I förra inlägget skyllde Ama på handväskan och telefonen för dom ofrivilliga selfiesarna, men i själva verket var det nog Amas klumpfingrar som varit i farten ännu en gång.
Fast det är inte bara av ondo att vara klumpig, ibland kan det leda till att man upptäcker nya finesser.
Häromkvällen kollade Ama lite i telefonen innan hon skulle sova. La sen bara undan den på sängbordet när plötsligt:
En tant i telefonen undrade vad hon kunde hjälpa till med! Vi blev mäkta förvånade båda två. Ama hade visst lyckats få igång Google-assistenten genom att hålla inne home-tangenten länge. Ama hade ingen aning om att hon hade nåt sånt i telefonen. Anders visste, men när han hade testat den några år tidigare så var den inte så bra.
Nu var den helt fenomenal! Vi roade oss med diverse frågor och hon svarade snällt. Coolt att bara kunna prata in i telefonen och sen få muntliga svar från den. Ja, nu var det väl kanske det som var meningen med en telefon från början, men ni fattar.
Apropå ”meningen” så kom Ama på den ultimata frågan och ställde den:
Svaret kom i både text och med tantens trevliga röst. Hon är tydligen beläst också och verkar ha läst ”Liftarens guide till Galaxen” där man får svaret att meningen med livet är ”42”.
När Ama ställde frågan igen började tanten visst vackla lite…
Vi var såklart tvungna att kolla med Anders nya telefon också:
Men hans mobil var faktiskt lite fisförnäm av sig. Näsan i vädret, typ.
Efter det har vi testat tanten på många olika grejer och hon har svar på det mesta och har dessutom humor. Hon grejar till exempel att svara på vilka låtar som spelas, åtminstone på utländska gamla godingar. ”Det är bögarnas fel” klarade hon inte av, men å andra sidan bad hon om ursäkt för det.
Har ni testat/använt den funktionen i era telefoner? Ama misstänker att det kan vara nyhetens behag och att hon återgår till att googla på laptopen. Men med tanke på hur klumpfingrad hon är så är det faktiskt betydligt lättare att prata in frågorna i telefonen än att skriva på dom pyttesmå ”tangenterna”.
Gomorron!