Just när ni trodde att det var över…

23 mars 2022

… så kommer ännu ett kanalbåtsinlägg.

Ja, ja. Ama vet att hon i förra inlägget lovade att det var slut med inlägg från dom franska kanalerna, men det här är ett inlägg från vår första kanalbåtstur 1986 – i England. Den såg ni inte komma va?

Då åkte vi tillsammans med ett par andra vänner, Maggan och Wester, i en så kallad narrowboat på Oxford Canal. Vi var alla riktiga landkrabbor och fick en snabbkurs av han som hyrde ut båtarna. Efter några snabba instruktioner hoppade han av skutan efter ungefär 100 meter. Kanalen var smal och båten var lång så den gick inte vända annat än vid speciella ”winding holes” – vändplatser. Det var långt till den första vändplatsen och instruktören orkade inte gå så långt för att komma tillbaks till marinan. Han lämnade oss med dom uppmuntrande orden:

– När ni kommer till första slussen så finns det nog säkert folk där som kan tala om hur ni ska sköta dom manuella slussarna.

Vår båt var den där fint röd-gröna båten. Till skillnad från dom franska båtarna som hade rattar att styra med så hade den här ett mer ”vanligt” båtroder. En styrpinne i aktern, alltså.

Den var fin och bekväm invändigt också med kök, matplats och ett par sovrum.

Det fanns toalett och dusch ombord, men där var det trångt så vi valde även här att ta bryggduschar. Eller kanske snarare kohagesduschar. Duschen drog vi ut genom badrumsfönstret.

För att vara i England hade vi en väldigt tur med vädret. Det var bara en dag som småduggade bort, så oftast åt vi luncherna uppe på båttaket.

Kanalen var lummig och fin på många håll, blandat med gröna hagar där boskapen gick och betade (som på förra bilden).

Det var fint att glida runt i grönskan.

Slussarna var som sagt var manuellt manövrerade. Luckorna vevades med handkraft och när dom väl var uppe så puttade man upp slussportarna med hjälp av dom kraftiga stockarna.

Här kan man se att det var kvinnokrafterna som fick jobba medan grabbarna körde båten och dokumenterade det hela. Det där med dokumenterandet har Ama till stor del tagit över på senare år. Mindre ansträngande, liksom.

Att båtarna var smala det fick man extra stor förståelse till på sina håll.

Här skulle vi slussa uppför i en sluss. Först körde vi in båten och stängde portarna och dammluckorna bak.

Sen vevades dom främre dammluckorna upp så att vattnet i slussen steg och båten började åka uppåt.

När vattnet hade stigit så det var i nivå med den övre delen av kanalen fick man putta upp porten och sen var det bara att åka ut.

Det fanns många fällbroar efter vägen också. Här kom Ama på en alldeles lysande idé! Hon hoppade iland innan bron, galopperade (nåja) till andra sidan för att ta en bild precis när båten passerade under.

Fast idén var egentligen inte sådär jättebra… Jodå, bilden blev fin, men på andra sidan var det taggtråd nere vid vattnet och inte ett dugg lättframkomligt. Eftersom det inte gick att vända båten där så uppstod det ganska stora problem att komma tillbaks till båten. Men med hjälp av två mottagare på båten och ett ”smidigt” skutt av Ama så lyckades hon komma ombord igen. Hon fick faktiskt stora applåder av besättningen på båten bakom – och det var hon värd!

Vi hade ett ”sjökort” med oss som visade var slussar och små tunnlar var benägna. Just där var vi faktiskt nära att köra på den yttre av dom två båtarna som stod dubbelparkerade i kurvan utanför tunneln. En av karlarna på ena båten utbrast med ett skratt:

– Och det var före dom varit på puben!

När vi varit ute en vecka var det dags att lämna igen båten. Vi hade dock lite tid över så vi gjorde en liten avstickare på ett sidospår utanför vår karta.

Där hamnade vi i en liiite längre tunnel som vi inte hade en aning om att den fanns där.

Läskigt var det! Den var nog två kilometer lång och ljuspunkten som syns i bakgrunden var ingången. ”Bara vi inte få möte, bara vi inte får möte…” löd Amas mantra, men självklart fick vi möte. Det gick som tur var bra, dom har väl tänkt till när det gäller hur breda båtarna får vara för att åka på den kanalen. Wester höll på att skrämma livet ur Maggan och Ama när han kröp över taket i mörkret och när han kom till fören där vi stod så tände han en ficklampa under hakan och vrålade rätt ut. Att vi inte ramlade överbord var ett under. Inte särskilt snällt gjort…

Även detta var en fantastiskt fin vecka på en kanal och den gav mersmak för fler kanalturer. Fast då förflyttade vi oss till Frankrike med bättre förutsättningar för fint väder och god mat.

På den tiden skrev Ama en himla massa vykort och den här gången slog hon till på en egensnickrad liten limerick till så gott som alla:

Köra båt på Oxford Canal
är en grej som är lätt och banal
men när man på puben
har tatt lilla nubben
är man glad att båten är smal!

Gomorron!

Annons