Skyltsöndag – trivas

Så var det dags för Skyltsöndag med BP igen och ännu en gång blir det en kombi med Sannas Weekly Photochallenge där temat för den kommande veckan är Trivas.

Som så ofta förr så blir det en blandning av nya och gamla bilder.

För att trivas är det viktigt att hålla sig glad.

Det finns några enkla knep för att lyckas med detta:

1. Lev varje ögonblick.
2. Skratta varje dag.
3. Ja, åsså att alltid läsa Ama-bloggen såklart.

Man kan alltid försöka shoppa till sig trivsel också.

Anders trivs väldigt bra på Leroy Merlin där han kan kolla in allehanda sorts skruvar och muttrar.

Även på avdelningen med en massa sladdar är trivseln för hans del väldigt stor.

Fast allra bäst trivs han nog inne i den där affären.

Även Ama trivs bra på Leroy vid den här tiden på året.

Nu har dom nämligen fått upp jultältet för säsongen.

Vem skulle väl inte trivas inne i det där tältet? Okej, Anders är ett exempel, han trivs ungefär lika ”bra” där inne som Ama gör på skruv- och sladdavdelningen inne i huvudbutiken.

En av Amas favoritaffärer där hon trivs väldigt bra är Walmart. En ”mini-Ullared” kan man kanske säga, fast då måste man ta sig till USA och det var ju ett tag sen vi kunde ta oss dit.

Ama trivs väldigt bra när vi är ute och reser. När vi åker ”i sidled” så tycker hon att tidsomställningen är befogad. Det tycker hon inte att den som var nu i natt är. Varför dribbla med tiden fram och tillbaka på det där viset när man befinner sig på samma längdgrad? Hoppas det var sista gången det behövdes göras… I och för sig är det bättre nu på hösten när man får sovmorgon, men ändå! Sen är det såklart även en trevligare tidsomställning när man åker västerut, det genererar också extra tid på mornarna.

Ni har väl förresten inte glömt att ställa om alla era klockor som inte gör det med automatik?

I år sammanföll omställningen till vintertid med Halloween. Ama trivs som sagt med att resa och vi har sett Halloweenpumpor bland annat i Dallas…

… och i Berlin.

Fast vi firar inte Halloween här hemma, det är egentligen inget trivsamt firande. En massa skräck, bus och otyg.

Nej, vi firar som vanligt:

HALL-Å-VIN. Det är faktiskt rätt trevligt med ett glas vin i hallen, fastän en anings svårt att komma upp från golvet när man väl har kommit ner och firat en stund.

Gomorron!

Annons

Torrevieja – sköna dagar

Jodå, vi har gjort lite grejer på hemmaplan också, så nu blir det ett inlägg härifrån Torrevieja.

På mornarna ser det ibland ut som vädret kan bli lite hur som helst och det blir det också.

Ibland blir det molnigt och lite regnhotigt, men det blir härliga färger på himlen och havet då.

Oftast är ändå himlen blå och nu börjar det vara riktigt skönt att gå i solen. Inte på tok för varmt, alltså.

Många ligger fortfarande på stranden och en hel del badar. Fast nån större trängsel är det inte, varken på stranden eller i havet.

Palmfrisörerna har varit i farten igen, det brukar dom vara vid den här tiden på året.

Folk passar som vanligt på att plocka dadlarna när frukten är mer lättåtkomlig än när den hänger högt uppe i palmerna.

Nu när det inte är så rysligt varmt ute på terrassen så passar vi ofta på att laga vår lunch där.

Himla gott att sitta där ute i dubbel bemärkelse.

I veckan skulle vi göra en uppsnyggning av bilen. Tyvärr var ombyggnationen av tvättomaten för bilar inte färdig vid Carrefour.

Då får man ta saken i egna händer (man = Anders, Ama är en kvinna).

