Dresscode och orättvisor

23 september 2022

Det kan väl inte ha undgått någon vad som pågår i Iran nu. Vi var där våren 1995 och då fick Ama känna på hur det kunde vara.

Det började redan på ambassaden i Stockholm. På det där viset skulle Ama minsann se ut på visumet. Så snart hon hade fått sjalen över huvudet tystnade hon – det var som att lägga en filt över en papegoja.

Väl framme i Iran framgick det tydligt hur kvinnor skulle vara klädda.

Ama fick låna en klädsel som var gladare i färgen och som inte var så gräsligt varm som dom svarta. Temperaturen i april -95 var inte att leka med.

Inne i templet hade kvinnorna en avdelning att hålla till i och männen en annan.

På bussarna var kvinnorna hänvisade till bakre delen av bussen och männen satt fram. Helt klart en känsla av apartheid… När det var trångt sökte sig alla mot mitten av bussen, dom ville väl ha närhet till varandra kan tro.

Vi blev faktiskt lite matta av alltihop. Eller ja, vi köpte åtminstone en matta.

Trots det läge som gällde så hittade vi på en massa saker, det fanns en hel del att göra.

Bland annat kunde man åka skidor, men det fanns ingen snö i backarna så det blev inget av det.

Fast bada det kunde man göra, så det gjorde vi. Eller vi och vi… Dresscoden var som sagt en anings orättvis.

Tänk att det nu har gått mer än 27 år och läget är fortfarande minst sagt katastrofalt.
God eftermiddag!

Annons