Starten på minitripp 7 – Ama har inte gjort lumpen…

25 september 2020

Även denna tripp började som vanligt i garaget.

Vi har våra rutiner när vi ska åka iväg, exempelvis är det Ama som ska låsa upp garagedörren.

Den här gången hade tydligen Ama glömt bort den lilla detaljen. Hon har genom åren fått påpekandet av Anders att det märks att hon inte har gjort lumpen. ”Hur skulle det se ut om dom som ska gräva latringropen helt plötsligt börjar sätta upp tält istället? Det gäller att hålla sig till sina rutiner!”. Nej, Ama har inte gjort lumpen. Å andra sidan skulle hon nog hellre ha satt upp tält än att gräva bajsgropar.

Nåja. Det löste sig till slut efter att Ama hade hittat nycklarna längst ned i handväskan.

Det ser nästan ut som vi åker runt som riktiga bagladies nuförtiden. (Varför finns inte uttrycket ”bagmen”?)

Ama hade en liten undran varför Anders hade varit emot att ha Plattan som GPS så länge? Den är jättebra ju!

Den här gången åkte vi iväg på en torsdag. Vanligtvis har vi denna sommar åkt iväg på söndagar, men vädret på rutten såg inte så lovande ut i söndags. Att åka på en vardag gör att trafiken inte alls är lika lugn på motorvägen. Den där omkörande långtradaren fick både ljusblinkningar, onda ögat och en massa gester av det mer otrevliga slaget av den som han körde om. Vi andra som blev hindrade en lång sträcka var inte heller så glada över hans idé att påbörja omkörningen i en uppförsbacke.

Efter ungefär halva sträckan stannade vi för att tanka på en CEPSA som Anders sett ut (ja, han kom ihåg att visa Carrefourkortet så vi fick lite extra att handla för nästa gång bonusen kommer). Vi åt även vår medhavda frukost där. Anders håller precis på att stänga bakluckan så att ingen av alla dom andra inte den andra personen som fanns på platsen skulle följa efter och råna oss. Den andra personen var en liten tant som önskade oss ”god aptit!”. Vi önskade henne detsamma när hon tog fram sin matsäck.

Vi åkte vidare med vindens hastighet. Ja, det blåste faktiskt så pass mycket så vindkraftverken snurrade. Det framgår dock inte så bra på en stillbild.

Vägen var fin och när vi kommit bort från motorvägen så var det inte mycket trafik heller.

Inne i en liten by hamnade vi i ett sånt där onödigt stopp. Inte en enda bil eller fotgängare passerade när vi stod där och blev försenade i hela tre minuter. Ingen lång tid i det stora hela, men nog så irriterande i alla fall.

Väl framme checkade vi in på hotellet.

Ett trevligt ställe med fina gemensamma utrymmen och dessutom ett gemensamt kök där man kunde laga mat ifall man ville. Det ville inte vi, men vi utnyttjade den gemensamma kylen.

Sen gick vi ut på stan.

Vi kunde konstatera att vi nog var ute på landet med tanke på bilarna som var parkerade på gatorna.

Jodå. Vi var definitivt på landet med tanke på bilarna som körde runt på gatorna.

Var har vi hamnat nu då?

Jo här:

I Villanueva de los Infantes.

Kommer nog mer härifrån längre framöver. Idag är det dags att resa vidare igen, men först ska vi inta den medtagna frullen som vi har förvarat i den gemensamma kylen.

Gomorron!

PS: När Anders korrekturläste inlägget sa han att det inte alls fanns nån latringrop inblandad, det gällde helt enkelt att ha ordnade rutiner när man skulle sätta upp tält på tid. Men vad vet väl Ama om det? Hon har ju aldrig gjort lumpen…


Annars då?

24 september 2020

Jodå, tackar som frågar, vi har haft det bra här i Torrevieja och gjort andra saker också än att bara shoppa.

Vi har promenerat en hel del, många gånger utefter havet. Vakterna och rutsystemen med snören är borta, men folk verkar kreativa och gör egna rutor i sanden.

Rätt mycket folk på stränderna fortfarande, men ingen trängsel.

Självklart har vi ätit också. Här testade vi en relativt ny restaurang på Calle La Loma. Ama bad Anders att se till att skylten kom med och det gjorde den på sätt och vis.

– Du sa inget om att det skulle synas vad som stod på den, sa Anders när Ama klagade lite efter att ha framkallat bilden.

