Effektivitet?

31 mars 2022

När det ska målas övergångsställen och andra markeringar i gatorna har spanjorerna ett eget litet knep.

Dom mäter noggrant, tejpar linjerna och målar sen för hand.

Hur många gubbar behövs det för att fixa till detta?

Ja, minst fem i alla fall. Inte så effektivt kanske.

Fast Ama har sett att dom faktiskt kan använda mallar också.

Förmodligen är det jättesvårt att tejpa till det runda hjulet på rullstolen. Vid det där arbetet med handikapparkeringen så räckte det med tre gubbar, fast två av dom kunde inte låta bli att maskeringstejpa ändå.

Att roa sig med maskeringstejp är tydligen en mycket uppskattad syssla för somliga.

Igår när vi gick förbi det där nymålade övergångsstället igen så såg vi att dom också med största sannolikhet hade använt sig av mallar där också:

Dom där visdomsorden hade dom nog inte tejpat ihop. Stanna – titta – bil stannar – gå över. Påminner Ama lite om en sång från barndomen som gick nåt i stil med:

♫ ♫♪♪♫ ♫♪♪♫ ♫♪♪♫ ♫♪♪♫ ♫♪♪♫ ♫♪♪
Man ska titta åt vänster, sedan åt höger,
titta åt vänster – sen går man över.
♫ ♫♪♪♫ ♫♪♪♫ ♫♪♪♫ ♫♪♪♫ ♫♪♪♫ ♫♪♪

Ama har alltid tyckt att det fattas lite i den sången. Ja, att man ska vänta tills bilarna har stannat eller försvunnit. Att titta åt båda hållen och sen bara ge sig ut i gatan är inget gott råd till små barn, eller till någon annan heller för den delen.

Gomorron!

Annons

Seglatsen fortsätter

30 mars 2022

Ja, den som påbörjades i förra inlägget i Grekland 2009 med skid- och båtgänget och Björn. Visserligen tog den slut redan efter en vecka, men idag fortsätter den här i bloggen.

Förra inlägget avslutades med en sned båt och Anders, snedseglaren.

Fast i verkligheten var det havet som lutade rätt rejält en av dagarna. Vi blev nedstänkta, men värst var det för Christer som blev sjösjuk.

Dagen efter hade han garderat sig med dubbla ”åkband”, ett runt vardera handleden. Dom skulle hjälpa mot åksjuka och tänk, det gjorde dom också!

Eller så kanske den uteblivna sjösjukan berodde på att havet var ”hyfsat” lugnt den dagen. Oavsett vilket så var det skönt att alla mådde bra.

Det var verkligen härliga dagar ombord ute till havs.

Vi gjorde strandhugg där vi högg in på restaurangmat…

… och vi käkade även ombord på båten.

Vi kollade in vackra solnedgångar…

… och roade oss med diverse spel på kvällarna. Såvitt Ama kan minnas så vann hon alltid oavsett vilket spel det handlade om. (Anders som alltid korrekturläser inläggen är av en annan uppfattning, tänk så olika man kan minnas ibland).

På dagarna seglade vi mellan olika öar i den grekiska arkipelagen.

Letade även upp nån trevlig vik där vi la till och kunde brassa käk. Hmm… Mat tycks ha en tendens att genomsyra dom flesta av våra resor.

Sen kunde vi kunde ta oss ett dopp – givetvis efter att ha väntat den obligatoriska halvtimmen efter vi hade ätit. Säkerheten går alltid först.

Det var verkligen härligt i det varma och klara vattnet!

Vi hade sköna och soliga dagar hela veckan.

Det fanns bara ett orosmoln:

Det gav vi namnet ”badmolnet”, för det verkade förfölja oss mellan våra olika badvikar.

Men, men… Underbart är kort och veckan tog slut på tok för fort. Tur att det finns kort kvar så vi kan återuppleva resan i minnet i alla fall.

Gomorron!


Lite mer båterier

29 mars 2022

Nu var det ju ett tag sen som Ama hade nåt inlägg som handlade om båtar, så det är väl hög tid för ett nytt sånt.

Även denna gång kommer bilderna från minnenas arkiv. Närmare bestämt från 2009 när vi gjorde en segling med skid- och båtgänget ombord på Björns båt i den grekiska övärlden.

Här ser vi hela gänget/besättningen ombord på Felicia. Christer, Karin, Björn, Anders, Jan-Axel och Carina. Ja, åsså Ama bakom kameran då.

