Att vara vilse

Det är ganska enkelt, speciellt om man utmanar ödet lite extra.

När vi lämnade Ibi efter att ha sovit en natt där i förra veckan så märkte vi att vi var ganska långt ute på landsbygden.

Hur vi märkte det?

Tja… det kan man verkligen undra.

Vi hade siktet (GPS-en, alltså) inställt på ett ställe som såg roligt ut.

Där fanns det bland annat fina planteringar. Ama visste att hon läst nånstans vad dom där blommorna hette och försökte värka fram ett namn på dom. Det satt långt inne, men till slut kom hon fram till att det nog var ”Afrikas lilja”. Efter hemkomsten hade LillaSyster vänligheten att lägga ut facit i sin blogg. Blomman heter ”Afrikas blålilja” och Ama blev väldans stolt över att ha kommit så nära i alla fall.

Blommorna var väldigt vackra och dessutom populära bland insekterna.

En tjusig swimmingpool fanns det också, men vi hade tyvärr glömt badkläderna hemma.

En grej som vi testade var dom där två parabolerna som stod riktade mot varandra på ett ganska långt avstånd. Om man pratade i en av dom så kom ljudet fram i den andra.

Åtminstone om man höll för ena örat. Jodå, det funkade, men det var ännu bättre effekt i en sån där parbolanläggning som fanns i VLA (Very Large Array) som vi besökte i USA 2016. Det var där dom spelade in filmen ”Contact” med Jodie Foster i huvudrollen. Parabolerna där var större och av ett annat material, det var nog det som höjde kvalitén på ljudet.

Men den största anledningen till vårt stopp på den där platsen var detta:

En labyrint.

Anders tog en bild från utsidan av labyrinten.

Så här blev den. Meningen var att man skulle ta sig in till trädet i mitten av labyrinten.

Det fanns en karta också, men det skulle väl anses vara fusk att fota av den och ta den med? Fast nu är ju Ama en skyltfetischist. Ooops…

Glada i hågen utmanade vi ödet och gav vi oss in i labyrinten utan att tjuvkika på kartan som bodde i mobilen. Många återvändsgränder fanns det.

Väldigt många återvändsgränder… En anings irriterande att komma nära mittenträdet många gånger men ändå vara så långt ifrån. Vi var allt ganska vilse där ett tag.

Här kommer en kort resumé av våra irrfärder:

Klockan 10:42 styrde vi stegen in i labyrinten. Tretton minuter senare hade vi äntligen hittat fram till cederträdet som stod i mitten. Där skulle man peta på trädet och blunda, då fick man önska sig något. Givetvis petade Ama också på trädet en minut senare – vem vill väl inte ha en önskan uppfylld? Endast fem minuter senare hade vi hittat ut ur labyrinten igen varvid Amas önskan hade infriats. Så här i efterhand ångrar hon sig lite att hon inte önskade sig nåt större, som fred på jorden eller att pandemin ska försvinna.

Efter att ha krånglat oss ut ur labyrinten gick vi upp till en fin trädgård som låg bara en liten bit bort.

Den var också labyrintartad på sina håll.

Vi såg en massa vackra blommor…

… sen åkte vi hem igen. I den rödrandiga kylbagen låg fikat kvar, det som vi hade tänkt njuta av vid stoppet vi gjorde. Anledningen till att det fortfarande fanns kvar var att vi alla fortfarande var proppmätta efter den rejäla frukosten på hotellet i Ibi.

Nu tog den resan slut även i bloggen och ni kan andas ut.

Såhär gick turen:

1. Sanatoriet utanför Alcoy där vi som mest kom upp till 1065 meters höjd enligt en app i mobilen.
2. Besök i Ibi med en övernattning på Hotel Plata. Finns berättat HÄR och HÄR.
3. Ett stopp vid labyrinten Casa Tápena (detta inlägg).

Tänk så mycket roligt och intressant man hinner uppleva på bara 26 timmar!

Gomorron!