Sand…

17 mars 2022

… kan vara väldigt fascinerande, som öknar, till exempel.

2016 blev ett riktigt ökenår för oss då vi besökte öknar lite här och där.

Några exempel:

White Sands National Monument i New Mexico.

Algodones Dunes i Kalifornien.

Den 150 meter höga geoglyfen som kallas kandelabern i öknen vid kusten i Pisco, Peru.

Fast sand behöver ju inte bara finnas i öknar.

På den här sandstranden på Isla Mujeres utanför Mexikos kust satt vi och njöt i halvskuggan under en palm. Året var 1990.

På den tiden var vi inte rädda för att blöta ned oss heller.

18 år senare i Belize hade vi uppenbarligen kommit fram till att det var läskigt att få sand mellan tårna och dessutom drabbats av vattuskräck. Så vi höll oss i skuggan i en hängmatta och undvek både sand och vatten.

Men vi har tydligen varit saknade…

… för nu har sanden kommit på hembesök och enligt prognoserna är vattnet på ingång det med.

Ditintills hade det bara fjösregnat lite vilket gjorde att det var prickigt överallt.

Det såg inte roligt ut på terrassen och på fönsterbrädorna.

Anders passade på att sopa upp den värsta sanden innan det utlovade regnet skulle komma, att få en lervälling ute på terrassen skulle inte göra det hela bättre. Han hade munskyddet på för myndigheterna rekommenderar att man ska undvika att komma i närkontakt med sanden som far omkring i luften. Ama skyddade sig genom att stanna inomhus. Sen hoppades vi att vi skulle klara oss från så mycket mer sand och regn.

En annan otäck sak med den här sanden som regnar ned…

… det är att sandormarna kommer krypandes upp ur vrårna.

Idag är det St. Patrick’s Day. Det var liiite bättre förutsättningar att fira den när vi var i Benidorm 2019. En himla massa glada irländare var ute på stan och svirade runt och vi hakade på i den härliga solen.

Hoppas att ni har ett betydligt bättre vårväder än vad vi har här.

Gomorron!