Skyltsöndag – darra

11 juli 2021

Så var det dags för Skyltsöndag med BP igen och ännu en gång blir det en kombi med Sannas Weekly Photochallenge där temat för den kommande veckan är Darra.

Den här veckan återvänder Ama helt och hållet till september 2014. Det var då vi överfölls av orkanen Odile på Baja California i södra Mexiko och Ama tänkte visa bilder från när stormen bedarrat.

En fridfull bild, bara några timmar innan orkanen slog till med full kraft. Vem skulle väl inte vilja jobba på ett sånt kontor?

Efter orkanen såg det inte fullt lika trevligt ut att jobba där.

Señor Frog såg nöjd och belåten ut där uppe på sitt tak.

Dagen efter… En ordentlig baksmälla kan man säga.

En orkan är inte att leka med, hotellets skylt hade blåst ned i poolen som inte såg lika inbjudande ut längre.

Skylten var inte så där jätteliten heller. Poolen – som var blå och fin dagen innan – funkade i alla fall som ”spolvatten” till toaletten med hjälp av en papperskorg. Alltid något.

Förödelsen var enorm! Ett riktigt skyltkaos rådde i stan.

Snacka om att moder jord kan ryta till emellanåt när hon sätter den sidan till.

Det som ändå fick Ama att darra till lite extra på läppen var detta:

Mänskligheten. Eller snarare avsaknad av mänsklighet. När stormen hade bedarrat under natten gick många runt, slog sönder fönster och rånade butiker. Hur fasen tänker folk???

Det uppstod köer till dom affärer som fortfarande hade lite matvaror att sälja. Vi hade köpt in lite förnödenheter när vi hört vad som var på gång, så vi hade mat (kex och annat) att tugga på.

I tre dagar var vi helt utan vatten i kranarna och el. Telefonerna fungerade inte heller. Vi saknade totalt kontakt med omvärlden och var såklart även utan internet. Det var den senaste gången som Ama inte lyckades göra (minst) ett dagligt inlägg på bloggen. Tre dagars bloggabstinens! Tänk er vilken fasa. Fast visst var det ännu mer synd om dom som bodde där och fick sina boenden förstörda, det måste medges.

Vi lyckades till slut ta oss till en halvkvaddad busstation och fly norrut till ett ställe som var mindre drabbat av orkanen.

Ama kände sig väldigt välkommen i La Paz.

Men vi kände ändå att vi ville fortsätta vår planerade resa och försökte komma tillbaks till flygplatsen på dom södra delarna igen.

Ett gott försök, men just innan flygplatsen så stötte vi på ett smärre hinder:

Bron var inte riktigt farbar.

Men där till höger försökte dom göra sitt bästa och efter nån timmes väntan…

… så kunde vi köra över den alldeles nybyggda bron mot flygplatsen. Det darrade i Amas ben och pirrade i maggropen när vi körde över den sprillans nya bron.

Fast på flygplatsen hade vi ingen större lust att införliva oss i kön. Det fanns inga solskydd i hettan och vårt inbokade flyg var ändå inställt. Kön – som inte rörde på sig – var till dom evakueringsplan som flög folk till dom norra delarna av Mexiko där man själv fick försöka ta sig vidare ut ur landet. Torde ha rått kaos även där.

Istället återvände vi till La Paz och hade en lugn och skön semestervecka medan vi inväntade att flygtrafiken därifrån skulle återupptas.

Under tiden så roade vi oss så gott vi kunde, bland annat med detta:

Att alldeles ensamma (tillsammans med två guider) få simma tillsammans med dessa fantastiska djur… Ja. värre kan man ju faktiskt ha det. Upplevelsen fick Ama att darra lite på läppen igen – fast denna gång av glädje. Det var verkligen helt fantastiskt att komma så nära dom vilda djuren.

Gomorron!