Morgonen efter när bilen var ren och fin så körde vi till Toyota där vi hade en tid klockan 9:30. Se så snyggt Anders hade parkerat! Innanför rutan och utanför handikapparkeringen.

Dags för årets service och besiktning. Den alltid lika glada och trevliga Mercedes tog emot bilen och vårt ärende. Nuförtiden vill vi inte att dom på Toyota bara ska serva bilen, vi beställer även att dom ska köra den till ITV (besiktningen) och se till att den blir gjord. Ama tycker fortfarande att det är väldans roligt att hon som jobbar på Toyota heter Mercedes.

Strax efter siestan ringde hon och meddelade att bilen var servad, besiktigad och klar för avhämtning.

Ama höll på att få hjärtat i halsgropen när hon såg att bilen stod mitt på handikapplatsen! Men det var åtminstone inte Anders som hade ställt den där.

Sen blev hon nästan rörd till tårar när hon fick beskedet att bilen hade gått igenom besiktningen utan minstaste lilla anmärkning. Ingenting extra hade behövt göras vid servicen heller utom dom vanliga oljebytena och allt vad dom nu gör. Inte illa för vår lilla Ärta som har lite drygt 15 år på nacken! Totalpriset för service, material, besiktningstjänsten inklusive avgiften för själva besiktningen blev 265 euro. Helt överkomligt tyckte vi båda.

Anders var också glad såklart, fast Ama kunde nästan ana en liten besvikelse. Han har sagt att när det blir nån större och dyrbar grej som måste åtgärdas, då är det nog lika bra att byta bil. Nu får i alla fall Ärtan hänga med i ett år till. Ama älskar vår fina lilla trofasta bil och vill inte byta!

Gomorron!

PS: Vi kallar henne Ärtan för om man jämför med vår förra bil (en Lexus med V8) så har hon en ärta till motor. Fast vad gör väl det? Vi har inte bråttom när vi är ute på vägarna.

Nazaré – del 2

I förra inlägget från Nazaré hade vi precis kommit upp med bergbanan som utgick nerifrån stan.

Utsikten var som sagt var helt formidabel.

Ett konstverk på slutstationen av bergbanan visade anledningen till varför dom flesta kommer till Nazaré – vågorna. Eller så är det för att man vill se fåglar som åker skateboard?

Vi gick till entrén av dom mest vågade ställena i stan. Utanför kusten där har dom enligt skylten världens största vågor.

Ama hittade en konstig kompis.

Utsikten var vacker även på den andra sidan av klippan.

Där nere är det ett väldigt poppis ställe för surfare att hålla till och det anordnas även många tävlingar.

Längst ute finns en röd fyr som man kan se sticka upp bakom byggnaden. Det var en fin väg dit ned, men Ama oroade sig hela tiden under promenaden. Det lutade rätt brant utför och som ni vet – what goes down, must come up (eller om man nu brukar säga tvärtom?). Hur som helst, Ama gruvade sig för när vi skulle gå tillbaks. Men, men. Den dagen, den sorgen.

Hon växlade mellan att gruva sig och att njuta av vyerna.

Aj, aj. Ostabila klippor… Såna ska man passa sig för.

Fast somliga (ni vet vem) vet inte sitt eget bästa och skulle givetvis ut där och fota.

Ama höll sig på stabilare mark bakom en mur. Hon är en klok kvinna.

Sen var det ”bara” det där med att ta sig tillbaks upp igen… Men ni ser den där röda grejen nedanför fyren, va? Den som Ama har ringat in.

Ama har nog aldrig sett en mer välplacerat tuk-tuk förut!

Det bar iväg uppför backen.

Även om det tycks ha varit en hårresande historia…

… så kan det ha varit dom mest välinvesterade två eurosarna per skalle under hela resan.

Jodå, det var fint där ute på udden vid fyren och surfstranden, men vågorna var väl inte sådär jättestora?