Hmm… Det kanske inte är så konstigt att Ama har en tendens att vara övertydlig ibland.

Tur att Ama är mer noga med att skyltning ska vara tydlig. Restaurangen heter som synes Schnitzel Star. Menyn vi fick var på svenska, norska och finska. Är man tuff så tittar man uteslutande på den finska delen när man beställer, det gjorde inte vi som är fega av oss. Anders tog en av dom ”Grisar”-alternativen som fanns och Ama tog en Currymakkara. Currykorv, alltså. Vi delade på rätterna och var båda nöjda med maten.

Vi har ätit hemma också. Här är det en specialgratäng med pariserkorv som grund. Vi hade ätit parisare i originalutförande ett par dar men det var en stor bit kvar av korven. Nu har vi parisargratäng i frysen. Mums!

Vi introducerade Patrik och Ami till det persiska köket vilket föll i god jord.

Vi testade också en bar/restaurang som ligger väldigt nära hemmavid och som en gång i tiden hette Leyenda. Vad den heter nu är Ama inte säker på, men den kommer nog alltid att förbli ”gamla Leyenda”. Har inte varit där många gånger och inte på flera år, förmodligen ligger den för nära.

Priset är helt överkomligt. Ett glas husets vin och en tapa (bådadera rejält tilltagna) för en euro. När man ser vad vi lyckades peta i oss så var det kanske bra att det var krypavstånd hem… Haha! Nejdå, vi satt och hade det gott och trevligt i flera timmar.

Sen har vi bland annat letat efter nya trevliga ställen att besöka. Det är bra när dom är tydliga i beskrivningarna av hotellen. ”Övre våningsplan kan nås med hiss” kontrade dom här med ”Övre våningsplan kan endast nås via trappa”. Klart och tydligt.

Vi har även förberett packningen noga.

Nu är vi redo. Ostkrokarna fick inte plats i resväskan men det är nog likaså bra, dom skulle säkert ha blivit ganska platta i den. Kanske till och med uträtade? Ama vill ha ostkrokar, inte ostrakor eller nåt annat skumt.

Dags att hitta roaden igen.

Gomorron!


Konst i vardagen

23 september 2020

Den kan se väldigt olika ut, men allt som oftast piggar den upp tillvaron.

Ama har på sistone visat en hel del fina muralmålningar i bloggen och tänkte nu visa upp fler konstverk som hon hittat lite här och där i det vardagliga gatulivet runt om i Spanien.

En uppiggad soptunneplats.

Bakom den dörren kan man ana vad som döljer sig.

Det där konstverket är tydligen till salu.

En historisk målning från svunna tider.

Många konstverk begriper sig inte Ama på, men dom kan vara roliga ändå.

Här var det ett mer tydligt budskap. I alla fall om man tittar noga.

Ett skojigt musikverk.

Precis sådär verkar spanjorerna lära sig köra bil. Det där är säkert en ögonblicksbild från en godkänd uppkörning.

Vissa målningar är små och tämligen ankomna…

… medan andra är stora som hus.

Sen finns det dom som är väldigt naturtrogna:

Som den här.

Ama har faktiskt bevis för att det är ett väldigt skickligt målat porträtt av en kvinnas ansikte:

Varför skulle annars Google Maps ha blurrat ansiktet när man tittar på det i Street View? Haha! Vi tyckte båda två att det var rätt skojigt faktiskt.

Ja, nu tog den konstiga turen runt Spanien slut. Åtminstone för den här gången.

Gomorron!


Mer shopping och återvinning

22 september 2020

I lördags åkte vi ut för att shoppa igen.

Det har tunnats ut rejält med bilar nu. Under augusti stod det fullt med parkerade bilar på båda sidor där.

Eftersom det var lördag var marknaden i Playa Flamenca i full gång, men det var inte vårt mål.

Nej, målet var ännu en gång Zenia Boulevard. Vi börjar vara stamgäster.

Anders tog trapporna upp mot Conforama. Ama då? Tog hon den stillastående trappan eller den som rullade? Svår fråga… Okej, ni får svaret på en gång, det blev rulltrappan, men först efter att den framförvarande damen hade rullat upp två meter.

Vårt nästa projekt är att byta ut mattorna i hallen och köket så vi kollade såna inne på Conforama. Det fanns ingen passande enligt Ama. Anders var helt klart distraherad av något annat.

