En enkel promenad

19 november 2020

Jodå. För 75% av deltagarna i alla fall.

I slutet av förra inlägget studerade vi kartan inför promenaden.

Den här alltså. Ama tyckte att hon var supersmart som fotade av den så att vi inte skulle gå vilse.

Ännu så länge var det plättlätt. Ama var lite på efterkälken. Annica låg i täten och Christer hade häng på haren. Lite senare skulle det visa sig att Ama var den harigaste av oss alla, fast på ett helt annat sätt.

Dom andra körde off-pist, men Ama höll sig på banan. En riktigt fin stig att gå på.

Tur med vädret hade vi också, men det är inte direkt nån ovanlighet här i Spanien.

Vi hittade små intressanta konstverk lite här och där utefter leden.

So far so good.

Sen körde det ihop sig en aning. För Amas del alltså.

Det blev lite krångligare att gå. Ama har verkligen inte blivit smidigare sen hon passerade den senaste nollan i åldern för en dryg månad sen. Som tur var så fick hon hjälp på traven av sin nya hjälte – Christer. Eller trav och trav… Ama hasade sig fram över stenarna,

Sen kom vi till ett riktigt läbbigt ställe. En smal stig bredvid en brant. Inte Amas favoritvandringsställe om man så säger. Det ser kanske ynkligt ut, men det var en väldigt läskig passage.

Christer tyckte tydligen att man lika gärna kunde hoppa på ett ben förbi det där stället…

… men axlade sin hjälteroll med den äran och hjälpte Ama att passera på ett säkert sätt.

När vi väl hade passerat där så kom det en cyklist och cyklade förbi där som om det inte fanns nåt problem alls. Ama blev lite sur över att han stajlade på det viset. Jäkla sätt alltså!

Vi kom fram till ett ställe där vi såg själva ravinen lite tydligare. Här sa Anders att det fanns en genväg tillbaks mot bilen så vi skulle slippa gå tillbaks förbi dom ”otäcka” passagerna. Bra så! (Dom andra tre hade studsat fram helt obehindrat hela vägen, det var bara osmidiga Ama som hade haft problem).

Den genvägen var både bred och lätt att gå på. Jaaaa!

Men säg den glädje som varar för evigt…

Där tog det stopp, privat mark och jaktområde. Vi blev tvungna att gå tillbaks samma väg som vi kommit.

Ama var ändå glad för hon hade sin hjälpande hjälte med och ibland fick hon även både putt- och draghjälp av dom övriga i sällskapet.

♫ ♫♪♪ With a little help from my friends ♫ ♫♪♪ – Ja då funkar det mesta och det blev en riktigt fin promenad.

Till och med mobilkameran skötte sig exemplariskt och lyssnade väldigt bra på vad Ama sa.

Nåja. Nästan hela tiden i alla fall.

När vi kommit helskinnade tillbaks till bilen så åkte vi hem till oss och intog en lååång, god och väldigt trevlig lunch på terrassen:

Vi hade kämpat hårt för att få till den goda maten. Ja, det är faktiskt hela två kvarter ner till kinarestaurangen där vi hade inhandlat maten i förväg. Att mikra upp maten kräver sin kvinna man.

Gomorron!