Det var en helt fantastisk vecka, men det förekom en del otäckheter också.

Plankan var nog det värsta. En riktig balansgång på en landgång var inte kul, speciellt inte när man skulle ha packning med sig över. Men vi klarade oss hela veckan från att ramla i plurret.

Se hur snyggt Ama ordnade till alla seglingssnörena! Att ha såna liggandes kors och tvärs eller i härvor över hela båten – så kunde man inte ha det. Inte tjusigt med oordning, men framförallt både farligt och opraktiskt.

Första kvällen hade vi en av många fantastiska solnedgångar och vi tänkte gå iland och käka på nån av dom mysiga restaurangerna i hamnen.

Fast det slutade med att vi brassade mat ombord istället, varenda restaurang var nämligen fullbokad och det var smockfullt med folk överallt. Maten ombord funkade hur bra som helst den med.

Sen satt vi ute på båten och njöt i den sköna sommarkvällen.

Dagen efter förstod vi varför det varit så mycket människor på ön, det låg mängder av båtar på svaj som höll på att lätta ankar.

Vi hamnade mitt i starten av en regatta med huuur många båtar som helst. Ama tyckte att även detta var en anings läskigt, fast inte fullt så otäckt som Plankan.

Till slut hade vi skakat av oss alla dom andra båtarna och då kändes det genast lugnare. Fast vem var det som styrde egentligen?

Vi var inte bara till sjöss, vi gjorde många landstigningar också. Här roade sig grabbarna med en gratisbehandling av pedikyrfiskar. Fast Christer såg väl ganska måttligt road ut.

Ama roade sig med att sortera gänget i en trapp för att försöka få dom jämnlånga. Hon lyckades rätt bra om hon får säga det själv.

Många bad blev det. Karin hoppade i medan Jan-Axel blev tilldelad potatisskalning istället.

Tjejerna tränade på sitt konstsimsprogram. Tjusigt värre!

Då blev dom avbrutna av en sabotör som plumsade i och förstörde. Det var Jan-Axel. Han hade väl tröttnat på att skala potatis och ville hämnas för att han blivit tilldelad den uppgiften.

Båten Felicia var väldigt fin och bekväm.

Det fanns nog bara ett enda fel:

Hon var tämligen sned. Eller så var det Anders som var en snedseglare?

Vi hade en som sagt en fantastiskt vecka som det nog kan komma ytterligare ett inlägg från.

Det fina och soliga vädret som vi hade i söndags varade nämligen bara en dag, så Ama har varit och rotat i arkivet igen.

Gomorron!


ÄNTLIGEN!!!

28 mars 2022

Igår fick vi se SOLEN igen!

Visserligen såg det lite hotigt ut där ute över havet, men det var sol hos oss. På riktigt!

Det var många som hade längtat efter den och vissa fick lite spring i benen. Länge sen Ama drabbades av nåt sånt, men hon var glad i alla fall.

Det var inte bara vi som hade längtat efter solen, många var ute och spatserade utefter strandpromenaden.

Stränderna är inte reparerade ännu, men det kommer nog snart att ordna till sig.

Tills dess att badsäsongen drar igång på riktigt kan man ju alltid sitta och ta igen sig på bänkarna vid paseon.

Eller så kan man roa sig med att surfa på vågorna istället för på internet.

Men OJ vad skönt att se en blå himmel igen!

Det firade vi med att gå och ta en tapa och ett glas vin hos Louis på La Paramount.

Susanne och Ola kom förbi och gjorde oss sällskap vilket gjorde det hela ännu trevligare.

Sen gick vi hem och satte oss på terrassen och gjorde vårt bästa för att få ordning på dom klockorna som vägrade ställa om sig frivilligt till sommartid. Klockan i termometern hade stenvägrat trots att den ”kunde själv”. När Anders kollade (sin favoritlitteratur) instruktionsboken så visade det sig att den bara försökte göra det inom vissa tidsintervall… När han ändå hade instruktionen framme så ställde han om den manuellt. Nån måtta får det ändå vara.

Ja, vi hade en helt underbar dag igår, en sån dag som vi har saknat väldigt länge. Åtminstone vädermässigt.

Hoppas att ni också hade en riktigt skön söndag!

Gomorron!


Skyltsöndag – båtar

27 mars 2022

Så var det dags för Skyltsöndag med BP igen och denna veckas röda tråd är Båtar.

Ama har ju hållit sig till ett ganska maritimt tema den senaste tiden så varför inte fortsätta på den linjen?

