En nära-döden-upplevelse

En sån fick vi i förrgår när vi skulle köra in till hotellets garage mitt inne i smeten i Córdoba.

Det började lugnt med att vi hade en bit kvar ute på motorvägen för att komma in till stan.

Väl inne i stan började det köra ihop sig en aning, betydligt mer trafik och stökigt på gatorna.

Sen blev det såna där trånga gränder som Ama inte riktigt gillar. Inte när vi har bilen med i alla fall.

Det blev smalare och smalare.

Fast så länge man har en liten lastbil framför sig så känns det som att man inte kommer att ha några problem att komma fram. Tyvärr svängde lastbilen vänster där, trots att det var vänstersväng förbjuden. Kanske en leverans av nåt slag?

Det var precis här som det körde ihop sig alldeles. Vi skulle rakt fram, men gatan var avstängd på grund av ett arbete av nåt slag som pågick. Vi hade inget annat val än att svänga höger.

Det var trångt…

… och det blev ännu trängre, bilen framför kom inte förbi den där passagen. Han blev tvungen att backa därifrån, men som tur var hade vi inga andra bilar efter oss och dessutom fanns det ett lite större utrymme längre bak där han kunde komma in och vi kunde då köra förbi honom.

Ama: Visst är väl vår bil mindre bred än den där?

Anders: Ja, jag tror det…

Ama: Tror??!!!????

Här hade vi lyckats bli av med bilen som blockerade gatan. Genom att fälla in båda backspeglarna och ta fart så lyckades vi komma igenom den trånga passagen. Phu! (Okej, vi körde långsamt, men det lät tuffare att ta fart).

Sen kom nästa hinder. En väldigt tajt kurva där ett par grabbar blockerande med en pirra. När grabbarna försvann in i huset tog Anders kurvan helt fenomenalt snyggt…

… och hamnade i en återvändsgränd. Det var då tanklampan började lysa också. Lite väl mycket spänning på en och samma gång om ni frågar Ama.

Nåväl. Anders fick såklart backa tillbaks genom hårnålskurvan, att vända bilen fanns liksom inte på kartan. Ama undrade ifall hon kanske skulle fälla ut backspegeln igen?

– Neeeej!!! sa Anders å det bestämdaste.

Jodå. Det var väldigt trångt, men Ama trodde att han kanske ville se tanten som stod vid en stege och tvättade sin mur…

GPS-kärringen var inte alls till nån hjälp. Hon envisades med att vi skulle köra tillbaks och ta samma väg som hon föreslagit från början. Den som var avstängd på grund av vägarbete.

Då blev det till att improvisera.

Och vips så var vi inne och körde på en affärsgata.

Nåja. Till slut hittade vi ut från dom smala gränderna inne i gamla stan…

… och hittade en gratisparkering i utkanten av smeten.

Igår när vi var ute och promenerade så gick vi förbi platsen där vi nästan fastnade.

Inte särskilt brett och man kan se att en och annan nog har skrapat sina bilar där.

Vad vi hade missat när vi åkte in var dessa skyltar:

Max två meter i bredd. Dessutom var det förbjudet att åka in i området om man inte hade tillstånd eller skulle till nåt hotell. Kameraövervakning dessutom… Vi skulle ju till hotellets garage även om vi inte kom fram, men hur skulle polisen kunna veta det?

Det fick oss att förstå vad killen i receptionen försökt få fram till oss dagen innan. Vi gick direkt och meddelade honom vad vi har för registreringsnummer (”AMA”, ni vet) och han vidarebefordrade det i ett mejl till polisen.

Jodå. Nog var det en nära-döden-upplevelse där i gränderna, men Ama är otroligt stolt över tre saker:

1. Tack vare gratisparkeringen sparade vi 36 euro som två nätter i garaget hade kostat. Det är dyrt med centrala parkeringar i stora städer.
2. Tack vare att vi såg skylten som berättade om kameraövervakningen sparade vi förmodligen ännu mer pengar än garageavgiften på uteblivna böter.
3. Sist men inte minst! Ama är oerhört stolt över att hon trots färden där i gränderna inte pep alltför mycket och hon fällde inte den minsta lilla tår. Det ni!

Fast det lär dröja innan Anders får köpa en större bil…

Idag är det dags att åka vidare igen.

Gomorron!