Både ont om tid och ont om internetanslutning

30 september 2021

Dom två sakerna sammantagna gör att det blir ett kort inlägg idag, men med ett löfte att återkomma med hela historierna. Fast det är kanske mer ett hot än ett löfte?

I förrgår åkte vi ut till ett par ”förorter” till Lissabon. Estoril och…

… Cascais. Dom besökte vi även för 25 år sen då när vi var i Lissabon förra gången. Båda ställena ligger inom ett kort pendeltågsavstånd från huvudstaden.

Fast förra gången hade vi inte en lika fin välkomstkommitté som den här gången:

Bosse och Mari mötte upp oss på järnvägsstationen och vi hade en fantastiskt fin och trevlig dag tillsammans. Den får dock Ama be att återkomma till när nätet är mer tillmötesgående. Just nu krånglar det nåt så in i bäng.

Igår morse vaknade vi upp till ännu en otroligt fin dag i Lissabon.

Fast vi valde ändå att lämna stan. Vi hade ju träffat Jesus

… och då kunde det faktiskt vara på sin plats att även besöka hans hemstad Nasaret. Fast här hade dom visst stavat lite fel.

Gomorron!


Mer från Lissabon

29 september 2021

När vi kom hem från vår båttur till Jesus så fortsatte vi att kolla på stan, lite mer i minnenas allé.

Vi inledde med att ta en spårvagn. Vi hade ju ett 24-timmarskort ifall ni minns? Dumt att inte utnyttja det.

Vi kom fram till en vacker park.

Ama studerade djurlivet. Både hästar och ankor – inte illa!

Fast dom allra flesta kollade nog in den vackra klosterbyggnaden.

Det gjorde Ama också, men hon var mest glad över att hon slapp klippa häckarna i den stora parken. Det hade nog häckskötaren med den snygga häcken varit glad över han med.

Här hade Anders hamnat mitt på jorden. I Afrika. Han står i mitten av en bautastor kompassnål. Häftigt! Men visst ser han en anings vilsen ut? Afrika???

Då hade Ama bättre koll 1996 då vi var här förra gången. DÄR var vi då, och där var vi även nu.

Det här monumentet ska hedra upptäcktsresande karlar som utgick från Portugal. Tror att mannen längst fram ska föreställa Amerigo Vespucci. Om det är han, eller om det stavas så? Ama har ingen aning och hon anser sig inte heller ha tid att googla.

Från det monumentet kan man i alla fall se både ”Golden Gate Bridge” och Jesusstatyn som vi besökte tidigare på dan. Förra gången vi var här hann vi aldrig uppsöka dom platserna.

Vi började bli lite hungriga, men det där gulliga stället var stängt.

En ”hot dog” skulle väl sitta bra?

Vi hittade ett bra ställe…

… och vi valde korvar från menyn båda två.

Sen blev det tunnelbana hemåt – 24-timmarskorten måste ju utnyttjas.

Vi stannade till just innan vi kom hem:

Då fick Ama helt klart bli varse om att en hemmafru aldrig är ledig. Tvätten är en ”never ending story”…

Fast cykeln där på mitten, den lyckades Ama avveckla i samband med flytten till Spanien. Alltid något!

Gomorron!


Lissabon – en båttur

28 september 2021

Vi hade anlänt till Lissabon dagen innan…

… och direkt efter frukosten dagen efter begav vi oss till tunnelbanan precis intill vårt hotell och skaffade oss ett 24-timmarskort.

Och kolla bara! Det tog oss ända fram till en färja som gick över floden.

Precis som vanligt när vi är ute och reser så var det trångt om saligheten.

Men vi hade tur och lyckades knö oss ned på ett par lediga platser.

På andra sidan floden Tajo stod vi en stund och väntade på bussen.

Ännu en gång hade vi tur och lyckades hitta ett par lediga platser.

Om det var trångt på bussen så var det ingenting mot hur det var på gatorna. Hujedamig! Ama skulle verkligen inte vilja köra ett större fordon där. Det var läskigt nog att åka med.

Vi kom helskinnade och okrockade fram till vår mål och fick en riktigt vacker vy över Lissabon.

Eller var det möjligen San Fransisco? Bron var väldigt lik Golden Gate-bron.

Sen fick vi se närmare på det vi egentligen kommit för att titta på.

Ett huvud?

En hand?

Kan det möjligtvis ha varit en huvudhanding?

Fast vi fick se den fasta bakdelen också.

Det var såklart Jesusstatyn som står och breder ut armarna över Lissabon från den södra sidan av floden. Ama föredrar ändå hjärtat som står bredvid hjärtat.

