Färden mot Ibi via Alcoy

16 juli 2021

I onsdags kom Christer och Annica och hämtade upp oss. Snygg dubbelparkering! Ett måste då det är väldigt många bilar här nu och det är svårt att hitta en ledig plats. Det ”lustiga” är att när man blockerar gatorna för att lassa i och ur bilar (även om det finns lediga luckor i närheten) så är övriga bilister hur tålmodiga som helst och väntar snällt tills man är klar utan att tuta på en. Om man däremot tvekar det allra minsta i en korsning och undrar åt vilket håll man ska köra, då hänger dom på tutan tämligen omgående.

Vi körde iväg inåt landet, mot bergen. Fina, breda motorvägar och inte alls mycket trafik.

Vi körde förbi vårt mål som var Ibi, och svängde av mot Alcoy. Bilden är tagen när Christer var inne på sitt andra varv i rondellen. Skylten missades under första varvet – himla bra med bloggdresserade grabbar som förstår vikten av att få med en skylt på bilden.

Sen blev vägen både smalare och krokigare. Ama var dock glad över att det fanns mittlinjer på vägbanan och att det inte var så kusliga stup efter sidorna.

Vi kom fram till vårt mellanlandningsställe för dagen. Ett gammalt sanatorium som vi sett nerifrån Alcoy tidigare men inte lyckats hitta fram till förrän nu.

Utsikten därifrån ”Font Roja Natura” var helt fantastisk.

Anders fotade utifrån en kant. Även Ama vågade sig dit ut.

Hur mycket Ama än lockade och pockade på Annica så vägrade hon gå fram till staketet. Hon var tydligen mer inställd på att dansa hambo eller nåt.

Ama hade däremot inga problem med att gå ut till kanten och kolla. Trots höjdrädslan så kändes det inte jobbigt när staketet och underlaget var så stabila.

Men det finns gränser…

När gångbanan övergick till att bli smal med ett rappligt trästaket och gallergolv, då la även Ama in en vägran.

Nån som däremot inte vägrade var…

Ja, vem tror ni?

Anders, såklart. Han till och med hängde sig ut över staketet och kollade ned i avgrunden. Ama blir så trött…

Utsikten över Alcoy var i alla fall formidabel – och det även från fastare mark.

Den inzoomade bron har vi gått över flera gånger när vi gått den Vía Verde som finns i Alcoy, bland annat tog vi en sån tur i december 2015. Det är när vi har gått dom turerna som vi blivit nyfikna på huset som vi sett uppe på höjden och som vi nu till slut hade hittat fram till.

Hopbyggt med sanatoriet fanns en gammal kyrka, men den var låst och bommad. Däremot var det öppet i själva huvudbyggnaden där det bland annat fanns en otroligt intressant utställning och det visades en superbra film.

Nej, nu for visst Ama med osanning. Det kan ha varit den sämsta utställning hon någonsin sett och filmen var urusel, den syntes knappt på filmduken trots att en farbror försökte hålla för gardinerna så att solen inte skulle skina in mitt på filmduken. Nåja. Man kan inte få allt.

Grabbarna fortsatte en bit upp på berget och kollade in vad som fanns där uppe. Inte så jättemycket och vi tjejer nöjde oss med att kolla på bilderna efteråt. Vi hade inte missat särskilt mycket.

Vi traskade mot bilen på parkeringen för att fortsätta vår färd mot Ibi.

På vägen ned såg vi än en gång det stora huset som vi undrat mycket över så många gånger. Himla kul att ha sett det ”på riktigt” nu. Trots den intetsägande utställningen och den usla filmen var utsikten värd all möda världen. Fast med bil hade det trots allt inte varit så mödosamt, det ska erkännas.

Sen åkte vi som sagt vidare tillbaks mot Ibi.

Nu är vi hemma igen efter en sisådär 26 timmar på rymmen hemifrån. Man hinner mycket på den tiden om man lägger manken till, så det lär komma mer från vår tur framöver här på bloggen – stay tuned!

Gomorron!