En morgonpromenad

21 augusti 2021

Gårdagens frukostbuffé i Córdoba var inte helt oäven:

Bäst var nog nästan Twix-en. Att starta dagen med choklad gör Ama cho-glad!

Redan kvällen innan hade Ama rekognoserat hur vi bäst skulle ta oss genom vattnet på torget utanför hotellet. Gick faktiskt hyfsat bra.

Fast Anders lyckades snäppet bättre igår morse. Smartare att gå bredvid istället för rakt igenom.

Tur att vi redan hade ätit en egen ”fast food” frukost på hotellrummet, för en ”slow food” hade vi inte tid att vänta på.

Vi passerade stora torget…

… och såg barer som inte hade särskilt lockande namn.

Vi kom in i smala gränder igen. GPS-tanten tappade bort sig ännu en gång, och det gjorde även vi. Vi var dock glada att vi inte hade bilen med oss.

Desto gladare blev vi när vi återfann den på den gratisparkering som vi lämnat den på. Som bonus till dom sparade slantarna blev det en morgonpromenad på 38 minuter – motion är ju aldrig fel.

Bilen hade vi parkerat under ett träd och märkligt nog så fanns det bara EN fågelbajs på den. Men den var välplacerad…

Vi åkte ut från Córdoba och undvek att åka in på dom där förbjudna ställena, fast vi hade nog klarat oss ändå eftersom vi kunde ha bott kvar på hotellet ända fram tills utcheckningen klockan 12. Det kändes dock dumt att chansa.

Vi åkte vidare utefter vägarna mot Granada och Sierra Nevada. Vackra vägar, speciellt för att vara motorvägar.

Vi kom fram till hotellet där vi bott inatt.

Ett trevligt ställe…

… ja, det vara faktiskt gräsligt fint! Ja, om man bortser från vissa störande objekt.

Inatt har vi stannat över här i Purullena. Inget större turistställe, men väldigt gemytligt.

Idag åker vi hem igen efter en något längre tripp. Så här har den gått:

  1. Munera, en natt
  2. Linares, en natt
  3. Córdoba, två nätter
  4. Purullena, en natt

Nu bär det som sagt var hemåt igen och det lär som vanligt komma mer från trippen framöver. Kul att ni har hängt med såhär långt!

Gomorron!


En nära-döden-upplevelse

20 augusti 2021

En sån fick vi i förrgår när vi skulle köra in till hotellets garage mitt inne i smeten i Córdoba.

Det började lugnt med att vi hade en bit kvar ute på motorvägen för att komma in till stan.

Väl inne i stan började det köra ihop sig en aning, betydligt mer trafik och stökigt på gatorna.

Sen blev det såna där trånga gränder som Ama inte riktigt gillar. Inte när vi har bilen med i alla fall.

Det blev smalare och smalare.

Fast så länge man har en liten lastbil framför sig så känns det som att man inte kommer att ha några problem att komma fram. Tyvärr svängde lastbilen vänster där, trots att det var vänstersväng förbjuden. Kanske en leverans av nåt slag?

Det var precis här som det körde ihop sig alldeles. Vi skulle rakt fram, men gatan var avstängd på grund av ett arbete av nåt slag som pågick. Vi hade inget annat val än att svänga höger.

Det var trångt…

… och det blev ännu trängre, bilen framför kom inte förbi den där passagen. Han blev tvungen att backa därifrån, men som tur var hade vi inga andra bilar efter oss och dessutom fanns det ett lite större utrymme längre bak där han kunde komma in och vi kunde då köra förbi honom.

Ama: Visst är väl vår bil mindre bred än den där?

Anders: Ja, jag tror det…

Ama: Tror??!!!????

Här hade vi lyckats bli av med bilen som blockerade gatan. Genom att fälla in båda backspeglarna och ta fart så lyckades vi komma igenom den trånga passagen. Phu! (Okej, vi körde långsamt, men det lät tuffare att ta fart).

Sen kom nästa hinder. En väldigt tajt kurva där ett par grabbar blockerande med en pirra. När grabbarna försvann in i huset tog Anders kurvan helt fenomenalt snyggt…

… och hamnade i en återvändsgränd. Det var då tanklampan började lysa också. Lite väl mycket spänning på en och samma gång om ni frågar Ama.

Nåväl. Anders fick såklart backa tillbaks genom hårnålskurvan, att vända bilen fanns liksom inte på kartan. Ama undrade ifall hon kanske skulle fälla ut backspegeln igen?