Vi fick även bevittna något som såg ut som en sannolik rymdfärd.

Sen var det bara att invänta bussen som skulle ta oss tillbaks till båten. Vi hoppades att vi skulle lyckas rymmas även på den.

Och JAAA!!! Vi lyckades. Vilken tur vi hade på vår tur igen och dagen var långt ifrån slut ännu.

Gomorron!


Den fortsatta färden

27 september 2021

Vi hade ju kommit in i Portugal – den första utlandsresan för oss på drygt ett och ett halvt år! Weehooo!

Fast först backar vi bandet en bit.

I Lepe (i Spanien), ett par dagar innan, hade vi blivit utsatta för fulväder. Eller utsatta och utsatta… Vi kom ”en dag för sent” för att möta det värsta ovädret, men bilen blev ändå rätt skitig bara av att övernatta i stan. Inte mer än rätt att den också fick duscha, precis som vi hade fått göra.

Vi tog sen in på ett väldans trevligt hotell i Grandola.

Vår terrass var inte fel den heller.

Igår vaknade vi upp till en vacker himmel…

… en trevlig och god frukostbuffé…

… och vi var båda glada och nöjda.

Utsikten från frukostrummet var inte dum den heller.

Bara ett stenkast bort hade vi vår gratisparkering till bilen. Ja, ifall man kan kasta sten runt ett hörn, vill säga.

Vi åkte vidare. Det finns många trevliga alléer utefter vägarna. Även om vi (förmodligen) aldrig åkt just här så kändes det lite som ”minnenas allé”.

Dom här träden undrade vi över… Kunde det möjligen vara korkekar? Barken var helt avskalad.

Den här rondellinstallationen stärkte oss i vår tro. Ja, det var med största sannolikhet korkekar. Ama trodde i sin enfald att träd som blev helt avskalade på sin bark inte skulle kunna överleva? Men sådär såg väldigt många ”riktiga” träd ut utefter vägen. Dock såg vi inga som klättrade i dom äkta träden.

Vi fick ännu ett svar på vägen, ett som vi funderat över en del.

Bedriver portugiser den barbariska ”sporten” tjurfäktning även dom?

Svar: Förmodligen. Den här arenan låg inne i Portugal.

Vi lyckades med konststycket att hålla oss borta från betalvägar på vår färd. Just efter den där betalstationen slank vi ut på motorvägen som då var gratis.

Sen fick vi krypa till korset och betala för bilens parkering.

Fast garaget låg verkligen inom promenadavstånd till hotellet, det är värt en hel del det med. Vid incheckningarna här i Portugal har vi fått visa båda våra pass. Både vanliga passet och covidpasset alltså. Av nyfikenhet frågade Ama ifall det berodde på att vi inte bodde i Portugal, men nej, även portugiser var tvungna att ha covidpass för att få bo på hotellen. Fast den restriktionen ska slopas första oktober sa receptionisten.

Vi fick ett trevligt hotellrum…

… med en vacker utsikt från tionde våningen.

Ja var har vi hamnat nu då?

Jo här:

I Lissabon.

Ska bli kul att titta närmare på stan, vi har inte varit här sen i mitten på 90-talet ifall nu inte Ama minns fel.

Gomorron!


Skyltsöndag – dricka

26 september 2021

Så var det dags för Skyltsöndag med BP igen och ännu en gång blir det en kombi med Sannas Weekly Photochallenge där temat för den kommande veckan är Dricka.

Denna gången blir det bara färska bilder från veckan som gått. Eller nästan, bara. Det kommer att bli en liten återblick från arkivet också.

Jamen då åker vi va?

Först stannade vi på vår vanliga rastplats och drack både kallkaffe och juice.

Sen kom vi fram till Santa Fe.

Där kunde vi dricka både vin…

… och en himla massa variationer av kaffe.

Men när det kom till ”Santa Fe” så fick Ama en déjà vu…

Där drack Ama en himla massa vatten. I New Mexico, USA 2013… Tänk den som ändå fick åka utomlands igen!

Vi hade tyvärr en väldigt törstig bock med oss.

På nästa stopp på den här resan som pågår just nu fanns det glada grabbar i baren i Osuna som gärna ville vara med på bild. Där fanns det en himla massa att dricka.

Riktigt kalla glas är inte heller helt fel.

Sen kan den strålande solen bli en anings besvärande ibland. Men det är smällar man får ta. I bakgrunden höll dom på att rengöra stan efter det stora regnovädret i Lepe.

Igår fortsatte vi på vår tripp. Ama drack både kallkaffe och juice på vårt frukoststopp.

Lite senare åkte vi över ännu en läcker bro.