På vägen hemåt igen fick vi se den här bilden:

Hmm… Det kan nog tänkas att dom har världens största vågor där ibland trots allt. Den röda fyren på bilden är den som vi såg ute på udden. (Bilden är fotad genom ett skyltfönster, därav dom märkliga speglingarna).

Efter Nazaré gav vi oss vidare på vår rundtur. Men ni kan halvandas ut – halva turen är avklarad i och med detta inlägg.

Gomorron!

Nazaré – del 1

Ni kanske trodde att ni kommit undan, men nu fortsätter återblickarna på vår 16-dagarstripp som vi gjorde häromsistens. Vi hade nu landat i Nazaré, nummer 6 på kartan HÄR.

I den stan var vi väldigt kulturella och kollade in en pampig kyrka.

Vi kollade även in inuti den. Tjusigt.

Inspirerade av kyrkan gick vi hem till vår terrass och tog eftermiddagsvarden. Ja, det kaaan tänkas att det var vin i Amas vattenflaska, man måste ju göra rätt! Anders gjorde fel, men han fick smaka av Ama.

Från vår plats hade vi en trevlig utsikt över stranden, strandpromenaden och två poliser som lappade en bil.

På kvällen tog vi en promenad. Nazaré är verkligen ett pittoreskt ställe.

Ett par surfare passade på att utnyttja kvällsdyningarna.

Kollade in målet vi hade till dagen efter – det där vita strecket uppefter berget.

Såg sen en helt bedårande solnedgång.

Morgonen efter hade måsarna möte på stranden medan morgondimman började lätta. Själva hade vi siktet inställt på att ta oss till byggnaden längst ut på klippan.

För att slippa klättra i en massa trappor uppför berget så började vi med att ta oss dit där pilen pekar – bergbanan. Såna borde finnas överallt där det finns berg!

Här kom tåget ned till startstationen.

När dom ankommande passagerarna hade gått av så klev vi på…

… och lyckades klämma oss ned på ett par lediga platser. Sen bar det av uppför berget.

Ooooo ett möte! Det kommer aldrig att gå!!!

Phu! Det gick. En himla tur att det fanns en mötesplats just där.

Väl uppe så hälsades vi välkomna…

… och bjöds på en fantastisk utsikt. Tyvärr stod det två muppar och skymde mycket av det vackra.

Sådärja! Då var mupparna borta.

Som ni kanske anade redan i rubriken så kommer det med största sannolikhet en fortsättning på detta äventyr – stay tuned!

Gomorron!

Lissabon – Estoril

För en vecka sen när vi åkte till Alicante lämnade Ama er med en oliiidligt spännande klipphängare här på bloggen: Badade vi vid den fina stranden i Cascais?

Svaret är – förmodligen väldigt överraskande – nej, det gjorde vi inte. Tyvärr hade vi glömt badkläderna hemma på hotellet i Lissabon.

Men vi fortsatte vår promenadtur med dom eminenta guiderna Bosse och Mari.

Nånstans utefter strandpromenaden passerade vi gränsen mellan Cascais och Estoril. Ama tror att det var vid den här snyggt dekorerade gångtunneln, men är inte helt säker på det.

Hon är däremot (nästan) helt säker att vi var i Estoril när vi stannade till för en god lunch på en trevlig restaurang vid stranden.

Mätta och belåtna gick vi ut på en liten pir.

Där kollade vi in alla surfarna som låg och inväntade den perfekta vågen. Många hittade den också.

Vi traskade vidare.

Det är viktigt att tänka på vätskebalansen. Mari och Bosse hade koll på var man fick den bästa caipirinhan så den var vi såklart tvungna att testa. Och ja – den var jättegod!

Vet inte riktigt hur stark den drinken var, men efter att Ama druckit den så tyckte hon att träden stirrade på oss.

Vi gick hem till Bosses och Maris fina lägenhet.

Ama siktade på att ta sig ut på terrassen. Hmm… Det ser ut som om effekten av caipirinhan fortfarande satt i?

