Ayora – Ruta del Agua

16 september 2020

I förra inlägget hittade vi verkligheten när vi gick på en utstakad vandringsled.

Vi hade dessutom fått en karta av en mycket vänlig kille på turistinformationen. Ama råkade i ett svagt ögonblick fråga honom om borgen och han sa att den var stängd för renovering men skulle nog öppna om ett par veckor. Killen såg mycket förvånad ut när Ama höjde armarna i luften och utbrast ”YEESSS!!!”. Borgen låg nämligen väldigt högt upp.

Efter att ha beundrat ett vackert konstverk så började vi traska.

Leden var roligt utmärkt, bland annat med såna där pilar och vattendroppssymboler.

Här syns markeringen i gatan längst ned i bild. På vissa av ställena fanns det extra information på stora skyltar, det här var det kommunala tvätthuset. Vi trodde att det var en gammal byggnad från forna tider, men det fanns skyltar där inne som sa att man kunde hämta nycklar hos polisen om man ville använda det. Det ville inte vi.

En del spanska konstruktioner blir man lite konfunderad över, varför satt dörren så högt upp? Solen sken, men vädret såg ändå en anings hotfullt ut.

Ama knatade glatt uppför vägen som var väldigt lättgådd trots att det lutade uppför.

Hon parkerade vid parkeringsförbudet och drack vatten.

Vi vandrade vidare i solsken, upp mot regnmolnen.

Det dök upp ett oväntat vägarbete som dammade nåt oerhört. Som tur var svängde den snitslade banan bort från vägen just där.

Då blev det helt plötsligt inte lika lättgått.

Uppe på en utsiktsplats kände sig Ama otroligt lurad. Hon hade sluppit borgen, men nu var hon ännu högre upp än vad den var. Snopet! Men utsikten var fin, det måste erkännas.

Sen blev det ännu snårigare att gå. Men vi var på rätt väg, det visade pilen som var målad på stenen.

Anders: Här kan man balansera över…

Ama: NEEEJJJ!!!

Anders: Här ska man gå rakt fram, det visar pilen…

Ama: NEEEJJJ!!!

Anders: Men här då?

Ama: Helt okej.

En stund senare kom vi fram till bänken i förra inlägget och efter det gick vi fel. Ama vill gärna skylla på dålig skyltning, men sanningen är den att stigen blev smal med ett stup på ena sidan (överdrivet påstår Anders) så någon vägrade.

Vi tog en väg, en som var värd namnet ”väg” ned mot byn istället.

Det var inte alls så dumt för då såg vi skojiga träd och kunde palla både granatäpplen, oliver och vindruvor.

Efter ungefär 1,5 timme och 10.685 Ama-steg kom vi tillbaks till ursprungsplatsen som leden utgått från. Inte en enda droppe regn hade vi fått på oss och det var jätteskönt att gå i det molniga vädret. Hade inte alls varit lika bra med klarblå himmel, det fanns liksom ingen direkt skugga på rundturen.

Sen missade vi inte vattenfallet heller, det körde vi till dan efter när vi skulle åka vidare. Slutet gott, allting gott.

Gomorron!

PS: Ama hade tydligen både parkerat där det var parkeringsförbud och gått mot enkelriktat. Aj, aj, aj…