Neeeej!!! sa Anders å det bestämdaste.

Jodå. Det var väldigt trångt, men Ama trodde att han kanske ville se tanten som stod vid en stege och tvättade sin mur…

GPS-kärringen var inte alls till nån hjälp. Hon envisades med att vi skulle köra tillbaks och ta samma väg som hon föreslagit från början. Den som var avstängd på grund av vägarbete.

Då blev det till att improvisera.

Och vips så var vi inne och körde på en affärsgata.

Nåja. Till slut hittade vi ut från dom smala gränderna inne i gamla stan…

… och hittade en gratisparkering i utkanten av smeten.

Igår när vi var ute och promenerade så gick vi förbi platsen där vi nästan fastnade.

Inte särskilt brett och man kan se att en och annan nog har skrapat sina bilar där.

Vad vi hade missat när vi åkte in var dessa skyltar:

Max två meter i bredd. Dessutom var det förbjudet att åka in i området om man inte hade tillstånd eller skulle till nåt hotell. Kameraövervakning dessutom… Vi skulle ju till hotellets garage även om vi inte kom fram, men hur skulle polisen kunna veta det?

Det fick oss att förstå vad killen i receptionen försökt få fram till oss dagen innan. Vi gick direkt och meddelade honom vad vi har för registreringsnummer (”AMA”, ni vet) och han vidarebefordrade det i ett mejl till polisen.

Jodå. Nog var det en nära-döden-upplevelse där i gränderna, men Ama är otroligt stolt över tre saker:

  1. Tack vare gratisparkeringen sparade vi 36 euro som två nätter i garaget hade kostat. Det är dyrt med centrala parkeringar i stora städer.
  2. Tack vare att vi såg skylten som berättade om kameraövervakningen sparade vi förmodligen ännu mer pengar än garageavgiften på uteblivna böter.
  3. Sist men inte minst! Ama är oerhört stolt över att hon trots färden där i gränderna inte pep alltför mycket och hon fällde inte den minsta lilla tår. Det ni!

Fast det lär dröja innan Anders får köpa en större bil…

Idag är det dags att åka vidare igen.

Gomorron!


En nära-döden-upplevelse – en klipphängare

19 augusti 2021

Igår morse vaknade vi upp med den här utsikten från vårt hotell i Linares.

Något senare – efter en frukost på sängen – hade vi den här uppsikten. Vår grandiosa terrass syns snett ovanför skylten till hotellet.

Efter en kort promenad hittade vi tillbaks till bilen och stuvade in bagaget.

Dom här gatstenarna som fanns lite överallt i stan hade förbryllat Ama en hel del. Vad var upp, vad var ner? Och vad föreställde dom?

Det fick sin förklaring när vi åkte ut från stan:

Aha! Det var nog såna däringa. Har förmodligen nåt med gruvdrift att göra.

På vår vidare färd idkade Ama fågelskådning. En hel flock med storkar gled fram över våra skallar. Coolt! Kanske har det med Coronan och karantänen att göra? Kan vara många barn på gång nu.

Vi svängde av mot Motoro, ett ställe som vi besökt förut. En väldigt brant stad och nu har den dessutom slagit rekord. Förra veckan slog den det spanska värmerekordet genom att uppnå dryga 47 grader i skuggan.

Som tur var så var temperaturen bara 27+ när vi kom dit vid 11-tiden och vårt mål var att uppsöka Mercadona.

Där köpte vi på oss frukost för ett par dagar.

Sen – för att göra en lång historia kortare – så hittade vi till slut en gratisparkering på målet.

Vi fick vandra en bra bit genom stan.

Det skulle ta cirka 20 minuter att gå, men det tog väl en halvtimme efter alla pauser och fotograferingar som Ama kände sig ”tvungen” att göra.

Till slut var vi framme vid vårt hotell och kunde checka in.

Fint rum mitt i smeten och det iskalla vattnet som hotellet bjöd på satt väldigt bra. Givetvis hade vi med oss vatten själva, men vid det där laget var det tämligen byxljummet. Inte alls lika gott.

Var har vi hamnat nu då?

Jo i Córdoba. Stan ligger i det område av Andalusien som ibland går under namnet ”Spaniens stekpanna”. Bra idé att åka hit såhär i augusti, eller hur? Igår hade vi 38 grader. Nåja. Det var åtminstone under 40 i alla fall.

Här stannar vi en natt till. Snart går vi ut på stan och kollar runt – utan att släpa på resväskorna.

Gomorron!

