Vad fotar Anders?

Vad fotar Anders här?

Jo, han fotar Ama som fotar Anders.

Vad fotar Anders här?

Ja, den var kanske inte så svår. Han fotade några välnärda katter som låg och mös på trappan upp till piren.

Vad fotar Anders här?

Den bilden blev en sneak peak över julkrubban som är under uppbyggnad vid gamla kyrktorget nere i stan. Det blir nog snart dags att gå och leta efter bajsande gubben. Om dom nu lyckas ordna till det så man kan undvika trängsel där.

Vad fotar Ama här på bilden under? (Ja, nån rättvisa får det faktiskt vara!):

Sanningen är att hon faktiskt filmar. Just innan vi åkte till Sri Lanka 1982 införskaffade hon en super-8 filmkamera. Anders avrådde å det bestämdaste eftersom videokamerorna var på starkt intåg, men Ama kan vara rätt envis ibland. Observera hur fint Ama böjer på linsskyddet, hon har länge varit en mästare på att ta sönder kameror av allehanda slag.

Filmen får ni ”tyvärr” inte se, för dom fåtaliga filmer som togs är försvunna. Kanske i flytten till Spanien? Vet inte… Men ni kan i alla fall få veta att det var en sån där växt ”rör-mig-ej”. En sån som drar ihop bladen när man givetvis inte kan låta bli att peta på den när man får veta vad den heter.

Gomorron!

PS: Det är kanske inte så underligt att Ama sen många, många år tillbaks har överlåtit det där med inköp av tekniska prylar till Anders.

Annons

En enkel promenad

Jodå. För 75% av deltagarna i alla fall.

I slutet av förra inlägget studerade vi kartan inför promenaden.

Den här alltså. Ama tyckte att hon var supersmart som fotade av den så att vi inte skulle gå vilse.

Ännu så länge var det plättlätt. Ama var lite på efterkälken. Annica låg i täten och Christer hade häng på haren. Lite senare skulle det visa sig att Ama var den harigaste av oss alla, fast på ett helt annat sätt.

Dom andra körde off-pist, men Ama höll sig på banan. En riktigt fin stig att gå på.

Tur med vädret hade vi också, men det är inte direkt nån ovanlighet här i Spanien.

Vi hittade små intressanta konstverk lite här och där utefter leden.

So far so good.

Sen körde det ihop sig en aning. För Amas del alltså.

Det blev lite krångligare att gå. Ama har verkligen inte blivit smidigare sen hon passerade den senaste nollan i åldern för en dryg månad sen. Som tur var så fick hon hjälp på traven av sin nya hjälte – Christer. Eller trav och trav… Ama hasade sig fram över stenarna,

Sen kom vi till ett riktigt läbbigt ställe. En smal stig bredvid en brant. Inte Amas favoritvandringsställe om man så säger. Det ser kanske ynkligt ut, men det var en väldigt läskig passage.

Christer tyckte tydligen att man lika gärna kunde hoppa på ett ben förbi det där stället…

… men axlade sin hjälteroll med den äran och hjälpte Ama att passera på ett säkert sätt.

När vi väl hade passerat där så kom det en cyklist och cyklade förbi där som om det inte fanns nåt problem alls. Ama blev lite sur över att han stajlade på det viset. Jäkla sätt alltså!

Vi kom fram till ett ställe där vi såg själva ravinen lite tydligare. Här sa Anders att det fanns en genväg tillbaks mot bilen så vi skulle slippa gå tillbaks förbi dom ”otäcka” passagerna. Bra så! (Dom andra tre hade studsat fram helt obehindrat hela vägen, det var bara osmidiga Ama som hade haft problem).

Den genvägen var både bred och lätt att gå på. Jaaaa!

Men säg den glädje som varar för evigt…

Där tog det stopp, privat mark och jaktområde. Vi blev tvungna att gå tillbaks samma väg som vi kommit.

Ama var ändå glad för hon hade sin hjälpande hjälte med och ibland fick hon även både putt- och draghjälp av dom övriga i sällskapet.

