♫ ♫♪♪ På väg, väg, väg… ♫ ♫♪♪

 

Resan började som vanligt i dessa tider i garaget. Ni ser dom där vattenflaskorna vid sidan av bilen va? Vi brukar kalla dom för ”resevatten” och dom bor i bilen. Den här gången hade en av dom gått sönder av nån anledning, så det var en smärre bassäng i bagageluckan. Men inget ont som inte har nåt gott med sig – bagageluckan blev ordentligt städad. Tänk positivt!

Det har verkligen blivit många fler här nere nu. Den här gatan var helt tom under karantänen, nu är den proppfull med parkerade bilar igen.

Vi stannade till på en rastplats och intog en medhavd ”kallkaffe”. När vi stod där såg vi hur en helt vanlig bil kom körandes mot färdriktningen. Inte konstigt alls, tänkte vi, vi är ju i Spanien. Sen körde han upp precis bakom oss, stannade och visade upp sin polisbricka från den militära polisen.

Oooo… tänkte Ama. Så onödigt! Visst, vi hade inte dom obligatoriska munskydden på, men det fanns ju inte en enda människa i närheten! Dessutom stod vi och drack vårt kaffe.

– Ni måste stänga bagageluckan, sa polisen.

Jahaja, tänkte Ama. Kanske kan Coronan smita in den vägen?

Men så var det inte alls.

Polisen var bara omtänksam. Det finns skurkar som spanar in tänkbara offer som dom förföljer och rånar ifall det kan tänkas finnas nåt att sno. Vi är alltid noga att inte visa vad som finns i bilen när vi lämnar den, men att nån kan förfölja och råna? Vi har hört talas om det, men aldrig tänkt på den saken för vår egen del.

All heder åt den mycket trevlige polismannen. Vi vinkade glatt åt varandra när vi lämnade rastplatsen.

Vi åkte vidare. Lägg märke till att Tomtomen inte fick vara med på sin vanliga plats, fast han var med i ryggan som backup.

Det här var det första stället som vi var inställda på. Djävulens utsiktsplats.

Det var en djävulskt fin utsikt därifrån. Bland annat såg vi vårt hotell, den där ostkroksformade byggnaden där nere i dalen.

Fantastiska vyer!

Såg ut att finnas en fin en pool också. Månntro om vi badade i den?

Ama blev lite otålig och tyckte att vi skulle åka vidare.

– Kom igen nu, Anders!

Han var inte sen att haka på.

Med gasen i botten gav vi oss iväg utför dom smala bergsvägarna.

Ama blundade mest hela vägen…

… men vi kom helskinnade fram till vår terrass med den vidunderliga utsikten.

Var landade vi den här gången då?

Jo här:

I Ayna.

Är det någon av er som har varit här förut?

Annars kanske ni kan få veta mer om det här stället framöver. Fast nu åker vi vidare redan idag, så ni får ge er till tåls.

Gomorron!