PS: Den där längre historien om hur det gick till för att hitta vår gratisparkering i Córdoba, den kommer snart här på bloggen under rubriken ”En nära-döden-upplevelse”. Det är den som är klipphängaren om man så säger.


Igår morse efter att ha ätit frukost…

18 augusti 2021

… så packade vi bilen igen. Nåja, vi hade fått en liten vilostund på rummet också, man ska inte stressa ihjäl sig när man är ute och reser.

Mitt emot hotellet låg det en borg. Ama var mycket förvånad – och lättad – över att Anders verkade ha missat den sevärdheten?

Vi gav oss ut på vägarna igen. En skock getter påminde oss om att vi var på landsbygden.

Det fanns stora odlingsmarker med en vackert terrakottafärgad jord.

Storslagna vyer och fina vägar.

När vi körde genom Valdepeñas åkte vi i en vacker allé med ett helt gäng stooora krus utefter vägen. Dom var typ hur många som helst! Måste nog åka tillbaks nån gång och räkna.

Vi kom ut på motorvägen…

… men lyckades tydligen att slinka bort från den och hamnade på en läskig liten supersmal väg.

Den ledde fram till den här pampiga grinden.

Tydligen ett väldigt populärt turistmål om man ser på antalet bilar på parkeringen.

Cerro de las Cabezas är en arkeologisk utgrävningsplats från romartiden.

Fast det såg inte särskilt romerskt ut. Dom höll på att renovera och uppenbarligen hade dom cementblandare redan på dom gamla romarnas tid.

Det var i alla fall en vacker plats att vandra runt på och väldigt skönt med en bensträckare på vägen mot nästa mål.

Ungefär en timme senare kom vi fram till vårt hotell.

Anders börjar parkera som en hel spanjor.

Det var ett gulligt litet hotell…

… och vi fick ett gulligt litet rum. Ama fnissade lite när hon såg storleken på rummet, vi hade slagit på stort och valt ett extra rymligt och dyrt rum. Det kan ha varit dom bästa två eurosarna vi någonsin investerat, man kan ju bara undra hur små dom andra rummen är? Det var i alla fall rent och fint och vi fick en ”grandios” balkong på köpet också.

Var har vi sovit i natt då?

Jo här:

I Linares.

Nej, nu är det snart dags att ge sig av mot nya mål. Ibland är det verkligen ingen semester att ha semester.

Gomorron!


Gårdagens resa…

17 augusti 2021

… den började som vanligt nuförtiden här:

I garaget. Lägger ni märke till en grej som är lite ovanlig?

”Vi” backade ut bilen och gjorde oss beredda för avfärd.

Det är väldigt många bilar (och tillhörande folk) i Torrevieja nu. Precis som det alltid brukar vara under högsäsongen i augusti, utom möjligtvis ifjol.

Vi åkte in över gränsen till grannregionen – Murcia.

Där stannade vi på det vanliga stället för att äta vår medhavda frukost. Lite snöpligt blev det när vi märkte att den medhavda frukosten inte var medhavd alls, den låg kvar hemma i kylen. Nåja – shit happens. Kallkaffet var åtminstone med.

Vi förundrade oss över dom stora ekipagen till långtradare som hade verkligt stora bautalass med sig. Lägg märke till hur bakhjulen verkar ha sitt eget liv när det kommer till styrning. Säkert en nödvändighet för att klara vissa kurvor.

När man sen skulle köra förbi dom på motorvägen så kändes dom en anings… ”svajiga”. Rätt obehagligt om ni frågar Ama. Man vill inte gärna bli trängd av en sån.

Vi åkte ännu en gång in i regionen Castilla La Mancha.

Stannade till i en liten by och sträckte på benen.

Åkte vidare på mindre vägar och kände hur vinden ven i håret. Eller åtminstone i vindkraftverken. Det var svalt och skönt.

Ja, inne i vår luftkonditionerade bil i alla fall.

Ute var det 36 grader redan just efter klockan 11 på förmiddagen.

Efter knappt tre timmar – inklusive pauser – kom vi fram till vårt hotell…

… och checkade in.

Var har vi hamnat nu då?

Jo här:

I Munera, ännu än gång i Don Quijote-trakterna.

Nu reser vi snart vidare, fast först vankas det frukost.

Gomorron!


Kosläpp!

16 augusti 2021

I lördags morse klockan 06:42 såg det ut såhär på Playa del Cura:

Det var en lång kö i väntan på att dom skulle ta bort avspärrningarna vid stranden.