Anders var nog lite disträ efter att inte fått köpa nån saccosäck för helt plötsligt var vi på väg mot Villa Martin istället för hemåt. Tur att det finns gott om rondeller i Spanien där man kan sno.

Blev det ingen shopping alls den här gången tro?

Johodå!

Ama fick både ett nytt diskställ och en ny torkställning. Även om hon hellre hade fått en diskmaskin såg hon rätt glad ut ändå.

För fem år sen var den gamla torkställningen lika röd som den nya, nu var den mer rosa och många tvättlinor hade ramla bort. Den gamla var trasig när den inhandlades och det Anders håller på med på bilden är återvinning.

Den där skruven och vingmuttern som ersatte en trasig popnit hade han hittat i verktygslådan och nu har dom återfått sin plats där eftersom den nya ställningen var hel.

Återvinning när den är som bäst. ”Kan-vara-bra-att-ha-grejer” finns det mänger av i Anders olika förråd och ofta är dom just det. Bra att ha, alltså.

När vi senare gick ut för att äta så fick vi se en hemsk bussolycka. (Känsliga tittare varnas!):

Hoppas det gick bra för alla inblandade…

Gomorron!


En lyckad shopping och ett tips!

21 september 2020

För tre veckor sen hade vi ett ganska tråkigt väder en dag och tyckte att det skulle passa med en shoppingtur.

Så vi åkte till Zenia Boulevard. Ett ganska stort shoppingcenter, men vi besökte bara tre affärer som ligger bredvid varandra i en liten hörna av området och samtliga syns på den ovanstående bilden. På Alcampo finns det mat och en massa andra grejer, på Inside var Anders ute efter likadana shorts som han redan har och på Deichmann var han ute efter samma sorts skor som han redan har. Ja ni märker ju, vi är duktiga på att variera oss.

På Inside blev det inget napp. Det är som förgjort att få tag i shorts med rätt fickor och som dessutom är hela.

På Deichmann fanns det mängder av skor…

… och till och med helt rätt sort! Synd bara att dom inte fanns i rätt storlek. Det fanns knappt ett enda par skor att uppbringa i storlek 44, oavsett modell.

På Alcampo gick det bättre och här kommer då tipset som utlovades i rubriken:

Samla alla dom dumma brunpengarna i en burk och ta med dom när ni åker till Alcampo. (Ja, det kan tänkas att vi hamstrade en hel del te där, men när man väl hittar det man är ute efter så gäller det att passa på. Den där tesorten är typ hårdvaluta här i Torrevieja).

När du väl har blippat in alla varor så häller du ner hela innehållet i burken i myntinkastet.

Häll i allihopa tills burken är tom. Det tar en stund innan maskinen har tuggat i sig alla småmynt, men under tiden kan du till exempel kolla på internet på telefonen då det finns gratis wiffi på hela Zenia B.

Sen är det smart att betala restbeloppet med kort. Det gjorde inte Anders denna gången utan han använde en sedel…

… och vips spottade maskinen ur sig ett par bruna små en-petare i växel. Nåja. Vi kommer väl tillbaks med den där burken igen när den är mer påfylld så det gjorde kanske inte så mycket.

Nöjda med vårt funna te tog vi rulltrappan ned till garaget igen. Vi valde den som ligger mellan Diechmann och Alcampo på första bilden, så vi rörde oss verkligen inte särskilt långt.

Men skam den som ger sig. Vi ställde in plattan på ett annat mål som vi sett ut.

San Pedro del Pinatar. Eller ”Sån Pedro del Pinåååtar” som Tomtomen brukar kalla den. Åh… Tomtomen. Han fick inte ens följa med den här gången.

Det halvtaskiga vädret såg ut att börja ordna upp sig.

I utkanten av den stan finns det här shoppingcentret som vi aldrig besökt tidigare. Ni ser den gröna skylten va? (Nej, Leffe, Inte ”Leroy”. Den andra, ”D”).

En till Diechmann! Och där fick Anders napp.

Visserligen var det inte precis dom skorna han var ute efter och dessutom var dom en storlek för stora.

Men så sent som igår fungerade dom utmärkt att promenera i och som en bonus förhindrade dom att det kom en massa otäck sand mellan tårna.

Jomen det blev ju en rätt lyckad shopping på det hela stora taget och Ama hoppas att ni kan få nytta av det eminenta tipset.

Gomorron!