Lägenheten var som sagt var jättefin och väldigt smakfullt inredd.

Bland annat med kartor över ställen som ligger dom varmt om hjärtat. Det ena stället kan Ama bara instämma i, det andra har hon aldrig besökt, men Kvicksund är säkert en trevlig plats det med.

Från terrassen hade man en tjusig utsikt över havet och kasinot. Ama – som fortfarande var lite morsk – funderade på att gå ned och satsa hela reskassan på rött.

Fast något avledde hennes uppmärksamhet – det dukades nämligen upp en massa godsaker på terrassen.

Där satt vi sen och hade mysigt länge…

… och hade det supertrevligt ända tills mörkret föll.

Då tog vi en kort promenad ned till pendelstationen i Estoril och tog tåget tillbaks mot Lissabon igen.

Man kunde se att Estoril är ett populärt mål för surfare. Tjejen hade sin bräda med och det fanns till och med en dedikerad plats för folk med den typen av bagage.

Det blev verkligen en superhärlig dag i Cascais och Estoril – tack så jättemycket för allt Bosse och Mari!

Gomorron!

Att umgås med vänner…

… det är väldans trevligt. Här i Torrevieja träffas vi ofta på uteserveringar över lite mat och dryck till bra priser. Utbudet är stort så det svåraste är att bestämma vart man ska gå.

Några exempel från senaste tiden, då vi har träffat:

Calle och Lotta på Bar la Rosaleda.

Ingrid och Mark på Tasca Nueva Bahia.

Ami på Calabrio.

Lill och Ylva på grannterrassen.

Lasse och Fia på ”gamla El Muelle” (som nu heter nåt annat som Ama aldrig lyckas lära sig).

Så himla trevligt med alla träffar med mycket prat, skratt och godsaker att stoppa i sig.

Men vi gör lite annat också än att peta i oss mat hela tiden.

Vi promenerar, till exempel. Här såg Ama en snygg häck. Eller rättare sagt – två snygga häckar.

Sen är det ju viktigt att vila upp sig mellan varven också, så här hade Ama bänkat sig på en av dom blå bänkarna som är en inte alltför ovanlig mötesplats när vi ska träffa våra vänner.

Som ni kan se på bilderna så har vi haft fantastiskt skönt väder (utom fredagen den 22:a då det var ett otroligt regnoväder. Det drabbade inte oss så värst mycket men stora delar av stan blev översvämmad vilket man kan se på filmen HÄR).

Men nu märker vi att hösten/vintern närmar sig. Dagarna är fortfarande jättesköna, men nätter och mornar börjar bli kyligare.

Igår åkte täckena in i påslakanen.

Dessutom kom vinterkängorna upp från garaget till lägenheten:

Tofflorna, alltså. Fast dom kommer nog inte till användning förrän i december, men det är ju bra att likt scouterna alltid vara redo.

Har ni börjat förbereda er för vintern ännu?

Gomorron!

Alicante – vi valde rätt dag att åka

Efter en dag i Alicante började det gå mot kväll.

Pampiga träd fanns det som sagt var gott om.

Nere i ”små”båtshamnen började man se aftonrodnaden på himlen.

Tittade man åt andra hållet så började molnen bli vackert orangea.

Vid halvåttatiden var det fortfarande full fart på bilarna…

… medan det var tämligen lugnt nere på den månbelysta stranden.

Månen var verkligen stor och pampig, om än lite suddig.

Över alltihopa vaktade den mäktiga borgen Santa Barbara.

Ama klagade i ett tidigare inlägg på att vi inte hade fått ett rum med utsikt på hotellet, vi hamnade ju på våning 2 av 30.

Men oj så fel hon hade där – vi fick visst ”a room with a view”!

Kolla bara! Längst bort i bild ser man den fasadbelysta Santa Barbara-borgen. Vi hade dessutom en fin vy över ett parkeringsgarage och några soptunnor. Inte illa alls!

