Dagen som igår…

… gick vi som vanligt ut på en promenad.

Himlen var oskyldigt blå och havet likaså (poesi på hög nivå).

Det såg ut som om dom höll på att jobba där borta vid den nedrivna restaurangen, det fanns gula gubbar där. Nej, inte Simpsons, utan människor i gula arbetsvästar. Men det hade vi inte tid att kolla närmare på, vi hade en dejt åt andra hållet.

Vid paseon inne i stan hade dom kommit en liten bit längre med målningen av trästockarna, med betoning på lite längre. Det går inte fort om man så säger. Nu hade dom i alla fall kommit så pass långt så att Ama kunde ta ett kort utan att bli utskälld av målaren som inte ville vara med i bild. Dom målar i flera nyanser av blått och i nederkanten vitt. Det matchar himlen väldigt fint.

Det var hit vi var på väg, till restaurangen Los Granainos.

En trevlig spansk restaurang med skinkor och krus i taket och tjurskallar på väggarna. Utöver att man kan äta där så säljer dom även skinkor och korvar av allehanda slag.

Vi satte oss ute med vår dejt för dagen, Lotta och Calle.

Det ser kanske lite snålt ut att dela på en liten öl…

… men vi fick mer mat och dryck.

… och sen ytterligare mer att trycka i oss. Ama bad om en doggybag till delar av maten och fick det också. Liiite dumt att hon sen lämnade påsen på bordet när vi gick därifrån… Men det var det enda som var dumt med gårdagen, i övrigt var det väldans trevligt och bra på alla sätt och vis.

När vi gick hemåt var himlen fortfarande oskyldigt blå…

… och solglasögonen var på. Se där! Den poetiska ådran slog till igen.

Ama funderar på att ge ut en diktsamling. Det är kanske lättare att få litteraturpriset än ekonomipriset, eller vad tror ni?

Gomorron!

Annons