♫ ♫♪♪ With a little help from my friends ♫ ♫♪♪ – Ja då funkar det mesta och det blev en riktigt fin promenad.

Till och med mobilkameran skötte sig exemplariskt och lyssnade väldigt bra på vad Ama sa.

Nåja. Nästan hela tiden i alla fall.

När vi kommit helskinnade tillbaks till bilen så åkte vi hem till oss och intog en lååång, god och väldigt trevlig lunch på terrassen:

Vi hade kämpat hårt för att få till den goda maten. Ja, det är faktiskt hela två kvarter ner till kinarestaurangen där vi hade inhandlat maten i förväg. Att mikra upp maten kräver sin kvinna man.

Gomorron!

På vift

Igår packade vi in i bilen igen, fast den röda väskan fick inte följa med. Inte så mycket annat heller, bara en flaska vatten.

Sen åkte vi och hämtade upp Christer och Annica.

Vi åkte iväg. Ama bråkade med mobilen för den vägrade lyda när hon sa ”Smajl!”. Hon sa det flera gånger i olika volymer men inte tog den nån bild. Den lyssnade inte alls och inte brydde den sig om svordomar heller. Till slut blev Ama tvungen att använda avtryckarknappen.

Hon försökte prata telefonen tillrätta när vi kom till en frän rondell, men nejdå. När bilden väl togs så var väl vinkeln ”sådär”.

På nästa bild kom ett finger med i bildens vänsterkant.

Vid nästa varv i rondellen blev resultatet i alla fall hyfsat.

Efter att ha snurrat i rondellen kom vi fram till vårt mål:

Här skulle vi promenera i en ravin. En enkel promenad sa Anders som var den som hade hittat leden.

När vi väl kommit ut ur bilen blev kameran lydigare och lyssnade på Amas begäran om att ta en bild med röstkommando. Ni hänger väl med på prommisen? Fast det blir nån annan dag.

Gomorron!

Säg smajl!

Häromdan tvättade vi fönstren. Se bara hur rena dom blev och vilken fantastisk utsikt vi har från köket!

Okej. Anders plockar ned fönstren till Ama så hon slipper klänga uppe på diskbänken. Vi har inte tvättat fönstren på väldigt länge då Anders bröt armen och arma Ama inte klarade av att lyfta ned fönstren. Skönt att hans arm är bra igen!

I sovrummet och på kontoret räcker det med att han tar ned det ena fönstret. Det andra går enkelt att tvätta på plats då när det som går omlott inte är ivägen längre och Ama kan tvätta dom nedtagna fönstren i lugn och ro i sängen.

Det var här som vi upptäckte en ny finess med den nya telefonen/kameran:

Det gick att säga till kameran att ta en bild. Perfekt ju! Ama har skitsvårt att träffa av avtryckargrejen utan att komma åt en himla massa andra knappar och appar.

Såhär blev bilden i den förra – 18 sekunders ”långa” – filmen ifall ni undrade.

Ama är jättenöjd över den funktionen. Förutom att hon inte lika lätt tappar telefonen när hon ska träffa av avfyrningen så vet folk när dom kanske borde flina upp sig. Smajl! Mari, Bosse och Anders fattade direkt.

Men det kanske finns vissa barnsjukdomar i funktionaliteten?

När Ama sa ”dammsugare” (av nån outgrundlig anledning) så valde kameran att ta den här bilden. Eller så kom hon i vanlig ordning åt nån knapp eller app.

Hur är det med er? Brukar ni prata med era kameror och/eller brukar ni putsa era fönster i sängen?

Gomorron!

Nu var det klippt igen!

Sen pandemin startade har vi inte vågat gå till våra frisörer. Känns liiite för nära.

Vi har båda två under många år gått till spanska frisörsalonger och därigenom fått lära oss lite spanska på köpet. ”Kallprat” hos frisörer hör ju till vanligheterna.