Den här bilden är tagen igår, lördag. Resten av bilderna är från arkivet, vi har knappt varit utanför lägenheten den senaste tiden då vädret verkligen har varit pissigt. Antingen har det regnat eller blåst men oftast har det gjort både och. Suck.

Dags för arkivet igen, alltså.

På båtar kan man hitta intressanta detaljer, vad det där nu må vara? En del av en propeller, förmodligen.

Den här grejen var mer användbar, man kunde spegla sig i den.

Även den här var nåt som en bloggare gillar. Att speglingen blev skev det gör ingenting, bilden blir lite skojigare på det viset.

På Themsen i London finns det många båtturer att välja mellan. Ama minns när hon var i England på ridläger i Cornwall en månad 1973 och vi fick göra en utfärd till London där det ingick en båttur. Kommer ihåg hur arga vi var då vi var ute ett par timmar och sen kom tillbaks till precis samma ställe där vi startat – vi hade inte ens kommit nånvart! Sååå onödig tur där vi knappt sett nånting alls på vår färd i mörker.

När man är i London kan man ta sig till Dover och komma ut i stora vida världen med ett skepp alternativt ta med sig bilen och åka över kanalen till fastlandet.

I Dénia kunde man ”ropa” på en färja genom att trycka på knappen nedanför den inringade skylten. Ama var väldigt sugen på att trycka på knappen och sen springa därifrån. Fast hon vet sina begränsningar när det kommer till att springa, så hon lät bli.

I Norge är dom lite mesiga som har hastighetsbegränsning i hamnarna. Fast det är det nog fler länder som har, förmodligen dom flesta.

Ama blev förvånad att det fanns ett MacDonalds på Titanic. Det måste det ha gjort eftersom den där burken fanns på ett Titanicmuseum i Halifax.

I Halifax fanns även Bogserbåten Theodore…

… och han hade många kompisar.

Trist när man inte får äta och dricka, men vi hade ändå ingen mat och dryck med oss och inte fanns det att köpa heller.

Så då fick vi ta saken i egna händer.

Orkaner är inget man vill råka ut för, varken på land eller på hav.

Ja, det kan man undra – varför så många vrak? Ama tycker att det där instrumentet påminner en aning om en klocka och kan meddela att hon känner sig som något av ett vrak idag när dom ännu en gång har knyckt en timme av oss… DUMMA tidsomställning!!! Ni har väl inte glömt att ställa om era klockor? Ama föreslår att ni ställer dom på ”Full speed”. Eller förresten, ”Slow” är nog bättre.

Om ni vill undvika risken att förlisa kan det vara en god idé att leta upp en båt som står på torra land. Ser ni Anders uppe på ubåten?

Fast när vi såg kryssningsfartyget i Cartagena så måste Ama erkänna att hon hellre ger sig ut på böljan den blå på ett sånt än att hon klättrar runt på en strandad ubåt.

Gomorron!


Att ta sig över vattendrag…

26 mars 2022

… det behöver man nödvändigtvis inte befinna sig i en båt för att lyckas med. Nejdå, det finns andra sätt också.

I Costa Rica 2010 hade vi tagit en tur för att titta på något mycket speciellt och intressant. En bit från platsen stötte vi på patrull, en översvämmad flod spärrade vägen för den lilla bilen vi åkte i. Chauffören raggade upp en annan bil som hade högre markfrigång och tiggde skjuts åt oss av några främmande killar.

Så vi liftade över floden och fick åka med på flaket ända fram till den strand som var vårt mål. Killarna gillade att få med två tunga västerlänningar som tyngde ned bilen så den inte körde fast i leran i floden. Det var en väldigt skumpig biltur och dessutom körde chaffisen som en biltjuv, men vi kom helskinnade fram i alla fall.

Målet var den där ”pingisbollfabriken” där dom häftiga sköldpaddorna kom upp på stranden och la sina ägg, vilket Ama har berättat om i det HÄR inlägget.

När vi skulle åka tillbaks lyckades vi passa in en lokalbuss som tog oss fram till floden och över densamma. På andra sidan väntade vår lilla originalbil som vi sen åkte med tillbaks till Tamarindo.

Nej, man behöver inte nödvändigtvis en båt för att passera vattendrag, det går lika bra med bil eller buss. Fast med den typen av fordon är det helt klart bäst om det finns en bro.

En hel bro, alltså.

Och inte en sån som nån dum orkan har varit framme och tagit med sig, vilket orkanen Odile hade gjort här i Mexiko 2014.