Och tänk bara! Ama fick komma utomlands igen – till Portugal minsann.

Svårt att välja, men vi valde att köra åt vänster – till Grandola. Alla dessa beslut…

Gomorron!


Ibland ska man ha tur på turen

25 september 2021

Igår morse efter en medhavd frukost på hotellrummet i Osuna så traskade vi iväg mot bilen. Packåsnan tog täten. Det hade regnat lite under natten men var uppehåll på morgonen. Skönt! Trist att få alla grejer blöta innan avfärd.

Vi stuvade in packningen i bilen igen…

… och styrde kosan ut genom en av stadens portar.

På vägen hade Anders letat upp en Cepsa-mack där vi skulle tanka. Den här gången kom vi till och med ihåg att visa upp Carrefour-kortet vilket ger 4 % av beloppet vi tankat för tillbaks till en värdecheck som vi kan handla med framöver. Vilken tur, va?

Sen började det regna på oss, men bara en kort stund – tur igen!

Vi passerade en fin bro just utanför Sevilla…

… och bilen passerade den fräcka mätarställningen 111333. Weehooo! Ama älskar roliga sifferkombinationer. Vi hade missat både 111111 och 111222, men skam den som ger sig!

Efter ungefär 3 timmar inklusive pauser kom vi fram till gårdagens mål.

Men jösses vad geggigt där var!

Till slut hittade vi en hyfsat torr – men väldigt skitig – gratisparkering.

Vi parkerade i alla fall snyggare än den där bilen.

Jösses vad kletigt och geggigt det var på gatorna!

Här verkade Anders ha kört omkull en enkelriktat-skylt med väskan? Vårt hotell för natten var det gula huset längre fram till höger på gatan, så han hade väl bråttom dit kan tro.

Att ta sig fram till entrén utan att sätta sig på rumpan i den halkiga leran var lättare sagt än gjort.

Ama blev besviken då hissen inte fungerade. Man kan se hur Anders försvinner med packningen uppför trapporna till höger.

Fast ni kanske ser linjen på väggen där? Ama kan ha en viss förståelse för att hissen var ur funktion när mannen i receptionen visade bilder på sin telefon från dagen innan:

Linjen visade på hur högt vattenståndet var inne på hotellet efter ovädret föregående dag. En timmes störtregn ställde till det rejält!

Såhär såg det ut utanför entrén då. Oj, oj, oj… Ama skakade beklagande på huvudet och tog trapporna utan att klaga.

Sen tog vi in på vårt vattenoskadade rum en trappa upp.

Ja, ibland ska man ha tur på turen. Vi var båda otroligt glada att vi inte hade kommit till stan en dag tidigare.

Var är vi nu då?

Jo här:

I Lepe. Broschyren stod en bra bit upp på receptionsdisken, men den hade inte undgått att bli nedstänkt av lera.

Hur det såg ut när ovädret hade dragit fram kan ni se HÄR i ett kort, spanskt klipp.

Idag åker vi vidare igen och hoppas att inte nåt regn förföljer oss.

Gomorron!


Vi rörde på oss igen

24 september 2021

Efter första stoppet i Santa Fe var det dags att röra på sig igen igår.

Men först frukost på hotellet.

En riktigt bra sådan också. Många godsaker på tallriken.

Mätta och belåtna letade vi upp den gratisparkering som Anders hade hittat bara en kort promenad från hotellet och vi lassade in packningen i bilen.

Eftersom det hade kommit några små stänk på kvällen så såg Anders till att putsa bilrutorna innan avfärd. Hjälp till självhjälp, kan man säga. Prickiga rutor gör att han får extra många bilder att rensa bort när dom så småningom ska arkiveras.

Vi åkte iväg på Andalusiens fina motorvägar. Mååånga olivträd finns det ändes vägen och det fanns varning om att det kunde vara halt ifall det regnade.

Nu var det inte särskilt regnigt igår…

… så solcellerna fick jobba febrilt för att skapa miljövänlig energi.

Det fanns fina broar över vägen, fast dom var dedikerade till tågen så på dom fick vi inte köra.

Långtradare kan vara ett gissel på motorvägarna, speciellt när dom ska sega sig förbi varandra i motlut.

Andra är mer användbara eftersom man kan spegla sig i dom när man åker förbi.

Vi körde in i stan som var gårdagens mål.

Anders hittade ännu en gång en gratisparkering och vi traskade mot vårt hotell.

Den här skylten vid receptionen instämde Ama helt och fullt med! Fast det verkade inte vara vårt hem där på hotellet. Wiffit på vårt rum fungerade inte alls, fanns ingen kontakt, nätet kom inte upp överhuvudtaget på våra dataenheter.