Morgonen efter tog en av oss en promenad vid åttatiden innan vi åkte hemåt igen. Ni kan nog aldrig gissa vem av oss som var ute och spatserade i arla morgonstund.

Dagen efter vår hemkomst såg det ut att finnas hopp om finväder.

Det hoppet minskade när det började drippelidroppa stora regndroppar ute på terrassen…

… för att sen grusas helt när det började tokregna. Ama lämnade inte lägenheten på hela fredagen.

Ja, vi hade en riktigt trevlig dygnslång tur till Alicante och vi valde helt rätt dag också. Hade inte varit kul att köra hem i tokregnet och det hade varit ännu mindre skoj att drabbas av det på plats. Det bra att vädersajterna faktiskt visar rätt väder ibland. Vi brukar boka in våra småturer med kort varsel efter att ha kollat att vädret ser bra ut, men det är ju inte alltid som verkligheten överensstämmer med kartan.

Gomorron!

Skyltsöndag – överraska

Så var det dags för Skyltsöndag med BP igen och ännu en gång blir det en kombi med Sannas Weekly Photochallenge där temat för den kommande veckan är Överraska.

På födelsedagar blir man ofta överraskad så Ama siktar på såna denna söndag.

Eftersom vi båda har uppnått en ganska aktningsvärd ålder så känner Ama att hon måste begränsa sig rejält för att inte slå världsrekord i ”långt blogginlägg”. Därför har hon valt ut bilder från våra nollningsår mellan 30 – 60 år.

April 1988. När Anders fyllde trettio så firade vi det med en middag på 102:a våningen i World Trade Center, New York. Tur att han är så pass gammal som han är och inte firade i september 2001, då vet vi ju alla vad som hände. När vi satt på restaurangen överraskade Ama honom med ett presentkort på en ballongflygning i Stockholm och såg självklart till att hon fick följa med själv på den turen som skedde senare samma år. Han ser inte så värst munter ut på bilden, det var kanske inte så kul att hoppa in i ett nytt årtionde?

Oktober 1990. Ama firade ”sista dagen på tjugotalet” i Playa del Carmen, Mexiko. Dagen efter blev hon lite sur eftersom hon inte fick några gratulationer av Anders redan på morgonen. Det hade sin förklaring… Vi hade nämligen blandat ihop dagarna alldeles på semestern och Ama blev både överraskad och glad att hon fick en respitdag på sitt tjugotal. På bilden hade vi tagit oss ut till ön Cozumel och trettioårsdagen firades på precis den rätta dagen. Databakstycket på Anders kamera hade ”nått taket” så Ama fick tillverka en egen skylt för att få in datumet på bilden. Paint var inte uppfunnet på den tiden.

April 1998. Anders fyllde fyrtio och i Pantanals våtmarker i Brasilien blev vi överraskade över vilka djur som kom och tiggde mat vid frukosten. Brödet gillade dom inte, men skinkan var helt i deras smak.

Oktober 2000. Ama blev väldigt överraskad att Anders hade med sig en ask från en guldsmed när hon fyllde fyrtio på Mauritius. Än mer överraskad blev hon när asken var tom… Anders sa att vi hade kunnat bli haffade för smuggling och fått böta ifall tullen hade gjort nedslag, Ama skulle få välja ett smycke själv när vi var tillbaks i Sverige igen. Hon valde den längre av dom två guldkedjor som hon (nästan) alltid har på sig. Med facit i hand skulle det kanske ha blivit billigare med smuggelböter.

April 2008. Anders fick en överraskande femtioårsmiddag bestående av nudelsoppa och torra kex i en garderob i Belize. Det var till att slå till på stort!

Oktober 2010. Ama blev glatt överraskad när dom i San José, Costa Rica, uppmärksammade hennes femtioårsdag så storslaget. I och för sig hade dom lagt på tjugo år för mycket, men ändå!