Men man kan kanske inte få alla dom rätta förutsättningarna jämt.

Gomorron!


Slussa i Stockholm

25 mars 2022

Jomen det kan man också göra.

En vacker sommardag i juli 1994 låg dom där tre seglingsbåtarna och väntade på att motorvägsbron skulle öppna sig så att inte masterna skulle fastna. Båten i mitten är Amas storebrors och svägerskas båt, en Maxi-86a. Ama kan tycka att många segelbåtar ser nästan likadana ut, men Maxin skiljer ut sig något i alla fall med sin svarta mast. Det gör den lättare att hitta när den ligger förankrad i en stor marina.

Här hade den svartmastade båten tagit täten…

… och fortsatte sin färd mot Hammarbyslussen.

På plats inne i slussen var det bara att vänta på att vattennivån skulle ordna till sig.

När det var ordnat så var det bara att köra ut på Mälarens vatten.

– Hejdå, vi ses snart igen!

Och det gjorde vi.

En vecka senare hade dom tagit sig in till en marina i Hjälmaren och det gjorde vi med. Fast vi fuskade lite och använde bilen för att ta oss dit, det gick ganska mycket snabbare.

När man ska bo på en båt är det noga att man packar på ett smart sätt så att allt får plats och inte ramlar ned. Här hade Anki löst det på ett mycket klokt vis genom att säkra Linnea från att ramla ned på golvet.

På kvällen tittade vi på den spännande VM-matchen när Sverige grävde brons i USA. Det fanns en sällskapsstuga med TV där vi var en hel hoper som satt och hejade. Amas bror utbrast helt plötsligt:

– Om Sverige vinner med mer än tre mål, då ska jag baske mig bada!!!

Kanske inte låter som ett farligt löfte, men ni minns kanske hur det slutade? Sverige vann med 4 – 0 över Bulgarien och alla jublade.

Alla, utom möjligen Amas bror.

För nån större badkruka finns nog inte i hela världen… Han vägrade ta sitt dopp på kvällen, men efter hårda påtryckningar från oss andra blev det dags för ett morgondopp dagen efter.

IIIIHHHH!!! Han var nog uppe snabbare än vad han hade kommit i.

Men nån större bedrift var det faktiskt inte att infria det löftet. Ni minns väl den underbart varma sommaren 1994?

Det var väldigt varmt i vattnet i viken och vi andra roade oss med att åka fender efter gummibåten och bara njöt av tillvaron och det (minst) 24-gradiga vattnet.

Minns ni vad ni gjorde när Sverige vann sitt klassiska VM-brons 1994?

Gomorron!


I ”kanalbåtsveckan” har nu turen kommit till…

24 mars 2022

Panamakanalen.

Den har vi passerat två gånger, en gång halva vägen med en kryssningsbåt och andra halvan med en mindre båt och sen buss tillbaks till starten av kanalen. Bilderna i det här inlägget kommer från när vi åkte på en kryssning från Dover till Calais Sydney och genade med skeppet genom hela Panamakanalen.

En intressant detalj är att kanalen inte går i öst-västlig riktning som man kan tro, utan den sträcker sig från nord till syd (eller tvärtom beroende på vartåt man är på väg).

Här hade vi kommit fram till starten av dom tre slussarna som inleder kanalen från Mexikanska golfen.

Portarna öppnade sig. Dom inringade grejerna på bilden är ”mulor”. Dom har vajrar fästa vid båten, men inte för att dra den framåt, utan för att hålla den borta från kanterna på slussen. I det här fallet var Ama väldigt glad att det fanns en kapten ombord som körde skutan och att hon dessutom slapp bära av så att båten inte tog i slusskanterna.

Så här fort gick det inte inne i slussen. Det är cirka 10 minuter från den första till den sista bilden i gif-en.

Många stora fartyg passerar genom kanalen. Såna där containerfartyg är väldigt imponerande tycker Ama och det lär ju vara väldigt viktigt att dom lassas på rätt sätt när dom ska vara ute på dom stora haven.

När vi hade passerat dom tre slussarna upp och kom ut på Gatun Lake så blev vi väl mottagna av en yster liten båt som sprutade vatten.

Sen tuffade vi lugnt och fridfullt genom Panamakanalen och njöt av tillvaron.

Såg lite kärvt ut att komma under Puente Centenario, men det gick bra.

Vi kom fram till nedfarten från kanalen. Tre slussar ned, precis lika många som upp alltså. Inte så konstigt kanske.

