Dagen efter Amas sextioårsfirande i Albir var vi lite matta och stannade hemma på kvällen. Det tar på krafterna att fylla år, speciellt när man nollar med en sexa framför.
Internetet var inte så jättebra överallt i lägenheten, men Anders har alltid med sig bra-att-ha-prylar. Han hittade den bästa platsen för manicken (en trådlös router) och när han hade laddplattan (en powerbank) med också så behövdes det inte finnas nåt eluttag i närheten heller.
Sen kom skräckupplevelsen.
Runt klockan 22 när vi som bäst satt och tittade på nån dokumentär på svtplay så rasslade det till i ytterdörren. Anders gick ut och kollade och då stod det en maskerad kille i hallen. Nu har ju alla mascarillas på hotell såhär i Coronatider, men det var verkligen ingen trevlig upplevelse. Vi hade låst dörren med nycklar från insidan. Hemma hos oss går det inte ens att få i en nyckel i låset ifall det sitter nån på insidan, hur tusan hade han kunnat ta sig in?
Killen sa ”sorry, sorry, sorry” en sisådär 100 gånger och pep iväg.
Otroligt obehagligt!
Anders gick till receptionen för att kolla och uppmärksamma dom på vad som hänt, men det fanns ingen där då på kvällen.
Vi placerade en stol innanför dörren för att höra ifall det kom in nån igen då när vi gått och lagt oss.
Morgonen efter gick vi till receptionen ännu en gång för att påtala vad som hade hänt.
Där mötte vi vår ”inbrottstjuv” som bad tusen gånger om ursäkt innan vi ens hade hunnit framföra vårt ärende och förklarade att vi inte hade varit korrekt inskrivna på hotellet så han visste inte att vi bodde i det rummet. Eftersom det lös i lägenheten gick han in för att släcka, elen är dyr i Spanien.
Det kändes som en lättnad att få en förklaring, men det hade varit bättre om han förklarat det när det hände. Misstag kan alla göra, men vi fick en ganska orolig natt. Fast han blev förmodligen lika rädd som vi när det inträffade.
Sen skulle vi äta frukost.
Såhär såg det ut dan innan. Rätt mycket att välja på och det var pekvarianten som gällde. Tjejerna serverade istället för att vi fick plocka åt oss själva.
Sen satt vi i den luftigt fina restaurangen och avnjöt vår frukost.
Men igår blev det inte riktigt så…
Eftersom vi inte var korrekt inskrivna på hotellet så var restaurangen stängd, ingen annan hade förbeställt frukost.
Som tur var så hade Consum precis intill hotellet öppet så vi slapp svälta ihjäl (liten risk för det så här i fyllårstider, men ändå!).
Sen checkade vi ut. Vi hade hittat en parkeringsplats hyfsat nära ingången så det gick fort och lätt.
Summan av kardemumman är att det var en otroligt otrevlig upplevelse, men ”inbrottstjuven” som faktiskt var helt oskyldig kompenserade oss med att betala tillbaks pengarna för en av dom två nätter vi bodde där. En riktigt bra kompensation och en fin gest från hotellets sida. Misstag kan som sagt var alla göra, och vi tyckte i slutänden väldigt synd om killen som i all välmening skrämde oss på det viset som han gjorde.
Vi åkte ut från Albir. Fina alléer som på så många håll i spanska städer.
Vi såg det där ”hålet” i berget som enligt sägnen en jätte ska ha klöst ut med sin nagel…
… för att sen kasta ut biten i havet. Den kom att bilda ön utanför Benidorm som Homer simmar bort ifrån på bilden här ovanför.
Vi passerade Altea.
Åkte förbi bebyggelse som klättrade uppför bergen.
Körde genom några tunnlar…
… och såg sen vårt mål.
Calpe. Eller Calp, som det heter på valencianska. Bilturen tog en sisådär drygt 30 minuter, en rätt lagom tripp.
Efter att Anders ännu en gång hade hittat den sista gratisparkeringen i närheten av hotellet och på så vis sparat ytterligare 14 euro så checkade vi in på hotellet.
Ama måste verkligen säga att ekonomipriset var riktigt orättvist i år. Ama borde ha fått det, undrar om det går att överklaga?
Idag åker vi hem igen. En del minitripper är mer mini än andra.
Gomorron!
Publicerat av Ama de casa 
Ama de casa 