Amas frisörska har flyttat en bit längre hemifrån oss och Ama blev mäkta förvånad när frissan kom utspringandes och hälsade (på ett säkert sätt) när vi råkade passera det nya stället, trots att Ama var maskerad och allt.

Vill man inte försöka förklara hur man vill ha frisyren på spanska så finns det även många skandinaviska frisörer.

Som här.

Men nej. Såna fegisar är inte vi.

Först gick vi hem och samlade lite mod. Passade på att lyssna på en dokumentär samtidigt.

Anders var först ut. Bra karl reder sig själv.

Fast han klarar sig inte utan sin Ama. Även om han är lång, så är han inte lång nog att klippa håret där högst uppe på toppen. Frugan fick rycka in.

Ooops! Man kanske inte ska ”samla mod” alltför mycket?

Det funkar betydligt bättre att samla upp avklippt hår i sopskyffeln än i nackspegeln.

Sen var det Amas tur.

Hon kände sig både lugn och trygg…

Slutresultatet?

Jodå. Hår växer ju ut igen och vi tyckte dessutom väldigt mycket om våra nya frisörer.

Har ni vågat er till frissan nu under pandemin?

Gomorron!

Skyltsöndag – volt

Så var det dags för Skyltsöndag med BP igen och ännu en gång blir det en kombi med Sannas Weekly Photochallenge där veckans tema är Volt.

Som oftast så blir det en blandning av bilder från arkivet och nya bilder från veckan som varit.

Det första Ama kom att tänka på var en sån volt man gör själv. Ja, om man är lite smidig vill säga.

Ååååhej…

… ååååhå…

… sen var det bara landningen kvar.

Om Ama skulle göra sådär så skulle hon slå ihjäl sig, eller åtminstone bryta några ben både i armar och ben. Anders är däremot ganska duktig på att volta, Ama ber att få återkomma till det i sista bilden i det här inlägget. Men nej! Gå nu inte händelserna i förväg utan kolla hela inlägget först. Ni läser väl inte sista sidan av en bok innan ni kollar mitten?

Här är ett ställe där man får hjälp att göra volter. Fast det hade såklart underlättat ifall det funnits studsmattor och gummisnoddar där hos spindelmännen.

En volt som på den där övre skylten i skylten vill man helst inte göra. Ama har försökt lära Anders att lyda den undre av dom två.

Nu övergår Ama till den elektriska varianten av volt: spänning. I dom där ledningarna finns det säkert en massa spänning. Åtminstone är det spännande att se när dom håller på att grejsa med kabelhärvorna. Vill man ha ännu mer spänning kan man alltid gå under stegen.

Här var en självdriven laddare till mobiler och andra datamanicker. Cykla igång dom, typ.

Aj, aj, aj… Att göra en volt för att man får en massa volt i sig känns väl inte bra kan tro. Fast det kanske är amperen man ska vara rädd för? Ama är ingen fysiker så hon är inte säker på vad som gäller.

Här var det en massa saker man inte fick göra, men att få en elchock var tydligen helt okej.

Den här tolkade Ama lite som ”Rör du så dör du”, alternativt ”Inte peta!”. Att göra sina egendomar strömförande kan vara ett bra knep. Elstaket kanske är grejen?

Läser man det finstilta så passar lamporna till 12-voltsbatterier.

Här blev det lite nostalgi, vi var på väg över med bilfärjan från Barcelona till Civv.. Civ… Roms hamnstad (helt omöjlig att stava till och ännu svårare att uttala). Den blåa boxen till vänster var vår campingkyl som gick både på vårt 12 volts bilbatteri och på vanlig 220/230 volts elström. Problemet var att alla eluttag i hytten var på 110 volt. Hur skulle det gå med all vår mat???

Ja, alla uttag utom ett gick på 110 volt. Men Anders hittade ett till TV-n som gick på 220 och som den sladdfetischist han är så räddade han både maten och våra andra manicker som behövde laddas. Det är alltid bra att ha ett grenuttag med i packningen så man kan göra flera eluttag av ett.