En av slussnedfarterna var under renovering, det var intressant att se hur dom såg ut när dom var torrlagda.

Förmodligen kan det ha varit renoveringen som försenade vår nedfart, för nu började skymningen falla.

… och det var alldeles mörkt på himlen när vi äntligen kom ned utanför Panama City.

Hela färden hade tagit cirka 10 timmar och största tiden ”försvann” vid den andra trissen av slussar, den nedfarten tog ungefär 3,5 timmar och alla ombord (inklusive kaptenen) var vid det laget ganska ”övervänt” (som vi brukar säga i Norrland). Men vi satt ju inte i sjön. Eller förresten, på sätt och vis var det just det vi gjorde.

Det finns nya, mer miljövänliga och snabbare slussar, men dom kostar ännu mer för båtarna att passera så därför fick vi inte åka i dom.

Nåväl. Vi kom ned välbehållna och kunde styra kosan vidare mot Australien. Fast vägen där under Puente de las Amerikas såg mer ut som en landningsbana för flygplan än en båtpassage i mörkret.

Gomorron!


Just när ni trodde att det var över…

23 mars 2022

… så kommer ännu ett kanalbåtsinlägg.

Ja, ja. Ama vet att hon i förra inlägget lovade att det var slut med inlägg från dom franska kanalerna, men det här är ett inlägg från vår första kanalbåtstur 1986 – i England. Den såg ni inte komma va?

Då åkte vi tillsammans med ett par andra vänner, Maggan och Wester, i en så kallad narrowboat på Oxford Canal. Vi var alla riktiga landkrabbor och fick en snabbkurs av han som hyrde ut båtarna. Efter några snabba instruktioner hoppade han av skutan efter ungefär 100 meter. Kanalen var smal och båten var lång så den gick inte vända annat än vid speciella ”winding holes” – vändplatser. Det var långt till den första vändplatsen och instruktören orkade inte gå så långt för att komma tillbaks till marinan. Han lämnade oss med dom uppmuntrande orden:

– När ni kommer till första slussen så finns det nog säkert folk där som kan tala om hur ni ska sköta dom manuella slussarna.

Vår båt var den där fint röd-gröna båten. Till skillnad från dom franska båtarna som hade rattar att styra med så hade den här ett mer ”vanligt” båtroder. En styrpinne i aktern, alltså.

Den var fin och bekväm invändigt också med kök, matplats och ett par sovrum.

Det fanns toalett och dusch ombord, men där var det trångt så vi valde även här att ta bryggduschar. Eller kanske snarare kohagesduschar. Duschen drog vi ut genom badrumsfönstret.

För att vara i England hade vi en väldigt tur med vädret. Det var bara en dag som småduggade bort, så oftast åt vi luncherna uppe på båttaket.

Kanalen var lummig och fin på många håll, blandat med gröna hagar där boskapen gick och betade (som på förra bilden).

Det var fint att glida runt i grönskan.

Slussarna var som sagt var manuellt manövrerade. Luckorna vevades med handkraft och när dom väl var uppe så puttade man upp slussportarna med hjälp av dom kraftiga stockarna.

Här kan man se att det var kvinnokrafterna som fick jobba medan grabbarna körde båten och dokumenterade det hela. Det där med dokumenterandet har Ama till stor del tagit över på senare år. Mindre ansträngande, liksom.

Att båtarna var smala det fick man extra stor förståelse till på sina håll.

Här skulle vi slussa uppför i en sluss. Först körde vi in båten och stängde portarna och dammluckorna bak.

Sen vevades dom främre dammluckorna upp så att vattnet i slussen steg och båten började åka uppåt.

När vattnet hade stigit så det var i nivå med den övre delen av kanalen fick man putta upp porten och sen var det bara att åka ut.

Det fanns många fällbroar efter vägen också. Här kom Ama på en alldeles lysande idé! Hon hoppade iland innan bron, galopperade (nåja) till andra sidan för att ta en bild precis när båten passerade under.

Fast idén var egentligen inte sådär jättebra… Jodå, bilden blev fin, men på andra sidan var det taggtråd nere vid vattnet och inte ett dugg lättframkomligt. Eftersom det inte gick att vända båten där så uppstod det ganska stora problem att komma tillbaks till båten. Men med hjälp av två mottagare på båten och ett ”smidigt” skutt av Ama så lyckades hon komma ombord igen. Hon fick faktiskt stora applåder av besättningen på båten bakom – och det var hon värd!