April 2018. Dom på Princess Cruises överraskade Anders med ballonger och grattishälsningar på sextioårsdagen när vi kryssade runt omkring på Medelhavet. Trevligt!

Oktober 2020. Då hade hela världen blivit överraskade av Coronan som kom och sabbade stora delar av Amas fyllårsår. Sextioårsdagen firade vi ändå på ett fint sätt i Albir här på Costa Blanca. Ama funderar ändå på att ta ut sitt firarår för den nollningen retroaktivt under 2022. Kanske kan hon få komma till sitt drömresmål då? Ullared, alltså.

Det var allt för nu – ha en skön söndag!

Gomorron!

En dag i Alicante

Vi gick ut för att ta en runda på stan. Vårt hotell var det höga som försvinner ut ur bilden bak ryggen på Ama.

Det fina promenadstråket låg bara ett halvt kvarter från hotellet som hade ett mycket bra och centralt läge.

Bland vattenstrålarna hade vi kunnat bada, men tyvärr hade vi inte badkläderna med den här gången.

Förberedelserna inför julen var i full gång och många juldekorationer fanns redan upphängde ovanför gator och på stolpar. Fortmoppar verkar onekligen vara ett vanligt sätt att ta sig fram i stan.

Vi uppsökte ett favoritställe där vi varit massor av gånger – Tapa Caña. Den här gången upplevde vi dock en försämring, dom kom inte alls ut med så många tapasbrickor att välja från och servicen var lite skral. Vi får nog försöka hitta nån annan favorit i framtiden. Synd när ett ställe man gillar blir sämre.

Rundturen fortsatte. I den där rondellen kunde vi kanske också ha badat ifall badkläderna hade varit med. Vacker att titta på är den i alla fall. Som ni kan se på flaggan i rondellen så blåste det rätt rejält. Eller inte.

Nere i småbåtshamnen är det också fint, fast många av båtarna är i ärlighetens namn inte särskilt små.

Pampiga hus finns det gott om i stan.

Nu hade vi blivit törstiga igen och styrde stegen mot ett annat favoritställe:

100 Montaditos. Perfekt på en onsdag när det är readag och allt. Drycken är dock till ordinarie pris, men 1,50 euro för ölen i bild och 1,70 för vinet är ändå överkomligt. Självklart kan man inte missa en rea, så vi hade beställt tilltugg också. Den runda, platta grunkan på bordet är en sån där mojäng som börjar blinka och surra när maten är klar för upphämtning över disk. Väldigt praktiskt, på andra ställen ropar dom upp namnet man har uppgivit och fått på kvittot och dom utropen kan vara svåra att uppfatta.

När Anders skulle hämta upp maten inne vid disken så fick han köa vid en duva som var väldigt duktig på det där med att hålla avstånd.

Vi strosade vidare och såg dom stora, maffiga träden som finns lite överallt i stan…

… och även en vackert solbelyst staty i en söt liten park.

När vi vandrade hemåt mot hotellet för en stunds vila så passerade vi Amas favoritgata – Svampgatan. Undrar just om dom där är ätliga? Det kunde säkert Anki eller Paula ha svarat på.

Eftersom ingen av dom var med eller fanns tillgängliga så nöjde sig Ama med att peta svamparna i näsan istället för att plocka eller gnaga på dom. Det var säkert ett klokt beslut.

Hmm… Vi verkar vara förtjusta i att peta i näsor:

En arkivbild från Påskön 2017. Det fanns skyltar som sa att man inte fick klappa på gubbarna, men det stod inget om att man inte fick peta dom i näsan.

Gomorron!

Alicante – varför åker man dit?

Ja, det finns en massa anledningar till att göra det, men en av dom främsta är ibland denna:

Det finns en nespressopluttaffär i stan. Vårt förråd av såna var tvärslut.

