Så var det dags för Skyltsöndag med BP igen och ännu en gång blir det en kombi med Sannas Weekly Photochallenge där temat för den kommande veckan är Känna.
Den gångna veckan har bjudit på rätt ostadigt väder emellanåt, så Ama har inte så många färska bilder då hon knappt har kommit utanför dörren vissa dagar, men hon börjar i alla fall med ett par veckofärska.
Det känns verkligen bra att dom har kommit igång med bygget i gropen som har legat som en skamfläck i många år vid det här laget. Ama antar också att BP känner en viss förnöjsamhet över kranen som syns i bild.
Mercadona bygger nytt minsann, snett över vägen från den gamla vi har här inne i stan.
Fast det känns som det kommer att ta ett bra tag innan bygget är klart. Väder och vind har nog gått hårt åt det grundarbete som hade gjorts tidigare. Trist att dom inte har några titthål i staketet, men det är ju tur att nån har långa armar.
Okej. Då ger vi oss ut i arkivet dårå.
Det känns som om vissa namnsättningar kanske borde tänkas över en runda till?
Ama känner på sig att ni aldrig trott att hon skulle godkänna ett dylikt övertramp på parkeringen av bilen som Anders gjorde, men ibland har nöden ingen lag.
Många handlar sin mat på nätet, speciellt i dessa tider. Men vi vill gärna känna och klämma lite på grejerna innan vi slår till. Har man tur så sticker man sig inte på maten.
Här kände sig Ama besegrad… Så mycket för att spara McDonaldsmuggen till nästa besök. Hon blev överlistad av en DUM skylt!
På det här stället kände sig Ama omåttligt besviken, trots att det var just måtten som ställde till det. Så nära och ändå så långt bort… Men vi fick ändå känna på en diskmaskin, alltid något.
Antar att även den här papegojan kände sig omåttligt – eller snarare omättligt – besviken. Glassen smakade nog inte lika bra som den såg ut på skylten. Åtminstone ifall man nöjde sig med att gnaga på skylten istället för på en riktig glass.
Även här i Spanien kan man känna sig som hemma många gånger. Sverigeavenyn? Jo, man tackar!
I den storslagna naturen kan man känna sig liten emellanåt. Anders såg ut som teskedsgubben på denna bild från Monument Valley i gränslandet mellan Arizona och Utah.
Även en bit utanför den storslagna naturen kan man känna sig liten ibland.
Men som allra minst känner man sig nog när Moder Natur ryter i och visar sina krafter, som här när orkanen Odile slog till över oss i Mexiko. Vilken förödelse! Dessutom blev vi utan ström, vatten, telefonförbindelser och framförallt wiffi i tre dygn. Så kan en ofrivillig bloggpaus uppstå… Fast i sammanhanget känns det som att bloggpausen var det minsta bekymret.
Men nu till nåt trevligare.
Visst känner man sig som gladast när man kan göra andra glada? Sixten var superglad att få is mellan tårna och Ama grumlade inte hans glädje med att berätta för honom att han faktiskt inte har några tår.
Sen blir man väl alltid glad av att känna sig välkomnad?
Speciellt om det välkomnandet sker med öppna armar. Fast det där känns som att kramen kanske blir i kyligaste laget? Rent temperaturmässigt, alltså.
Gomorron!
Publicerat av Ama de casa 
Ama de casa 