Vi hade ett ”sjökort” med oss som visade var slussar och små tunnlar var benägna. Just där var vi faktiskt nära att köra på den yttre av dom två båtarna som stod dubbelparkerade i kurvan utanför tunneln. En av karlarna på ena båten utbrast med ett skratt:

– Och det var före dom varit på puben!

När vi varit ute en vecka var det dags att lämna igen båten. Vi hade dock lite tid över så vi gjorde en liten avstickare på ett sidospår utanför vår karta.

Där hamnade vi i en liiite längre tunnel som vi inte hade en aning om att den fanns där.

Läskigt var det! Den var nog två kilometer lång och ljuspunkten som syns i bakgrunden var ingången. ”Bara vi inte få möte, bara vi inte får möte…” löd Amas mantra, men självklart fick vi möte. Det gick som tur var bra, dom har väl tänkt till när det gäller hur breda båtarna får vara för att åka på den kanalen. Wester höll på att skrämma livet ur Maggan och Ama när han kröp över taket i mörkret och när han kom till fören där vi stod så tände han en ficklampa under hakan och vrålade rätt ut. Att vi inte ramlade överbord var ett under. Inte särskilt snällt gjort…

Även detta var en fantastiskt fin vecka på en kanal och den gav mersmak för fler kanalturer. Fast då förflyttade vi oss till Frankrike med bättre förutsättningar för fint väder och god mat.

På den tiden skrev Ama en himla massa vykort och den här gången slog hon till på en egensnickrad liten limerick till så gott som alla:

Köra båt på Oxford Canal
är en grej som är lätt och banal
men när man på puben
har tatt lilla nubben
är man glad att båten är smal!

Gomorron!


Kanalbåtsturer – slussning

22 mars 2022

I dom två senaste inläggen har Ama tjatat om våra kanalbåtsturer i Frankrike med skid- och båtgänget. Här kommer ett sista inlägg (Ama hör hur ni andas ut) som kommer att handla om slussarna.

Många av slussarna är väldigt fint pyntade och en fröjd för ögat.

Det är ett folknöje att titta på när det är slussning på gång. På bilden kan ni se varför Ama i förra inlägget påstod att cyklarna vi hade med på första resan mest var ivägen. Dom gjorde framkomligheten i båtens näbb nästintill omöjlig och att passera från ena till den andra sidan av båten när man kommer in i en sluss är inte dumt att kunna göra på ett enkelt vis.

Här var det en sluss där man fick manövrera slussluckorna själv genom att veva för glatta livet.

På andra ställen fanns det behjälplig personal. Dom två glada tjejerna skötte slussningen och flirtade med Christer (eller om det var tvärt om?).

Ama kunde också slussa minsann. Här öppnade hon slussluckorna med hjälp av ett knapptryck på en fjärrkontroll. Jobbigt värre!

Sen var man tvungen att vänta på att rödljuset vid ingången skulle bli grönt.

Det är lättare att slussa nedför. Dels kan man bara lätt kliva av båten på kanten med repen i handen och dessutom är vattnet helt lugnt när slussen töms. När man kommer in i ”lågvatten” och ska slussa uppåt så måste nån kliva av båten innan slussen och traska fram (alternativt klättra upp) och ta emot repet som kastas upp. Snyggt kast där, eller hur? Sen är vattnet mer strömt när det fylls på.

Under själva slussningen får man hålla båten på ett säkert sätt.

När man kommer ut gäller det att samla ihop repen ordentligt. En massa trassliga linor överallt är inte att rekommendera.

Se bara vilken ordning hopp-iland-Johanne hade på snörena när hon var i full fart med att utföra sin uppgift på båten. I och för sig var det skönt att inte behöva hoppa så långt, men hon tyckte ändå att det var lite väl trångt i slussarna på vissa håll…

… fast det fanns andra som hade det värre. Ama gjorde förresten en riktig hjältinneinsats för en sån här bautabåt vid ett tillfälle. Vi stod på en bro när båten skulle köra ut från slussen och in under bron vi stod på. Ama lyckades då med gester, rop och hemmasnickrad franska göra dom uppmärksamma på att dom hade cyklar på taket som inte skulle rymmas under bron. Dom på båten räddade cyklarna och var så glada och tacksamma.

Ja, det har varit många härliga turer med det här gänget, både på skidor och på båtar.

Men nu är det slut från dom franska kanalerna. Åtminstone för denna gång.

Gomorron!