White Sands Missile Range

 

Efter dom fantastiska vita dynerna i White Sands National Monument i New Mexico så åkte vi hit:

Till White Sands Missile Range. Bilden är rätt suddig. Ama skyller det på att hon var lite nervös. Detta är ett aktivt militärt område, och fick man verkligen fota där?

Troligen inte. Man fick inte ens åka in där, så vi fick vända och gå hit:

Till mottagningscentret. Detta kan ha varit… Nej, vi tar om det. Detta var faktiskt det mest besvärliga sätt som Ama har tagit sig in på ett museum någonsin. Vi fick lämna ifrån oss passen till en kille – mycket trevlig kille, men ändå! – och sen sätta oss ner och vänta i en kvart kanske, medan han knåpade med våra tillstånd. (Det är dom som Anders håller i på bilden). Under tiden så stängde dom stället…

Sen gick vi in genom ”spärren”…

Dom där missilerna och raketerna skulle vi kolla på. Inte en enda människa var intresserad av våra nyfådda tillstånd. Fast vi försökte så viftade dom oss bara vidare. Likaså bra det, för när man tittade på tillstånden så var det inte mycket som stämde…

Dom där varningarna kändes väl… sådär… Haha! Gillar mycket den där ”Do not disturb any items”.

Varningen för ormar börjar Ama vänja sig med nu. Tror att dom sätter upp dom för att folk ska hålla sig utefter gångstigarna.

Utan att ha behövt visa våra fina tillstånd alls så var vi till slut inne på museet. Oj, oj, oj! Ducka Anders! Såna där helikopterrotorer är inte att leka med.

Det fanns flera missiler som Anders kände igen namnen på, tyvärr har Ama glömt dom. Läskiga grejer det där…

Här är ett sexpack med småmissiler. Ett gott råd står nog där på kanten. Dumt att tappa dom i backen.

En läskig arsenal om ni frågar Ama. Men ändå rätt intressant att se. Man kan faktiskt inte bara blunda och tro att allt försvinner. För det gör det inte. Tyvärr.

Otäckt. Samtidigt – och nu går Ama lite över gränsen för sin tramsblogg – OM inte alla hemska krig funnits, då hade inte utvecklingen varit där den är idag. Tråkigt, men sant. På gott och ont.

Här fick vi se en bekant otäcking (den till vänster, alltså). Fat Man. Vi träffade honom i Albuquerque 2014, och enligt skylten var han utlånad därifrån. Om ni inte vet vad han ställde till med, så kan ni titta HÄR.

Och faktum är att innan dom fällde dom första atombomberna över Japan, så gjordes testerna här i White Sands. Läskigt. Hur lång var halveringstiden nu igen? Undrar också varför Ama är på ett sånt strålande humör?

Sen gjorde vi en tvärt om, och avslutade besöket på det sätt som vi brukar börja:

Vi tittade på den populära och förklarande filmen. Kolla förresten in bordsbenet där TV-n står. Mycket innovativt.

White Sands National Monument

 

Det stället besökte vi igår, då vi fortfarande var kvar i New Mexico.

Här är beviset.

Vi inledde som vanligt med att gå på den populära filmvisningen som alltid brukar finnas. En kort, 15-20 minuters introduktion som berättar om det man ska titta på. Perfekt! Nu vet Ama ”allt” om detta ställe. Om ni undrar nåt, så googla…

Vi gav oss ut i snön. Här hade dom tydligen saltat vägen, för den var snöfri?

Fast här tog saltet slut. Snö över hela vägen…

Nejdå, nu busar Ama igen. Det är sand. Vit sand. Mycket sand som är mycket vit, över hela området.

Som tur var hade dom på sina ställen byggt spångar. Bra för oss som inte gillar att få sand mellan tårna.

Plogvallarna efter vägen påminde mycket om nyplogad snö.

Skojiga växter fanns det också. Den där yuccapalmartade grejen har rötter som sträcker sig längre och längre ned i sanden vartefter som sanddynerna växer. Sen flyttar dom på sig, dynerna, på grund av vinden. Långsamt, men dom flyttar på sig. Då kraschar till slut den där växten och dör under hemska plågor (möjligen en aning överdrivet, dom har det säkert inte värre än växterna på vår terrass när Anders får tag i sekatören…) Men ändå – naturen kan vara såååå grym!

Det var så läckert, och till slut gick det helt enkelt inte att låta bli!

Ama tog av sig skorna…

… ähum… Ama försökte ta av sig skorna, och fick sand mellan tårna.

Det kändes helt okej faktiskt!

Härligt att vandra runt där på sanddynerna – även om Anders inte fick sand mellan tårna.

Jodå. Vi gick runt där och hade det jättebra!

Men det fanns dom som tog det till helt andra nivåer och rumlade runt ordentligt.

Rätt åt dom när dom kom hem med sand överallt…

Gomorron!

Skyltsöndag – gammal

 

Söndag igen och dags för ännu en kombiutmaning med BP’s Skyltsöndag och Sannas Weekly Photochallenge.

Vi inleder med några hyfsat nya (!) bilder på veckans tema – Gammal:

Det Casa Rural som vi bodde på i Agost hette La Fábrica. Boendet var beläget i ett gammalt krukmakeri.

Den här byggnaden var förmodligen en nyare fabrik än La Fábrica, men skylten var gammal och gisten nog för att platsa i det här inlägget.

I Agost fanns också en mycket gammal barberare. Över hundra år – imponerande! Ama minns en gammal bok med ”bra att ha-fraser” på spanska som en kompis hade. Den var uppdelad i olika områden, som till exempel i affären, hos bilhandlaren och så vidare. I avsnittet som gällde ”hos barberaren” fanns en fras som Ama fnissade mycket åt. Tydligen är det bra att kunna fråga ”gör det mycket ont?” där. Haha!

Nu grottar sig Ama lite djupare ned i arkivet, till vår lilla roadtrip i USA i höstas och startar med vårt besök i White Sands.

Där hade dom den här gamla ordbehandlaren. Eller som en väninnas barnbarn utbrast när han fick se en skrivmaskin:

– Kolla mormor! En skrivare med inbyggt tangentbord!

Skylten säger att det där är en bärbar kalkylator. Ja, nog har utvecklingen gått framåt alltid…

Och apropå bärbar, mobil, alltså:

Nog är dagens mobiler liiite smidigare än dom gamla telefonerna och telefonväxlarna?

Nu hoppar vi till den gamla kvarnen utanför Little Rock där inledningsscenerna till ”Borta med vinden” spelades in. Det var ett jättefint ställe, men det Ama var allra mest nöjd över var det där med ”No Running”. Passade alldeles utmärkt.

Många gånger är det gamla mycket vackrare än det nya. Som den här affären i bröderna Wrights hemstad Dayton. Dagens snabbköp ser inte riktigt lika trevliga ut, och förpackningarna var finare förr även dom.

Avslutningsvis ett gammalt knep som dom tar till överallt i USA:

Dom ser till att man inte kommer ut från museer och andra ställen utan att passera presentshoppen. Den här skylten kunde ha varit precis var som helst, men Ama tror att den togs när vi skulle gå ut från Johnny Cash-museet i Nashville.

Ja, då var denna veckas kombiutmaning avklarad. Nästa vecka blir det extra marigt, för då är temat Skylt…

Gomorron!