Skyltsöndag – panna

20 september 2020

Så var det dags för Skyltsöndag med BP igen och ännu en gång blir det en kombi med Sannas Weekly Photochallenge där veckans tema är Panna.

Den här veckan blir det – som oftast – en salig blandning från nu och då.

Men då kör vi väl nu då.

När det kommer till ”panna” så är Amas första tanke såklart matrelaterad. Som här, en grillpanna.

Eftersom vi befinner oss i Spanien så ligger kanske en paellapanna närmast i åtanke. Maten längst till vänster på den undre skylten (till höger om drinkarna) ligger i en sån. (Den förra meningen skulle gott ha platsat i ”Fem myror”).

Ännu en paellapanna längst ned på skylten…

… och ytterligare en. Och en Stalker.

Hmm… Vi borde kanske själva köpa oss en liten paellapanna?

Eller nån annan sorts panna som man kan skymta bakom glaset.

Efter all paella kan det vara gott med en efterrätt. Har man inte hunnit köpa nån panna som man kan tillaga sin pannacotta i, så kan man ju alltid köpa en färdiggjord variant. Enklast så.

Efter mat och dessert kan det vara trevligt att avrunda med en drink. Med hjälp av innehållet i någon/några av helpannorna i bakgrunden (och en bartender) går det nog att få till nåt smarrigt.

Nu till andra saker än mat och dryck.

Ama är vanligtvis en fena på att vara kartläsare och dessutom otroligt duktig på att läsa och förstå skyltar (eget beröm luktar illa, så ni kanske ska ta en paus och vädra nu?).

Okej, efter den korta pausen går vi vidare.

När vi var i Bratislava ifjol fick Ama syn på denna skylt:

Hon la sin panna i djupa veck och försökte förstå hur det var tänkt att man skulle köra där, men hon gick bet. Vilken himla tur att vi inte hade bilen med utan gick till fots.

Blandade fåglar som gned pannorna mot varandra. Kanske gnussade dom i bästa dansbandsstil? Eller så var det helt enkelt fågeldansen.

Den där stackars killen hade fått nån sorts sladd rakt genom pannan. Måhända var han ett sladdbarn?

Kvinnan på tavlan tog sig för pannan. Varför då? Hade hon sett nåt otäckt?

Möjligen detta:

Oooo… Farlig situation det där. Stor risk att slå i sin panna. Åtminstone för somliga.

Sen har vi en corona-betingad pannbild också. Anders fick ett skott i sin panna av en feberpistol när vi skulle checka in på ett hotell på vår första minitripp efter karantänen. Detta har upprepats ett flertal gånger och hittills har vi klarat gränsen, vad nu den må vara.

Men det allra, allra bästa man kan få i sin panna är…

En OK-stämpel.

Gomorron!


Alcázar de San Juan

19 september 2020

Efter att ha lämnat Sacedón åkte vi vidare till Alcázar de San Juan, nummer 4 på kartan HÄR.

Vi checkade in på hotellet. Chauffören paxade den största sängen och tog en liten tuppis. Det var han sååå väl värd.

Vi gick ut och kollade på stan. En tjurfäktningsarena är nästintill obligatorisk även i små spanska städer.

Sen var dom ganska stolta över järnvägen också. Fast den verkade vara nedlagd.

Själva loket fanns ändå kvar…

… med en regnbågsbänk i förgrunden.

Vi fick ännu en god trerätters. Här blev Ama glad när servitören såg att vårt vin höll på att sina och kom ut med ytterligare en karaff utan extra kostnad och utan att vi hade behövt att be om mer. Sånt gillas!

Dagen hade inletts rätt svalt med en 14 – 15 grader, men det tog sig ganska rejält under dagen.

Det var mycket folk ute på stan. Många fler än vi har varit vana med på våra turer i inlandet.

Sen blev det scary… Ama blev jagad av polisen!

Men hon mutade polisen med en bira och allt slutade lyckligt.

Det var ovanligt mycket folk ute på aftonen…

… och det blev ännu fler framåt kvällen. Ett väldigt trevligt ställe!

Överallt märkte vi att vi var i Don Quijote-land.

När vi åkte hem dan efter höll vi på att få med oss en katt, den var på väg ut genom muren.

Det var en riktigt trevlig minitripp!

Men nu ska vi nog vara hemma ett tag i alla fall.

Gomorron!


Sacedón och en utflykt i utflykten

18 september 2020

Sacedon, nummer 3 på kartan HÄR, stannade vi två nätter. Detta för att Anders hade hittat ett intressant ställe som bara låg 20 minuter bort med bil.