Nu avslutar Ama med det som hon utlovade i starten av inlägget. Det där med att Anders är duktig på att volta.

Med den här bilden bevisar hon det:

Att volta är ett slangord för att sitta en tid i fängelse och det har Anders faktiskt lyckats med vid ett flertal tillfällen. Fast straffen har varit väldigt korta, bara Ama har tagit kort så har han fått komma ut igen.

Sen knöt Ama dessutom ihop den här veckans skyltsöndag med förra veckans ord också som var just ”slang”. Simultanförmåga? Jajjemensan!

Gomorron!

Ett inrutat liv

Det händer att vi går ut och tar några tapas…

… som här, på Lizzaran.

Det händer också att vi promenerar utefter paseon ovanför stränderna (ni får bortse från att Anders sitter ned, bilden får ändå illustrera promenaden i tisdags). Fast ni ser där nere på stranden va?

Okej, Ama visar med en annan bild:

Strandlivet är fortfarande inrutat, men vissa verkar inte tycka att det behövs särskilt stora rutor.

Medan andra tar i lite mer och skaffar sig mycket utrymme på stranden.

Nere på stan såg vi den här inrutade fyrkanten. Måste vara årets julkrubba som ska byggas upp. Konstigt, Ama trodde att den i likhet med många andra saker skulle bli inställd. Den brukar skapa stora folksamlingar och trängsel, men det kanske blir en annorlunda hantering där i år med köbildning fram till krubban eller så.

Målet för tisdagens promenad var detta:

En skoaffär ovanför stranden Acequión. Ama fick nya skor – igen. Måste vara rekord med skoinköp på kort tid för Amas del.

När vi gick hemåt igen satt damen på bänken kvar och tittade. Surfarna hade dock gett upp.

Det kan ha berott på att det inte är så lätt att surfa när havet är platt och palmkronorna inte viker sig dubbla i vinden.

En sån dag vid den här tiden på året är det perfekt att gå hem och käka lunchen i solen ute på terrassen.

Det blev sill och potatis med det något annorlunda tillbehöret broccolimos, men finns det goda rester så kan man alltid improvisera. Ama fick förresten köttbullar till moset istället för sill, hon är nämligen en anings svag för ”barnmat”.

Gomorro… Hursa? Ni undrar över skorna?

Jo, dom här blev det:

Exakt likadana ”gåskor” som Ama köpte bara för ett litet tag sen. Dom har varit så bra och sköna att gå i så det var lika bra att köpa ett par till medan dom fortfarande finns kvar i sortimentet.

Brukar ni göra så? Köpa ”reserver” när ni hittat nåt bra, alltså.

Gomorron!

Att gå över ån efter vatten en fån

Dom här rackarna har Ama släpat runt på i sin handväska på sistone. Från vänster till höger: Den ”riktiga” kameran, den gamla telefonen och den nya telefonen som mer har varit en kamera den med eftersom den inte har haft nåt simkort och således inte har gått att ringa med annat än till 112 och dom vill man ju ogärna störa i onödan.

Anders hade just innan skaffat en likadan ny telefon fast grön istället för röd och då undersökt tillvägagångssättet noga. Han behövde begära ett nytt simkort från mobilbolaget eftersom den nya telefonen skulle ha ett nanokort istället för ett mikrokort. Less is more, typ, och det befintliga simkortet gick inte att göra mindre om man inte var en klippa på att klippa.

Så han kontaktade telefonbolaget igen, som efter diverse kluriga frågor lovade att skicka ett nytt även till Amas nya telefon. Efter ett par dagar kom ett meddelande på sms att kortet fanns att hämta, så då gick vi hit:

Ni ser kanske att Anders står i kö där? Ama försökte fota lite mer diskret från sin position bakom en stolpe.

Här gick Anders in:

På posten. Trots kön utanför så gick ärendet tämligen snabbt. Kön var utanför istället för innanför och en trevlig och hjälpsam postkvinna kom ut med nummerlappar till dom olika ärendena som man kan ha på ett postkontor.