Vi fick byta rum till ett intilliggande, men icke sa Nicke…

Tjejen i receptionen var då väldans kreativ. Hon frågade en granne till hotellet om vi kunde låna deras internet och det kunde vi visst få göra. Då fick vi lite kontakt, fast ganska labilt beroende på var man befann sig i rummet.

Som tur är så är Anders beredd på det mesta och plockade fram ”Manicken” (en trådlös router).

Här hade han hittat en bra mottagning inne i badrummet…

… och där installerades den. I spegeln syns en glad Ama – slutet gott, allting gott.

Var hade vi hamnat nu då?

Jo här:

I Osuna.

Ett trevligt litet ställe som Ama ber att få återkomma om i framtiden, för nu är det snart dags att åka vidare igen.

Gomorron!


Första stoppet…

23 september 2021

… på denna tripp låg lite längre bort, så därför steg Ama upp tidigare än vanligt.

Hon steg till och med upp så tidigt så att månen inte ens hade hunnit nyktra till, han var fortfarande full.

Medan Anders packade in den röda resväskan i bakluckan så ”installerade” Ama blåtandshögtalaren i bilen och såg till att bilgodiset kom med. Installationen bestod i att stoppa ned högtalaren i ett av facken mellan sätena, en sån installation klarar till och med Ama av. Det är inte helt enkelt ändå, det finns två runda fack att välja på och det bakre är till för vattenflaskan.

Vi åkte iväg på motorvägen. Bergen är mäktiga!

Vi kom in i grannregionen Murcia och precis när vi passerat den gränsen stannade vi till för en paus…

… och denna gång hade vi kommit ihåg att ta med frukosten. Yippie! Den satt bra.

Ett tag senare åkte vi in i Andalusien.

Då började molnen hopa sig.

Vi stannade till på en rastplats för ännu en bensträckare. Som synes så blåste det rätt rejält. Det var kallt!

Bara 15 grader, fast å andra sidan befann vi oss drygt 1100 meter över havet.

När vi började köra nedåt igen så lättade molntäcket.

Motorvägen gick genom vackra bergstrakter…

… och vädret blev bara bättre och bättre.

När vi kom fram till målet blev Ama nervös när hon fick se hotellets garage. En bilhiss… Ingen favorit direkt.

Fast Anders hade sökt upp en gratisparkering bara en kort promenad från vårt vackra hotell. Tack och lov för Street-view!

Hissen inne på hotellet var inte helt enkel den heller. Det fanns två ”våning 2” och två ”våning 3”. Vi bodde på trean och tryckte såklart på fel knapp och där fanns inte vårt rum. Tack och lov så hade vi inte bilen med oss i hissen och hittade efter några små funderingar fram till rätt våning 3.

Rummet var rent och fräscht och vi hade inte behövt ha med oss våra egna kuddar, dom hade både korvkuddar och den bekväma varianten.

Var hade vi hamnat nu då?

Jo här:

I Santa Fe. En förort till Granada, kan man säga.

Nu är det strax dax för frukost, sen åker vi vidare.

Gomorron!


Förberedelser

22 september 2021

Redan i måndags började vi förbereda oss för dom strapatser som påbörjas idag.

Först tvättades det. Här snurrade fortfarande tvätten i maskinen, men där skulle den hängas. Därefter infördes klädrestriktioner i vanlig ordning.

När tvätten så småningom hängde på tork blev det en tur till Mercadona där det inhandlades kallkaffe och vatten i 1,5-litersflaskor.

Nästa stopp blev på biltvätten vid Carrefour.

Sen tankades det full tank i bilen.

Framåt eftermiddagen gick vi till Bar Araba och vi fick en varsin rejäl tapa till vinet. Vin + tapa kostar där 1 euro per person vilket inte känns särskilt dyrt. Det besöket hade inte så mycket med förberedelserna att göra utan var snarare en belöning för hur duktigt och effektivt vi förberett oss:

  • Klädrestriktionerna efter ”sista” tvätten innebär att dom kläder man smutsar ned innan man reser iväg, dom får inte följa med på resan.
  • Kallkaffet från Mercadona är till för första frukosten på turen (bara vi nu kommer ihåg att ta med den…) och 1,5-litersflaskor med vatten går hos oss under benämningen ”resevatten”. För hemmabruk köper vi 8-litersdunkar med stillvatten och halvlitersflaskor med bubbel.
  • Tvätta bilen är bra, mest för att rutorna ska bli rena så Amas foton på vägen inte blir alltför förfärliga.
  • Tanka bilen är en nödvändighet för att komma nånstans med bilen.