Just utanför den lilla byn med det skojiga namnet Buendía (”Goddag”) fanns den här vandringsleden:

Ruta de las Caras, Ansiktsvägen.

Vi traskade iväg efter leden.

Fin utsikt, men det var väl ansikten vi skulle se?

Se där! Där fanns ju ett ansikte, eller två om man räknar med Stalkerns också.

Det fanns många fejjor uthuggna i berget…

… och några var ganska stora.

Det var inte bara ansikten utan även del andra grejer. Vissa verkar inte kunna låta bli att peta på allt…

Att peta näsan är inte fint, särskilt om man petar i andras näsor.

Vad hade Anders fått syn på där då? Stora näsborrar uppe på toppen, eller?

Klart det måste undersökas! Där hade han nästan kommit fram till petavstånd.

Men så snopet! Det var inte näsborrar…

… det var ögonhålorna på en dödskalle. Anders kanske petar i näsor, men inte i ögon, där går gränsen.

Efter en rundtur bland diverse skallar och andra grejer började vi komma tillbaks mot bilen igen. En trevlig led som dock var lite oklart snitslad på ett par ställen.

Det var väldigt vackra omgivningar också.

Vi åkte därifrån på den onödigt smala väg som går mellan Buendía och Ruta de las Caras. Konstigt att vattnet stannar i reservoaren när det lutar så mycket?

Anders sa att han hade sett ut ett par ställen till som vi kunde besöka och som låg just utanför Sacedón.

1: En annan reservoar där man kunde stå och fota ute på en kant. Ama var inte förvånad.

2: En liten borg. Ama var inte förvånad, men förvånade sig själv med att våga vägra gå ned dit.

Det blev en riktigt härlig utflyktsdag och när vi kom tillbaks till hotellet i Sacedón fanns det bara en sak för Ama att göra:

Att med ett smidigt språng och med ett leende på läpparna kasta sig i hotellets pool. Jodå. Som synes var det en riktigt härlig upplevelse även det.

Dagen efter styrde vi kosan mot Alcázar de San Juan.

Gomorron!


San Antonio

17 september 2020

Andra och sista kvällen i Ayora sa Ama farväl till sina nyfunna vänner i parken.

Morgonen efter gav oss av mot vårt andra stopp på förra veckans minitripp. San Antonio, nummer 2 på kartan HÄR.

Väl framme så checkade vi in på hotellet. Rummet var enkelt men funktionellt.

Det bästa med att bo på många olika ställen är att man får så många braiga inredningstips. Ni kanske minns att spolmojängen på vår toastol hade gått sönder och därmed saknade lock? HÄR finns en bild som visar hur den såg ut.

På hotellet i San Antonio hittade Ama den perfekta lösningen på det saknade locket:

Taadaaa! Både snyggt och praktiskt. Det är väl bara att borra hål i botten på skåpet och sätta in nåt snöre som man kan dra i för att spola? Vi har ju till och med en möbelaffär i bottenvåningen i huset, där kan Ama säkert hitta ett passande skåp.

Vi bodde på Casa Anita som just den dagen hade utsikt över en marknad som man kan skymta bakom skylten. Lustigt nog så hade Anita namnsdag samma dag så vi gratulerade hotellet så mycket.

Åt ett annat håll såg vi en himla massa grönska.

Under den grönskan låg hotellets restaurang där vi åt en smarrig lunch…

… och fick ännu en chans att palla vindruvor.

Vi gick ut och kollade på den yttepyttelilla stan. Marknaden var inte stor den heller.

Undrar just om vattnet i den där källan var drickbart? Såg ingen skylt att man inte borde dricka det, men vi lät bli ändå. Snyggt kakel bakom den i alla fall.

Undrar om det där var Blåkulla? Häxan, kvasten och katten var rätt och blått var det. Fast kanske en anings fel tid på året.

Anders hittade en annan högt uppflugen katt som han ville peta på nosen. Katten kråmade sig och ville gärna bli nospetad, men det var galler för fönstret så det blev inget petande.

Ama gillade inställningen dom hade där – ”Allt kommer att bli bra”. Det är väl vad vi alla hoppas på nu.

Ooops! Där var det nära. Att fota och skåla samtidigt är inte alltid så lätt. Ama kan lugna oroliga läsare med att inte en droppe gick till spillo. Att det varit sådär nära en katastrof såg inte Ama förrän hon hade framkallat bilden.

