på plats.
Ta med tvättmedelspluttar. Eftersom den lätta packningen oftast inte räcker till och ingen av oss gillar att shoppa kläder.
Se till att ha nåt vettigt ombyte i handbagaget ifall väskorna kommer på vift. Dom kommer som regel till rätta inom ett dygn, och med nåt ombyte i handbagaget – ja, då slipper du tvångsshoppa kläder.
Bangkok 1987. Bagaget hade kommit bort, och Ama hade packat smart. Ett par extra hellyhansensockor i handbagaget. Mycket användbart i Bangkok. Ja. Det blev tvångsshopping.
#4 Vilket resmål tycker du att fler borde upptäcka och varför?
Det inre av Spanien. Det finns sååå otroligt många fina platser, landskap och städer. Folk glömmer som regel bort att utforska dom ställena utan stannar ute vid kusten och playorna.
Akvedukten i Segovia och ringmuren i Ávila – två enastående byggnadsverk.
#5 Ditt knäppaste reseminne?
Finns en uppsjö, men det Ama först kommer att tänka på var när vi klev in på en järnvägsstation i en avkrok i Vietnam 1994, då dom precis hade öppnat gränserna för västerländsk turism.
Alla – verkligen ALLA! – på hela stationen flög upp från där dom satt och ställde sig i en ring runt oss och bara stirrade. Glada var dom. Förmodligen hade dom inte sett såna som oss annat än på bild. Kändes verkligen märkligt. Och knäppt.
Dom sprang och hämtade sina kompisar också, så att även dom skulle få se. Sen satt vi i flera timmar och lärde oss räkna från ett till tio på vietnamesiska. Den kunskapen är – likt mycket annat – borta nu.
Aningens utstirrad. Måste vara så här att vara superkändis…
#6 Vad är det första du gör när du checkat in på ditt hotellrum?
I vissa lägen kollas toaletten på direkten, enligt citatet ”därtill var jag nödd och tvungen”. Annars är det utsikten som studeras allra först. Fast Anders påstår att det första Ama gör är att tända alla lampor och ta en bild på rummet. Kan ligga nånting i det påståendet…
Båda bilderna visar utsikt från hotellrum i Alicante. Dock inte från samma hotell.
#7 Vad är det värsta du varit med om under en resa?
Det måste nog vara orkanen Odile som drabbade oss i Cabo San Lucas längst ned på Baja California i Mexiko 2014.
Man blir väldigt liten när moder natur ryter ifrån. Vi kände oss ganska trygga trots allt när ovädret var över oss. Hotellet kändes stabilt, även om vi flera gånger var övertygade om att fönstren – som dom hade förstärkt med tejp innan orkanen slog till – skulle blåsa in.
Det värsta var efteråt. När människor började härja, slå sönder och råna. Att dessutom vara utan vatten och el och ha noll information av vad som hände… Det är man verkligen inte van vid.
En film som visar lite av förödelsen som vi såg efter att orkanen hade givit sig av.
#8 Vilka tre länder har den godaste maten?
Svårt val, men det får bli Sverige (Ama bara älskar svensk husmanskost!), Italien (pasta och pizza – mmm), Thailand och Frankrike. Ooops! Det blev visst fyra…
En fantastisk skaldjursplateau i Biscarrosse Plage i Frankrike med skid- och båtgänget 2006.
#9 Om du hade obegränsat med pengar, hur skulle det förändra ditt resande?
Troligen inte särskilt mycket alls. Tycker att saker och ting ska vara prisvärda, överdriven lyx känns onödigt (surt sa räven?). Dessutom känner sig Ama tämligen obekväm i alltför ”fina” omgivningar.
Att kosta på sig en bättre klass på exempelvis flygplan kostar så oerhört mycket mer så det kan det omöjligtvis vara värt. Och varför skulle vi göra det egentligen? Det brukar vara ganska gott om plats när vi flyger…
Ama förstår inte att alla klagar på att det är så trångt på lågprisflygen?
#10 Vart går din nästa resa?
Hmm… Kanske borde Ama följa sitt eget råd och utforska det spanska inlandet lite mer? Kaffet börjar sina…
Nespressobutiker finns lite här och där.
#11 Om du bara fick resa till en enda plats resten av ditt liv, vilken skulle du välja?
Jamen den var ju allra svårast, den frågan. På gränsen till omöjlig. Det finns sååå många ställen kvar som Ama vill se, bland annat Japan, Nya Zeeland och Ullared. Dom går ju inte att välja – svårt att veta om man vill återvända?
Får man svara USA? Nja, det kan väl inte anses vara EN plats…
Nej, om man bara får välja en plats, så måste det nog bli Stockholm, trots att vi inte har varit där på drygt två år. Förutom att det är en helt fantastisk stad så finns där så många nära och kära.
Stockholm i mitt hjärta. Bild tagen vid vår ballongfärd över stan som gick av stapeln 1988
Svåra – men roliga – frågor, det finns så många upplevelser och resmål att välja mellan. Skulle Ama svara en annan dag skulle nog inte svaren se likadana ut.
Nu är det meningen att denna awarden ska skickas vidare till några andra bloggar, men Ama med sin beslutsångest kan inte välja. Det står var och en fritt att knycka denna – det var en rolig utmaning!
Och ni som ännu inte har hunnit skaffa er en blogg ännu – känn er fria att anta utmaningen här bland kommentarerna.
You have searched the Ama de casa blog archives for ‘vietnam’. If you are unable to find anything in these search results, you can try one of these links.
Publicerat av Ama de casa 
Ama de casa 