Den fortsatta turen i Amazonas

21 september 2021

I förra inlägget försökte Ama hävda att hon var tuff, men hon var inte sådär förfärligt tuff ändå.

Fast turen fortsatte och det blev något tuffare.

Vi hade påbörjat en paddlingstur på en flod i Amazonas, Ama hade hittat en skönhetssalong…

… och sen gick vi ut på en liten promenad i regnskogen.

Det var fina och gåvänliga stigar…

… och det var väldigt mycket grönska.

När vi kom tillbaks till vår lilla båt hade den börjat ta in vatten. ”Inga problem”, sa guiden och rev av en bakficka på sina shorts och lagade hålet med tygbiten.

Sen skulle vi fiska pirayor. Det blev inga napp och då tyckte guiden att vi skulle simma iland till vår boplats. Precis där tog Amas tuffhet slut… Anders och Hamid hoppade i medan Ama åkte med i båten in till vårt tillhåll.

När vi kom iland vankades det mat.

Den här fanns på menyn, men vi avstod.

Som tur var fanns det annat att äta också och det var jättegott. Vi hade blivit överfallna av en störtskur som vi faktiskt hörde hur den kom. Kanske inte så konstigt med regnet eftersom vi befann oss i en regnskog.

Senare på kvällen, när mörkret lagt sig, då blev det en anings tuffare.

Vi paddlade iväg med ficklamporna i högsta hugg och skulle leta efter krokodiler. När man lös på dom där dom simmade i mörkret kunde man se röda ögon som glimmade. På grund av högvattnet kom vi inte tillräckligt nära för att komma åt att fånga dom med händerna. Ama var inte särskilt olycklig över det. Eftersom det var så högt vattenstånd i floden så paddlade vi i princip runt i den omkringliggande skogen. Grenarna svepte över våra skallar och Ama tänkte på alla trädormar som finns där i Amazonas och det kändes inte helt bekvämt. När hon tittade upp vid ett tillfälle så fick hon nånting rakt i nyllet, fy så otäckt! Det var dock ingen orm, utan hon hade krockat med en fladdermus. Guiden skrattade och sa att det förmodligen hade varit en vampyr.

Efter den misslyckade krokodiljakten gick vi iland på en strand och guiden började leta efter ormar istället. Huuu… Ama klampade på så mycket hon bara kunde för att skrämma bort eventuella ormar. Titta bara på Anders skor – hur lämpliga är dom för en ormjakt? När vi vandrat (för Amas del klampat) omkring en stund la sig guiden ned i vattenbrynet och letade efter vattenormar… Ama sa att hon inte tyckte att det var särskilt kul att leta ormar mitt i natten (hur var det nu med den där tuffheten nu igen?). Då fortsatte guiden att krafsa på samma ställe i vattenbrynet och sa att han nu letade efter vattensköldpaddor. Även om skillnaden var högst marginell så kändes det faktiskt väldigt mycket bättre att leta efter sköldpaddor än att leta efter ormar.

Efter tre nätter på vårt lyxhotell med många spännande utfärder kom vi tillbaks till vår ”busstation” som låg där framme till vänster. Lägg märke till att Ama tydligen hade blivit av med sin rygga. Vi hade väldigt smarta ryggsäckar som man kunde transportsäkra genom att dra ett lock över alla bärremmar och sen bära med hjälp av ett handtag på sidan. Skitsmart tyckte Ama! Anders å sin sida kom så småningom på det var enklare att dra EN resväska på hjul istället för att bära två ryggor. När han väl kommit på det så var ryggsäckstiden över för vår del.

Anders fick en kompis som stolt förevisade sitt husdjur för honom – en tam råtta. Floden vi hade åkt runt på var som synes på skylten Uburu.

Efter ett tag kom lokalbussen som skulle ta oss tillbaks till Manaus igen och den resan blev också lite tuff. På den smala vägen stod det en buss som brann. Chauffören och passagerarna hade blivit osams av nån anledning och då hade tydligen antingen passagerarna eller chauffören fjuttat eld på bussen. Vår chaufför sa till slut åt oss att stänga alla fönster och sen körde han förbi så fort som bussen bara kunde gå. Vi kände hur värmen från elden slog emot oss genom fönstret. Jösses…

Till slut kom vi helskinnade fram till flygplatsen.

Efter ett sånt äventyr kan även ett hårt flygplatsgolv kännas bekvämt att sova på.

Gomorron!