Anders hade ju parkerat bilen på spanskt vis med två däck på trottoaren (bildbevis finns HÄR). Att det var en sån där parkeringsförbudsskylt på gatan funderade vi lite över. Fast vi kom fram till att den inte gällde, det var ju inte vår första semester, det var den sjätte minisemestern sen karantänen upphörde. Bilen stod kvar morgonen efter och vi hade inte fått någon böter så vi tänkte förmodligen helt rätt. Glada i hågen körde vi vidare mot nästa mål – Sacedón.

Gomorron!

PS: Det där med Amas nya inredningsidé till toaletten tog skruv. Igår blev vår toastol försedd med både sitt vanliga lock och en fungerande spolning igen. Anders var nämligen inte särskilt förtjust i tanken på ett skåp som lock.

Det var väldigt lätt åtgärdat:

Har man bara dom rätta grejerna och hjälpmedlen så… Lite drygt tre veckors specialspolning är nu över. Rätt skönt faktiskt, även om Ama kan känna viss saknad över det där skåpet som hon aldrig hann köpa.


Ayora – Ruta del Agua

16 september 2020

I förra inlägget hittade vi verkligheten när vi gick på en utstakad vandringsled.

Vi hade dessutom fått en karta av en mycket vänlig kille på turistinformationen. Ama råkade i ett svagt ögonblick fråga honom om borgen och han sa att den var stängd för renovering men skulle nog öppna om ett par veckor. Killen såg mycket förvånad ut när Ama höjde armarna i luften och utbrast ”YEESSS!!!”. Borgen låg nämligen väldigt högt upp.

Efter att ha beundrat ett vackert konstverk så började vi traska.

Leden var roligt utmärkt, bland annat med såna där pilar och vattendroppssymboler.

Här syns markeringen i gatan längst ned i bild. På vissa av ställena fanns det extra information på stora skyltar, det här var det kommunala tvätthuset. Vi trodde att det var en gammal byggnad från forna tider, men det fanns skyltar där inne som sa att man kunde hämta nycklar hos polisen om man ville använda det. Det ville inte vi.

En del spanska konstruktioner blir man lite konfunderad över, varför satt dörren så högt upp? Solen sken, men vädret såg ändå en anings hotfullt ut.

Ama knatade glatt uppför vägen som var väldigt lättgådd trots att det lutade uppför.

Hon parkerade vid parkeringsförbudet och drack vatten.

Vi vandrade vidare i solsken, upp mot regnmolnen.

Det dök upp ett oväntat vägarbete som dammade nåt oerhört. Som tur var svängde den snitslade banan bort från vägen just där.

Då blev det helt plötsligt inte lika lättgått.

Uppe på en utsiktsplats kände sig Ama otroligt lurad. Hon hade sluppit borgen, men nu var hon ännu högre upp än vad den var. Snopet! Men utsikten var fin, det måste erkännas.

Sen blev det ännu snårigare att gå. Men vi var på rätt väg, det visade pilen som var målad på stenen.

Anders: Här kan man balansera över…

Ama: NEEEJJJ!!!

Anders: Här ska man gå rakt fram, det visar pilen…

Ama: NEEEJJJ!!!

Anders: Men här då?

Ama: Helt okej.

En stund senare kom vi fram till bänken i förra inlägget och efter det gick vi fel. Ama vill gärna skylla på dålig skyltning, men sanningen är den att stigen blev smal med ett stup på ena sidan (överdrivet påstår Anders) så någon vägrade.

Vi tog en väg, en som var värd namnet ”väg” ned mot byn istället.

Det var inte alls så dumt för då såg vi skojiga träd och kunde palla både granatäpplen, oliver och vindruvor.

Efter ungefär 1,5 timme och 10.685 Ama-steg kom vi tillbaks till ursprungsplatsen som leden utgått från. Inte en enda droppe regn hade vi fått på oss och det var jätteskönt att gå i det molniga vädret. Hade inte alls varit lika bra med klarblå himmel, det fanns liksom ingen direkt skugga på rundturen.

Sen missade vi inte vattenfallet heller, det körde vi till dan efter när vi skulle åka vidare. Slutet gott, allting gott.

Gomorron!

PS: Ama hade tydligen både parkerat där det var parkeringsförbud och gått mot enkelriktat. Aj, aj, aj…