Nu gissar Ama att ni anar hur det ser ut framför vår ytterdörr nu på morgonen?

Snart ser det ut så här:

Ja, det är dags för en tripp igen och denna gång blir det en väldigt tidig avgång.

Gomorron!


Den fortsatta turen i Amazonas

21 september 2021

I förra inlägget försökte Ama hävda att hon var tuff, men hon var inte sådär förfärligt tuff ändå.

Fast turen fortsatte och det blev något tuffare.

Vi hade påbörjat en paddlingstur på en flod i Amazonas, Ama hade hittat en skönhetssalong…

… och sen gick vi ut på en liten promenad i regnskogen.

Det var fina och gåvänliga stigar…

… och det var väldigt mycket grönska.

När vi kom tillbaks till vår lilla båt hade den börjat ta in vatten. ”Inga problem”, sa guiden och rev av en bakficka på sina shorts och lagade hålet med tygbiten.

Sen skulle vi fiska pirayor. Det blev inga napp och då tyckte guiden att vi skulle simma iland till vår boplats. Precis där tog Amas tuffhet slut… Anders och Hamid hoppade i medan Ama åkte med i båten in till vårt tillhåll.

När vi kom iland vankades det mat.

Den här fanns på menyn, men vi avstod.

Som tur var fanns det annat att äta också och det var jättegott. Vi hade blivit överfallna av en störtskur som vi faktiskt hörde hur den kom. Kanske inte så konstigt med regnet eftersom vi befann oss i en regnskog.

Senare på kvällen, när mörkret lagt sig, då blev det en anings tuffare.

Vi paddlade iväg med ficklamporna i högsta hugg och skulle leta efter krokodiler. När man lös på dom där dom simmade i mörkret kunde man se röda ögon som glimmade. På grund av högvattnet kom vi inte tillräckligt nära för att komma åt att fånga dom med händerna. Ama var inte särskilt olycklig över det. Eftersom det var så högt vattenstånd i floden så paddlade vi i princip runt i den omkringliggande skogen. Grenarna svepte över våra skallar och Ama tänkte på alla trädormar som finns där i Amazonas och det kändes inte helt bekvämt. När hon tittade upp vid ett tillfälle så fick hon nånting rakt i nyllet, fy så otäckt! Det var dock ingen orm, utan hon hade krockat med en fladdermus. Guiden skrattade och sa att det förmodligen hade varit en vampyr.

Efter den misslyckade krokodiljakten gick vi iland på en strand och guiden började leta efter ormar istället. Huuu… Ama klampade på så mycket hon bara kunde för att skrämma bort eventuella ormar. Titta bara på Anders skor – hur lämpliga är dom för en ormjakt? När vi vandrat (för Amas del klampat) omkring en stund la sig guiden ned i vattenbrynet och letade efter vattenormar… Ama sa att hon inte tyckte att det var särskilt kul att leta ormar mitt i natten (hur var det nu med den där tuffheten nu igen?). Då fortsatte guiden att krafsa på samma ställe i vattenbrynet och sa att han nu letade efter vattensköldpaddor. Även om skillnaden var högst marginell så kändes det faktiskt väldigt mycket bättre att leta efter sköldpaddor än att leta efter ormar.

Efter tre nätter på vårt lyxhotell med många spännande utfärder kom vi tillbaks till vår ”busstation” som låg där framme till vänster. Lägg märke till att Ama tydligen hade blivit av med sin rygga. Vi hade väldigt smarta ryggsäckar som man kunde transportsäkra genom att dra ett lock över alla bärremmar och sen bära med hjälp av ett handtag på sidan. Skitsmart tyckte Ama! Anders å sin sida kom så småningom på det var enklare att dra EN resväska på hjul istället för att bära två ryggor. När han väl kommit på det så var ryggsäckstiden över för vår del.

Anders fick en kompis som stolt förevisade sitt husdjur för honom – en tam råtta. Floden vi hade åkt runt på var som synes på skylten Uburu.

Efter ett tag kom lokalbussen som skulle ta oss tillbaks till Manaus igen och den resan blev också lite tuff. På den smala vägen stod det en buss som brann. Chauffören och passagerarna hade blivit osams av nån anledning och då hade tydligen antingen passagerarna eller chauffören fjuttat eld på bussen. Vår chaufför sa till slut åt oss att stänga alla fönster och sen körde han förbi så fort som bussen bara kunde gå. Vi kände hur värmen från elden slog emot oss genom fönstret. Jösses…

Till slut kom vi helskinnade fram till flygplatsen.

Efter ett sånt äventyr kan även ett hårt flygplatsgolv kännas bekvämt att sova på.

Gomorron!