Man får inte fota inne i den affären – Ama har blivit tillsagd om det många gånger, men hon är tydligen ganska glömsk. Fast hon passade för säkerhets skull på att fotografera när säljaren var dold bakom pelaren.

Ama älskar alla dom vackra färgerna i hyllorna men är lite ledsen över att dom röda pluttarna innehåller koffeinfritt kaffe, så dom får aldrig följa med hem.

När man har handlat blir man bjuden på kaffe, fast nu fick man inte dricka det inne i affären.

Istället fick vi med oss en liten mugg med kaffe som vi inmundigade utanför på en bänk. Det gick bra det med.

Dagen efter – igår alltså – var det dags för hemresa. På förmiddagen släpade vi med oss vårt pick och pack och återvände till butiken. Säljaren hade återigen vänligheten att gömma sig bakom pelaren så Ama kunde fota.

Varför gick vi tillbaks, kan man undra. Jo, förstår ni. Vi var utlovade en present som dom av nån anledning inte hade kunnat överlämna dagen innan och presenter vill man ju gärna ha nu när det är födelsedagsmånad och allt.

Sen traskade vi till garaget för att hämta upp bilen. Som ni kan se så hade Anders parkerat som en hel spanjor och gjort intrång på grannrutan. Till hans försvar måste ändå sägas att när vi kom dit dagen innan så rådde det snedparkering som var orsakad av bilarna på båda sidor. Han kunde inte ha ställt sig på nåt annat vis för då hade han hindrat grannbilen från att komma ut. Sen var parkeringsrutan till höger om silverbilen blockerad så han stod inte ivägen för nån. Inte då i alla fall…

Men vad var det för en lapp som vi hade fått på rutan vid förarfönstret?

Jo denna:

”DU ÄR UTANFÖR PARKERINGSPLATSEN”

”Följ reglerna och instruktionerna från den ansvariga för parkeringen angående användning och säkerhet av parkeringen, dess anställda och användare”.

Jamen vad är det för småaktigt trams att gnälla över ett litet övertramp utanför en parkeringsficka? (Det uttalandet kaaan vara lite av att kasta sten i glashus från Trafikpolis-Amas sida…). Fast visst är det väl lite typiskt att vi får en knäpp på näsan när det för en gångs skull blev så och det var faktiskt dom andra bilarna som började!

På hemvägen såg vi att ett flygplan var på ingång för att lämna av passagerare och hämta upp nya. Ama såg också att det var väldigt mycket skit på rutorna. Så kan vi ju inte ha det!

Så vi tog sikte på biltvätten vid Carrefour. Det visade sig dock att den var stängd på grund av en total ombyggnation.

Bilen fick därför nöja sig med en avspolning. Oftast gör vi detta innan vi åker iväg på våra turer, men det sägs ju att omväxling förnöjer. Nu står den alltså (hyfsat) ren och fin nere i garaget efter vår tripp istället.

Den där presenten från Nespresso då, vad var det vi blev förärade?

Jo detta:

En diskhandduk. Kaffepluttarna hade vi betalat för så presenten var alltså ”bara” en diskhandduk. Inte för att Ama vill vara otacksam, men hade vi vetat det så hade vi inte släpat med oss bagaget till affären utan gått direkt till garaget och fått den där knäppen på näbben av lappen från parkeringsvakterna.

Senare på eftermiddagen fick vi ett mejl från Nespresso som lät meddela att han i affären hade glömt att ge oss två stycken kaffekoppar som vi också skulle ha fått och att vi ska få dom nästa gång. Då var det som vi trodde från början, att vi skulle få både en diskhandduk och koppar vilket hade gjort det mer mödan värt att gå förbi där på förmiddagen. Misstag kan alla göra och det var snällt av dom att meddela i alla fall.

Vi är alltså hemma igen, men man hinner med mycket mer än att köpa kaffepluttar när man tillbringar ett knappt dygn i Alicante. Det lär alltså komma mera från den fina stan.

Gomorron!