När dom väl gjorde det så sprang folk ned på playan för att paxa sina rutor.

Två minuter senare – klockan 06:44 – var många rutor redan tagna. Anders sa att det påminde honom om kosläppen man kan se i Sverige på vårarna, folk rusade som galningar för att få dom bästa platserna.

Apropå kosläpp:

Idag ser det ut såhär vid ytterdörren. Ama kommer att ystert galoppera (nåja…) till bilen för att få åka iväg på en liten tripp igen. Älgen får inte följa med, den är där för att illustrera en ko. Vi har ingen ko här hemma sen en ko-kylskåpsmagnet ramlade ned och gick sönder. Ni kan väl vara snälla att bortse från hornen och låtsas att det är en älgko åtminstone? Tack på förhand!

Nej, nej, nej – stoppa pressarna!

Ama kom just på en sak… Måste bara kolla upp en grej.

Jajjemensan! Känslan var helt rätt, självklart har vi en ko här hemma!

Man ska aldrig underskatta en samling med väldigt fina, men oanvändbara wettexar – den kan trots allt komma till användning när man minst anar det. Fast wettex-kossan får inte heller följa med på färden, Ama vill inte att den ska bli skadad.

Vart vi tar vägen nu lär framtiden utvisa. Anders har som vanligt letat upp ställen som verkar trevliga.

När han söker efter hotell så läser han recensionerna på booking som tidigare gäster har lämnat och dom spelar en stor roll när valet ska göras.

Ama gissar att vi inte kommer att bo på det här stället.

Gomorron!


Skyltsöndag – skina

15 augusti 2021

Så var det dags för Skyltsöndag med BP igen och ännu en gång blir det en kombi med Sannas Weekly Photochallenge där temat för den kommande veckan är Skina.

Idag blir det bara reprisbilder, men repriser är ju inte helt ovanliga såhär på sommaren.

Det första Ama kom att tänka på för temaordet var solen, den som skiner rätt obarmhärtigt på oss just nu. Så hon letade upp några soliga skyltbilder i arkivet.

Florida går under benämningen ”The Sunshine State” – Solskensstaten.

Det skyltar dom även med på sina nummerplåtar.

Solen kan skina även när det regnar. Åtminstone gjorde den det på skylten utanför motellet Days Inn. Vad hände med Solskensstaten? Jo, förstår ni, den hade vi lämnat – det här var i Pennsylvania.

I den spanska staden Olite sken solen verkligen olite (mycket alltså, förtydligande för er som inte förstår norrländska). Den sken både på himlen, på väggen och PÅ väggen.

När solen skiner kan man inte bara utvinna energi, man kan även få reda på vad klockan är ifall man hittar ett begripligt solur. Det här i Alicante var dock lite för komplicerat för Amas lillhjärna.

Man ska vara försiktig när solen skiner som starkast. Fast den här skylten fanns på Irland och där upplevde vi inte så värst mycket solsken som krävde all den där sortens åtgärder.

Om solen inte skiner kan man söka upp ett sånt här ställe om man vill ha lite färg på kroppen. Fast Ama undrar hur bra det går för det där stället? Bilden är nämligen tagen här i Torrevieja och här skiner den naturliga solen dom flesta dagar året om.

Till sist en reprisbild som var alldeles färsk förra skyltsöndagen (en del repriser kommer fortare än andra, är det möjligen det som man kallar ”snabbrepris”?):

När Ama hade bloggtorkat av skärmen på datorn för en vecka sen så blev den skinande ren. Hmm… I skrivandes stund ser ut som om det vore bra att Ama skulle drabbas av ännu en bloggtorka. Undrar vem det är som kladdar/dammar ned skärmen och tangentbordet hela tiden?

Har ni också nån som går runt och sabbar då när ni har städat? Måste vara nåt spöke som lockar fram dammråttorna…

Gomorron!


I glada vänners lag

14 augusti 2021

Visst kan vi gå ut och roa oss på tu man hand.

Men det är väldigt roligt att umgås i glada vänners lag också och det har vi gjort en hel del på sistone.

Maggan & Co kom över till oss en kväll på lite småplock, dryck och en massa prat, minnen och skratt. Väldans trevligt!

Vi introducerade Marie och Sune till El Tapeo…

… och även till Come y Calla. Båda barerna ligger bara ett stenkast hemifrån oss.

På det senare stället är tapasen som man får till drycken små, men naggande goda. Ama har dock svårt för dom där små beniga fiskarna, som tur var fick hon äran att välja först och valde då korven. Vi var alla glada och nöjda.

