I ”kanalbåtsveckan” har nu turen kommit till…

24 mars 2022

Panamakanalen.

Den har vi passerat två gånger, en gång halva vägen med en kryssningsbåt och andra halvan med en mindre båt och sen buss tillbaks till starten av kanalen. Bilderna i det här inlägget kommer från när vi åkte på en kryssning från Dover till Calais Sydney och genade med skeppet genom hela Panamakanalen.

En intressant detalj är att kanalen inte går i öst-västlig riktning som man kan tro, utan den sträcker sig från nord till syd (eller tvärtom beroende på vartåt man är på väg).

Här hade vi kommit fram till starten av dom tre slussarna som inleder kanalen från Mexikanska golfen.

Portarna öppnade sig. Dom inringade grejerna på bilden är ”mulor”. Dom har vajrar fästa vid båten, men inte för att dra den framåt, utan för att hålla den borta från kanterna på slussen. I det här fallet var Ama väldigt glad att det fanns en kapten ombord som körde skutan och att hon dessutom slapp bära av så att båten inte tog i slusskanterna.

Så här fort gick det inte inne i slussen. Det är cirka 10 minuter från den första till den sista bilden i gif-en.

Många stora fartyg passerar genom kanalen. Såna där containerfartyg är väldigt imponerande tycker Ama och det lär ju vara väldigt viktigt att dom lassas på rätt sätt när dom ska vara ute på dom stora haven.

När vi hade passerat dom tre slussarna upp och kom ut på Gatun Lake så blev vi väl mottagna av en yster liten båt som sprutade vatten.

Sen tuffade vi lugnt och fridfullt genom Panamakanalen och njöt av tillvaron.

Såg lite kärvt ut att komma under Puente Centenario, men det gick bra.

Vi kom fram till nedfarten från kanalen. Tre slussar ned, precis lika många som upp alltså. Inte så konstigt kanske.

En av slussnedfarterna var under renovering, det var intressant att se hur dom såg ut när dom var torrlagda.

Förmodligen kan det ha varit renoveringen som försenade vår nedfart, för nu började skymningen falla.

… och det var alldeles mörkt på himlen när vi äntligen kom ned utanför Panama City.

Hela färden hade tagit cirka 10 timmar och största tiden ”försvann” vid den andra trissen av slussar, den nedfarten tog ungefär 3,5 timmar och alla ombord (inklusive kaptenen) var vid det laget ganska ”övervänt” (som vi brukar säga i Norrland). Men vi satt ju inte i sjön. Eller förresten, på sätt och vis var det just det vi gjorde.

Det finns nya, mer miljövänliga och snabbare slussar, men dom kostar ännu mer för båtarna att passera så därför fick vi inte åka i dom.

Nåväl. Vi kom ned välbehållna och kunde styra kosan vidare mot Australien. Fast vägen där under Puente de las Amerikas såg mer ut som en landningsbana för flygplan än en båtpassage i mörkret.

Gomorron!