Efter en ganska kort stund kom Anders ut med sin fångst.

Väl hemma igen så sprättades ”paketet” upp och däri låg det ett kuvert.

I kuvertet fanns det ett litet kort som i sin tur innehöll ett ännu mindre kort. Innanför den lilla vita ramen vid Anders lillfinger fanns det kort som vi var ute efter – nanokortet.

Anders ringde upp Másmóvil och fick det nya simkortet aktiverat. Sådärja! Nu var helt plötsligt Amas nya ”kamera” även en telefon.

Det var då som Anders upptäckte att han nog hade gått över ån efter vatten en fån:

När han plockade ur simkortet från Amas gamla telefon märkte han att det var av en nyare modell än vad hans gamla hade varit. Med ett enkelt tryck med fingrarna blev det ett nanokort av mikrokortet.

Så egentligen hade det bara varit att flytta över simkortet från den gamla telefonen till den nya, utan att passera gå posten och en massa telefonsamtal.

Men Ama – som inte ens vet hur hon får ut ett simkort från nån av telefonerna – är glad och nöjd och kan nu både fota, mejla och ringa med sin nya fån.

Gomorron!

PS: Telefonnumret är detsamma ifall nån undrade.

Ama – sifferserienörden

Igår var det ett skojigt datum.

2020-11-11.

För en sifferserienörd kan den nästan inte bli bättre!

Ja, om man då inte lyckas med att ta en skärmdump på datumet klockan 11:11:11.

2020-11-11 klockan 11:11:11.

20201111111111. Sug på den ni!

Kan det bli nördigare än så?

Johodå. Det kan det:

2020-11-11 klockan 20:20:20.

Eller om man tar tiden först:

20202020201111.

Okej. Ama erkänner. Hon är nog både nördig och en anings skadad i tankebanorna.

Förresten… Klockan 23:23 är inte så dum den heller. Har ni nån favorittid?

Gomorron!

Mer testning av den nya telefonen kameran

Det blev fler foton tagna när vi tog vår långpromenad för att träffa vänner i förra inlägget. Då när Ama hade varit så modig och lämnat sin ”riktiga” kamera hemma.

Vi startade som nästan alltid med att gå ned till Playa del Cura.

Hit måste vi gå och ta nån förfriskning snart. När vi går förbi här så brukar Anders ofta få mejl när hans telefon kopplar upp sig mot deras nät, men i och med att han har en ny telefon så har alla lösenord till wiffi-nätverken försvunnit. Dags att lägga in dom igen.

Palmfrisörerna hade lyckats frisera palmerna även vid La Cantina nu. Dom hade förmodligen passat på när restaurangen var stängd.

Nu höll dom på att frisera planteringarna vid paseon nere på stan istället. Längst bort i bild höll dom på med att måla skuggskyddet i blått. Ama fotade även där och blev då utskälld av en av målarna som stod uppe på en ställning. Där fick man minsann inte fota! Ama bad om ursäkt, men fotade ändå. Den nya telefonen kameran instämde tydligen med målaren för det blev ingen bild av nån anledning.

Det är det en klar nackdel med den nya, Ama är inte alls duktig på att fota diskret med den. Den ”riktiga” kan hon hantera med en enhandsfattning och kan då smygfota betydligt lättare.

Vi passerade Acequión innan vi kom fram till vårt mål och vår dejt…

… på ”Musiken”. Se bara hur glada Annica och Christer blev av att träffa oss!

Nåja, det blev betydligt gladare miner när vi väl hade fått in vår mat och dryck.

Efter en långlunch i skuggan gick vi tillbaks till Acequión och satte oss i solen.

Där blev vi sittandes länge och hade det hur gott, fint och trevligt som helst.

Det blev bara ett enda smolk i bägaren, och det var när vi gick hemåt igen:

Hur dåligt ser folk egentligen? Den där parkeringsförbudsskylten var förmodligen lite i minsta laget… Ama borde nog även ha tagit med sig papperspåsen som den nya telefonen kameran levererades i.

Gomorron!