Lite senare dök Ole och Jane upp och det blev ett kärt återseende.

Om man är lite spontan kan man använda den norrländska besökstaktiken. Varför meddela att man funderar på att avlägga en visit?

När vi ändå var ute och motionerade bilen så åkte vi in genom den här porten…

… och överraskade Leffe och Karlsson med ett besök. Himla kul att ses igen! Det tyckte dom också, fast dom kanske bara låtsades? I såna fall är dom väldigt duktiga skådespelare.

Och igår kväll träffades vi ett gäng, käkade gott på Harrys och hade det huuur skoj som helst!

Jodå. Att träffas och umgås i glada vänners lag är verkligen inte dumt det.

Gomorron!


Byte av frisör?

13 augusti 2021

Frågan är om det kanske är dags för det.

Inte för Anders del, för han är väldigt nöjd över sin klippmanick som han skaffade i början av april 2020 och klippte sig själv. Han fick viss assistans av Ama då, eftersom hans högerarm inte var helt samarbetsvillig efter armbrottet han ådrog sig i Sierra Nevada.

Ama fegade ur. Lite väl korthårig skulle hon bli, och att släppa loss Anders med saxen i kalufsen, det vågade hon inte.

Men den sista april 2020 började läget bli akut – Coronafrisyren påminde mycket om golvmoppen vi hade i garaget.

Den tredje maj – en månad efter Anders första egna klipp – fattade Ama mod och hon fattade även tag i en mall som hon tyckte att Anders kunde använda.

Anders skippade mallen och Ama var en anings nervös.

Men tyckte ändå att det verkade gå rätt bra.

Nu funderar Ama på att byta till en ”riktig” frisör, kanske dags att få ett proffsigt stuk på frillan?

Sådär kanske? Haha! Ama tycker att reklamskylten utanför den frissan är mer avskräckande än lockande.

Så vi fortsätter nog att klippa till varandra även fortsättningsvis. Finns flera fördelar med det. Man slipper boka tid, alternativt vänta på att frissan blir ledig vid drop-in. Betänk också hur mycket pengar vi sparar! Hoho? Nobelpriskommittén?? Ni läser väl Amas blogg???

Gomorron!


I tisdags kväll…

12 augusti 2021

… hade vi siktet inställt på Alicante flygplats.

Eftersom bilen i princip hittar dit av sig själv så hade vi flightradar24 inställd på plattan istället för GPS-en. Där kunde vi följa det flygplan som var på ingång för att landa på flygplatsen. Tänk vilken fantastisk teknik det finns nuförtiden! Sune (en gammal klasskompis till Anders sen sjätte klass) och hans sambo Marie satt i det där planet och vi skulle hämta upp dom för vidare transport till Torrevieja.

När vi kom fram mot flygplatsen såg vi att det stod två SAS-plan vid terminalen. Bra så!

Vid upphämtningsplatsen är det gratis att stå i 10 minuter, efter det börjar det ticka pengar. Sen har dom gjort det helt omöjligt att parkera utanför bommarna, parkeringsförbud precis överallt på det stora området och vägarna utanför. Rena rama sabotaget!

Vi hade kommit överens om att vi skulle höras per telefon när dom kom ut så vi gled i sakta mak runt på vägarna utanför bommarna.

Konstaterade att det nog var ett bra val av dom att flyga med SAS istället för med det gula planet…

… och att solen gjorde tappra försök att leta sig fram bland molnen.

Vi försökte ringa, men fick ingen kontakt, så vi åkte förbi bommarna för att se om dom eventuellt stod utanför redan. Telefonerna är inte så pålitliga alla gånger.

Vi hade stått där i några minuter när vi fick kontakt och då var dom precis på väg ut.

Det blev ett väldigt stressigt mottagande då det bara var två minuter kvar på gratistiden när väskorna i all hast kastades in i bilen. Ama hann inte arrangera den sedvanliga mottagningsbilden.

Med en minut tillgodo åkte vi ut från flygplatsen utan att behöva betala – weehooo!!!

Hemfärden blev desto lugnare och vi stannade till utanför hotell Masa för att hämta upp nycklarna till deras lägenhet.

Igår morse var det både sol och moln…

… och vi gick iväg till 100 Montaditos för att äta frukost. Dramaterna hade vi med eftersom vi gjorde ett stopp för att handla mat på Mercadona direkt efter frukosten.

Himla kul att ses igen!

Gomorron!